Ett svettigt styrketräningspass

Måndag, veckans första dag. Jobbet på banken slutar 16:45 och jag kliver rakt över torget in på Sats och loggar in mig hos L i receptionen. Vi skojar lite, jag får en stämpel i "2ggr/vecka-kortet" och går ner till spinningsalen i källaren. Spinningpasset börjar inte förrän kl 18:00, men eftersom salen är tom passar jag på att revirmarkera min favoritcykel.

Favoritcykel, ja de är väl likadana allihop men jag vill ha den cykeln som står mitt framför instruktörens cykel, bakersta raden av tre. Om jag måste, så flyttar jag på cyklarna framför, så att de inte står i vägen för mitt smala synfält. Jag, som nästan inte hör vad instruktören säger - framför allt inte när musiken sedan är igång - är extra beroende av att försöka se instruktören. Kanske kommer jag att kunna avläsa på läpparna vad han säger i annat fall har jag lärt mig följa gester eller försöka uppfatta hur fort hans ben rör sig på tramporna för att i kombination med rytmen i musiken förstå vilken takt jag ska trampa och vilket motstånd jag ska ha på tramporna.

Vi får alltid en liten utskriven pappersbiljett som lämnas till instruktören, men jag inser att jag inte fått med mig någon sådan. Jag går upp i receptionen igen och säger till L att jag tydligen missade säga till att jag inte bara skulle träna styrketräning, utan också anmäla mig till spinningpasset jag förbokat. "Ja, jag har biljetten här" säger han och håller fram den. "Du glömde dem på disken (vit papperslapp på vitmålad disk) så jag ropade 'Tina, Tina' flera gånger, men du reagerade inte." Nej, så klart att jag inte hörde eftersom det spelas skvalmusik i receptionen också. Men strunt samma, jag ler bara åt honom, höjer mina ögonbryn, himlar med ögonen och skakar på huvudet som för att visa att jag varit helt förvirrad och tar biljetten. Orkar inte ta upp det där med hörseln igen, det är oviktigt just nu.

Nere i omklädningsrummet hänger jag in mina kläder i ett skåp, men när jag ska ta en sak slår jag huvudet i något jag inte sett. Den som haft skåpet bredvid mitt har lämnat skåpdörren på glänt. Det missar jag, men mitt huvud missar det inte. Aj! Gnider hårbotten lite som man gör när man slagit sig. Inte så farligt.

Nu har jag en timme på mig att träna lite styrketräning. Jag går försiktigt för att inte krocka med allt folk som kliver kors och tvärs i lokalen. När jag passerar mellan två stationer stöter jag emot något lite lätt och känner hur jag blir dyngblöt på ena foten. Tittar ner och förstår att jag stött emot någons vattenflaska, som tydligen stått utan lock på golvet bredvid en av maskinerna. Jag följer vattenpölen på golvet, hittar flaskan, reser den upp och mumlar "oj, förlåt".

Det är lite kö på en del stationer, så när jag upptäcker att "lårmuskelmaskinen" är ledig försöker jag gena mellan två andra maskiner innan någon annan hinner före. Det såg helt fritt ut när jag tittade, men likväl slår jag axeln i någon maskin på vägen. Aj! Gnider axeln och tänker att där hittar jag nog ett blåmärke om ett par dagar som jag inte begriper var det kommer ifrån.

Tricepsmusklerna får jobba med en stång fäst vid en vajer och uppenbarligen har den som nyss tränat på andra sidan om "multistationen" inte tagit bort sina grejer så jag slår huvudet i en järnstång och tackar min lyckliga stjärna för att stången missade glasögat. Kunde blivit dyrt. Eller slutat värre.

Sen tittar jag mig väldigt väldigt noga runt och smyger bort till en till synes ledig träningsbänk. Hoppas hoppas hoppas nu att den verkligen är ledig och att det inte står någon intill och blir irriterad för att jag norpar bänken mitt framför ögonen på vederbörande. Ok, ingen som reagerade. Jag ställer in bänken i önskat läge och går för att hämta hantlar. Hmm... Det är inte lätt det här. Folk är inte så duktiga på att lägga tillbaka hantlarna på rätt plats efter sig och eftersom det är såna där blanka kromade hantlar har jag svårt att se vikten på dem. En liten liten siffra som är stansad på sidan. En av niokiloshantlarna saknas, men den verkar vara upptagen just nu. Jag väljer åtta kilo istället och går tillbaka för lite bicepsträning.

När jag smyger tillbaka till ställningen för att lägga tillbaka hantlarna slår jag i smalbenet i något som gör fasligt ont och det hörs en dov duns. Jag flyttar blicken ner mot golvet och där ser jag niokiloshanteln jag nyss letade efter. Aj!

Innan spinningpasset börjar har jag för vana att gå in i ett rum där det finns mattor och träna "plankan". Där inne är det oftast lite nersläckt, så det är inte det lättaste. Jag smyger in genom dörröppningen, vet att direkt till höger hänger mattorna. Finner dem och lyfter ner en sådan. Smyger försiktigt mot väggen där gummigolvet finns men stöter emot något där det brukar vara tom golvyta. Tjoff, liksom. Det gör inte ont, men jag känner att det rör sig. Ok, jag stötte visste emot någon.

Smyger bort mot gummigolvet och hoppas att jag är på rätt plats. Uppfattar det som att det redan finns folk här, så jag slänger ut en fråga: "Får jag plats här?" Hör ett jakande svar, sätter mig på huk och känner efter med händerna var det är fritt innan jag lägger ner min matta. Medan jag ligger på golvet vänder jag ansiktet mot dörröppningen. Lokalen utanför är upplyst och i motljuset anar jag en person på golvet där jag nyss stötte emot något. Ojsan, om det är som jag misstänker, har jag tydligen sparkat till någon! Uj, nu skäms jag lite, men å andra sidan var det inte så smart av denne någon att lägga sig mitt i gången där folk passerar, så jag skakar bort den känslan.

När jag till slut sitter på spinningcykeln är jag väldigt glad att den står stilla på sin plats. Jag kommer ingenstans, kan inte välta, kan inte cykla på någon eller slå till någon. Och jag har min favoritcykel, den som det står nummer 17 på. =D

Snöängel

Just det, jag lovade ju bildbevis på när jag gjorde snöänglar i Sundsvall.

Vadå? Ni trodde väl inte jag skulle fega ur? Inte jag inte! Inte ens mina tunna nylonstrumpor och det faktum att både kjol och kappa åkte upp till nya astronomiska höjder fick mig att avstå. Här kommer bilderna. 

This is me, take it or leave it! =)

Föreläsare <- Informatör -> Bloggare

Under många år efter att jag "kommit ut" som DövBlind och kommit i kontakt med Region Skånes DövBlindteam fick jag en massa ovärderlig hjälp och stöd från dem. Det var bland annat i form av kuratorssamtal, hjälp att skaffa olika hjälpmedel, träffar med andra dövblinda, teckenspråksutbildning mm mm.

På senare år har mitt hjälp- och stödbehov inte helt avtagit, men minskat betydligt sedan jag för nästan tretton år sen hade störst behov. Nu är det "payback time". Nu är det min tur att bidra till att informera om dövblindhet och att direkt eller indirekt stötta andra som kanske nyligen fått sin diagnos eller som inte haft kontakt med andra dövblinda tidigare.

Jag vill också passa på att slå ett slag för skrivandet (bloggandet) som egenterapi. Även humor fungerar ju terapeutiskt, vilket tagits upp i många sammanhang. Varför då inte kombinera de två - skrivandet och humorn?

Förutom att det har gått att länka till min blogg från Nkcdb:s hemsida, har jag deltagit som föreläsare vid några olika tillfällen. Förra året påbörjades en landsomfattande fortbildning inom Arbetsförmedlingens rehabgrupp. Där har jag, T och E fått äran att bidra genom att berätta hur det är att leva som dövblind. Jag har även jag fått resa till Jylland i Danmark och hålla föredrag tillsammans med H. Då bodde vi på slott, minsann. I höstas fick jag följa med H till Nord-Irland i en USB-sticka. Kvinnor som reser i USB-stickor är väldigt små i maten, så där missade jag middagen på slottet ;-) 

Imorgon flyger jag och T upp till Sundsvall där vi möter upp E, H och några till, för sista omgången med Arbetsförmedlingen. Det blir en lång dag. Upp innan tuppen för att hinna med flyget till Arlanda, där det blir ett snabbt byte till Sundsvallsflyget. Några timmar senare gör vi den omvända turen och lär vara hemma strax innan midnatt. Jag har kollat väderleksrapporten på internet och det ska tydligen finnas snö där uppe. Mitt mål, förutom att göra mitt bästa på föredraget förstås, är att tillverka snöänglar. Bildbevis kommer senare. 

För övrigt har jag kunnat informera även på

andra ställen. Bland annat intervjuades jag för ett par år sen av en tidning, "ETC/Malmö", med rubriken "Ser inte, hör inte". "Fältbiologerna" intervjuade mig för en artikel med rubriken "Friluftsliv med förhinder" i sin medlemstidning (inte många dövblinda sysslar med fågelskådning) och för ett par månader sedan ombads jag författa en artikel i en svensk/finsk tidning som heter "Vi hörs". Därutöver får jag ofta frågor och blir intervjuad av olika personer, studerande och andra intresserade via min blogg. Bloggen skrev jag ju från början i samband med att jag fick Cochlea Implantat, så många kontakter har det blivit i de frågorna, men det är himla kul att jag även kunnat bidra på mitt sätt när det gäller just dövblindheten i flera olika sammanhang. 

För det är ju så, att vi dövblinda faktiskt finns överallt, det är bara det att vi inte är så många. (Cirka 2.500 i Sverige.) Och vi syns kanske inte så ofta eftersom alltför många tragiskt nog sitter isolerade i sina hem. Helen Keller var den första som verkligen syntes ute i samhället. Idag har vi internet, tolkservice, möjlighet att få hjälp av ledsagare, mer avancerade hjälpmedel osv. Vi har långt ifrån nått en acceptabel nivå och med minskade ekonomiska anslag blir det inte lättare framöver, men med information hoppas jag kunna hjälpa till att lyfta fram frågan. Än så länge har jag ork och energi nog att tala för mig och mina dövblinda vänner. 

Men som någon sagt tidigare, det här med dövblindhet är varken vitt eller svart. Det är grått i alla möjliga nyanser. Inte "Femtio nyanser av grått" utan snarare "Tvåtusenfemhundra nyanser av grått" där var och en ser och/eller hör på sitt sätt.

Och en av dem är jag.
Föreläsare <- Informatör -> Bloggare. 

En DövBlind på discobowling

En DövBlind på discobowling. Det är väl ungefär lika intelligent som att be en fladdermus simma fyra 25-meterslängder i en ordentligt upplyst simhall...

Igår kväll var hela gänget på mitt jobb - alla tolv - och spelade bowling. Himla trevligt hade vi! =D 

Bowling om man - som jag - har tunnelseende funkar sådär halvhyfsat. Jag kan på det relativt långa avståndet bort till käglorna (banan är 19,2m enligt Wikipedia) uppfatta dem nästan allihop och med bra belysning i lokalen så ser jag mittmarkeringarna på banan, så att jag inte rullar ut klotet i rännan direkt. Har jag sedan bara koll på vilken bana jag ska spela på och ger mig tid att sikta lite så KAN jag få en strike. KAN skriver jag, för det är inget som händer ofta. Och när det händer, så beror det långt mer på tur än på skicklighet.

Först ska jag leta upp ett klot i vilket fingrarna ska passa hålen någotsånär. Jag har inte direkt några tunna frökenfingrar, så när jag väl hittat ett klot som passar mina fingrar och skall lyfta det från hyllan inser jag allt som oftast att det väger bly och bättre skulle passa en stor och stark man än för mig. 

Igår kväll var inget undantag. Jag hade fått fatt i ett alldeles för tungt klot, men nu var vi ju där för att ha roligt och spelade inte på något blodigt allvar, så det var bara att bita ihop och LE brett. Kloten har alltid en lätt kletig och hal känsla efter banans oljebehandling och varje gång jag besöker en bowlinghall har jag glömt fadäserna från mitt förra besök, så jag tappar lätt klotet på banan. Studsandet ekar i hela lokalen. Duns-duns-duns låter det, allas ögon vänds åt mitt håll medan jag med rodnadens skam på mina kinder tittar ner i golvet och låtsas inte förstå att det var jag som åstadkom det där oljudet. 

Nåja, vi hade bara en timme på oss och var fyra som spelade på banan, så jag skulle väl inte hinna göra om det så många gånger innan vår tid var till ända. Första kvarten gick det sådär. Jag är en medioker spelare och låg sist i början, men sen fick jag lite fart på spelet och klämde till med en spärr och fick under några omgångar ned 7-8-9 käglor. Mellan spelandet stod vi och pratade lite i små klungor. Inte för jag hörde så mycket, men ibland var det någon som ställde sig nära och pratade direkt till mig, så lite småprat hängde jag med på. 

Så hände det som jag fasat för: Musiken drog igång. Hög musik i hela bowlinghallen. Efter musikens intåg stod jag mest bredvid och tittade på de stora TV-skärmarna där man kunde följa spelen digitalt. Koncentrerade mig på spelet istället och började få några mer poäng för varje gång. 

Jag visste i och för sig att det skulle kunna bli värre, men hoppades i det längsta att det bara gällde fredagar och lördagar. Inte torsdagar. Ack, så jag bedrog mig. Efter en halvtimme släcktes hela hallen ner och istället tändes en massa häftiga discolampor som blixtrade och flaxade runt överallt. NU var jag helt isolerad. Jag fick hjälp av kollegorna att hitta banan och att jag över huvud taget fick ner någon kägla ibland förvånar mig, för fyra gånger av fem åkte klotet ner i rännan. Jag hade absolut ingen aning om vartåt jag rullade klotet, mer än att jag hoppades att jag åtminstone hade näsan vänd åt rätt håll. Mellan spelen stod jag någonstans lutad mot en vägg och var helt isolerad, både ljudligt och bildligt. Det var liksom ingen större skillnad på om jag varit där och spelat helt ensam eller med tolv kollegor. Naturligtvis slutade det med att jag vann poängligan. Om man med det avser vem som fick minst poäng, vill säga... 

Discobowling

Nåja, den första halvtimmen var himla trevlig och ibland får man helt enkelt välja. Den här gången valde jag att följa med på en personalaktivitet istället för att stanna hemma som jag brukar. Jag var faktiskt förberedd på att det skulle kunna bli så här och därmed blir ledsna känslor lättare att hantera och mota bort. Efter spelet kommenterade någon av kollegorna min vita käpp och konstaterade att jag kunde tagit hjälp av den. JA! Nästa gång lägger jag ut käppen i mitten på banan och siktar mot käglorna samtidigt som jag låter klotet rulla längs med käppen! Vilken smart idé!

Vi hade bokat bord i restaurangen en trappa upp efter spelet och åt en god middag med ett glas vin till. Tolv personer kan inte ha ett gemensamt samtal kring ett middagsbord i en lokal med discodunk, så alla gjorde sitt bästa för att samtala med den eller de som satt närmast. Mina kollegor har alltmer börjat förstå hur min situation är och gör verkligen sitt bästa för att få med mig i samtalet. Jag uppskattar enormt att någon helt spontant vände sig mot mig flera gånger och upprepade för mig vad de andra nyss talat om. Det utan att jag ens själv påkallat det. TACK snälla du, det gjorde jättestor skillnad! Och TACK även till den kollega som lät mig haka fast i armen både på promenaden till bowlinghallen och hem igen. 

Vad vill jag säga med det här då? Jo, att det är inte min dövblindet i sig som avgör vad jag kan göra eller inte kan göra, utan hur miljön och omgivningen är beskaffad. Hade man i nämnda fall inte satt på musikanläggningen och låtit bli att släcka ner ljuset i lokalen, ja då hade jag haft ungefär samma möjligheter som mina kollegor att delta i den sociala samvaron samt spela halvdålig bowling. Fast nu är det såhär att: "Liten tuva stjälper ofta stort lass." Omvänt kan man konstatera att det är oftast ganska små förändringar som behövs för att fler ska kunna vara delaktiga. 

En manlig förkylning!

Genus, manligt visavi kvinnligt, han hon eller hen, feminism?

Ja, genusdebatten känns aktuellare nu än någonsin nu när vi till och med har ett politiskt parti på det temat - även om de inte blev invalda till riksdagen i senaste valet. Vi strävar efter "varannan damernas" i bolagsstyrelser, inom politiken, på arbetsplatser, inom polisväsendet och så vidare. 

Själv tänker jag som så att till syvende och sist ÄR det bara vi kvinnor som har den fysiska möjligheten att föda fram barn. Det ÄR generellt så att män har en större muskelmassa och större förutsättningar att vara starkare och snabbare av naturen.

Så visst finns det skillnader mellan män och kvinnor - vissa av dem oundvikliga.

Ibland har jag tänkt att det vore mycket smidigare att vara man i många situationer. Män har länge haft högre lön än kvinnor även om de utför samma yrke. De är oftast lite längre och ser därmed bättre på biografer och på konserter. De behöver inte i lika stor mån känna sig otrygga eller vara oroliga att utsättas för våldtäkt när de är ute och går på sena kvällar, så som en ensam kvinna kan känna. De kan snabbt smita in bakom ett träd utan att ens behöva dra ner byxorna om det trycker på under skogspromenaden. En manlig kontorsarbetare behöver enbart införskaffa två par snygga skor att byta mellan, en kostym, fem skjortor och ett par slipsar. En kvinna i sin tur behöver minst fem par skor, fem handväskor, fem kjolar, fem par långbyxor, tjugo blusar/toppar, fem koftor, två kavajer och matchande bling-bling... Då har jag inte ens kommit till sminket och frisörnotan ;-)

Just nu har vi ett mode som gör att männen inte ens behöver raka sig om de inte vill - stora skägg är inne - ju längre och buskigare desto bättre. En kvinna ska ha stort hårsvall på huvudet, långa ögonfransar och ett par välansade ögonbryn. I övrigt förespråkas vaxning, epilering, pincett, rakhyvel, ja vad som helst, bara resultatet är slätt som på en barnarumpa. 

Det finns med andra ord många skäl att avundas männen. 

Om det inte vore för det här med förkylningarna. Manliga förkylningar är bland det värsta man kan råka ut för! Ingen är så sjuk som en förkyld man. Det är som om hela världen rämnar. Ingen har så ont i bihålorna, i huvudet, i halsen, i öronen... Ingen mår så kasst, använder så mycket pappersnäsdukar, hostar sönder sina lungor... Ingen har sådan feberyrsel, sover så dåligt... INGEN, UTOM EN MAN! 



Precis en sådan jag har drabbats av just nu. En manlig förkylning!

Jag tar genast tillbaka allt här ovan! Vi kvinnor har det över lag mycket bättre än män, så länge vi slipper ifrån den manliga förkylningen! 

Till "Den-som-bestämmer": Ge mig en vanlig kvinnlig förkylning nästa gång, snälla!

Snålblåst och snålvatten

Så snart jag öppnat min ytterdörr efter att varit ute en stund igår möttes jag av en ljuvlig hyacintdoft. En liten tallkvist står i en vas, i köket har jag preparerat en apelsin med nejlikor och i en liten skål har jag placerat en näve stjärnanis. Allt för att förhöja julkänslan i mitt hem. Dofter har kommit att bli allt tydligare för mig efter hand som syn och hörsel avtagit. Igår kokte jag en ny laddning risgrynsgröt som jag strödde kanel över. Hela köket - ja, hela lägenheten doftade jul i dess härligaste form. 

Gröten ja, för varje gång jag kokt ny, har den blivit alltmer fulländad. Kanelstång i, perfekt krämig och inte det minsta vidbränd eller råkat koka över på hela spisen. Man kan - utan att skryta - påstå att snålvattnet genast rinner till. Till nästa jul har jag väl åter glömt alla de små knepen för att få perfekt gröt och kommer att bränna vid eller koka över ett par gånger igen...

Nu i Trettonhelgen har facebook svämmat över av kommentarer likt "Sådärja, nu är julen utstädad." och jag får ett litet tryck över bröstet. "NEJ inte än! Först på Tjugondag Knut skall julen dansas ut." Jag försöker i det längsta hålla kvar den där mystiken kring julen såsom ett barn. I och för sig julpyntar jag inte förrän någon dag innan jul, så jag har ännu inte tröttnat. Mina facebook-vänner kanske satte fram gran och tomtar redan vid första advent och då kan jag förstå att de vill ha förändring vid det här laget.

Årstiden är som mörkast nu och jag kan aldrig sluta njuta av att det är ljus i nästan var mans fönster. Nu när folk släcker ner sina ljusstakar och stjärnor kommer den där jobbiga mörka känslan igen fram till mars. Kan man hoppas på lite snö som lyser upp landskapet? Väderprognosen närmaste veckan ser dock dyster ut. Regn och åter regn med uppemot 8-10 plusgrader.

Jag har, liksom tjugofemtusen andra personer, antagit utmaningen "100 pass innan midsommar", så det är bara att sätta igång. Med endorfiner kommer glädje och det gäller att "mota Olle i grind" och ta tillvara det ljus som finns. Talesättet "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" har jag alltid stått bakom. Pojkvännen och jag har redan hunnit med ett par långa promenader vid havet. I söndags packade vi ner risgrynsgröt och en termos varm choklad i ryggsäcken, vilket förhöjde vår utflykt när vi vandrade i snålblåsten.

Idag tänker jag trotsa allt vad väder och mörker heter och ge mig ut på en lång runda i skogen här intill. Med rejäla, tåliga kläder och bra skor, förstås! 

En himla bra julklapp!

Julklappar - en glädje att både ge och få. 

När det är några veckor kvar till jul kommer vi till den eviga frågan: "Vad önskar du dig i julklapp?" 

I år bestämde jag och mina föräldrar oss för att inte bry oss om att byta några klappar. När man är vuxen blir det ju så att man själv köper det man vill ha. Dessutom är det för det mesta roligare att ge än att få.

I vår familj är vi ett ganska stort gäng till jul, så det brukar mest bli syskonbarn och pojkvännen jag byter klappar med. Och mina två systrar. Min bror fick en laddning knäck i år - för en gångs skull blev de helt perfekta. (Det vill säga riktiga "plombutdragare".)

Att trängas på shoppinggatan och i stadens butiker är illa nog en vanlig lördag, men att gå ner och försöka slå sig fram under veckorna före jul, det undviker jag helst. Tyvärr utarmas staden alltmer på butiker och den senaste butiken som slog igen var centrums enda fotoaffär. Det innebar att jag blev så illa tvungen att ta bussen till köpcentret utanför stan för att ordna med julkorten. Köpcentret är ett av de första som byggdes i Sverige och kallas Väla Centrum, men jag och pojkvännen kallar det för "VH" (Väla-helvetet) eftersom vi båda avskyr alla sorters köpcentrum med den trängsel, hets, dålig luft och dåligt ljus som förekommer där. Nästa år beställer jag julkorten i god tid på nätet istället, det är ett som är säkert.

Jag fick i alla fall till slut ordnat julklapparna till systersönerna. (Som sagt, Björn Borg-kalsonger går alltid hem hos unga herrar.) Brorsonen K fick ett par böcker varav en handlade om indianer - det senaste stora intresset, vilket underströks av att han istället för tomteluva valde att under precis hela julaftonen bära en färgglad fjäderskrud på huvudet. "Jag heter ju Björn också" sa K "så mitt indiannamn är 'Stora Björn'."

Mina övriga julklappsinköp löstes till största del medelst knapptryckning på datorn här hemma - smidigare än smidigt! Det slutade med att jag hade en kvar... Tioåriga brorsdottern E hade jag inte hittat någonting till. 

Då kom jag på den eminenta idén att rita ihop ett eget litet presentkort till henne. "Presentkort. Du och jag går på stan en dag och du får själv välja din julklapp. Fika ingår." Uttrycket "fika ingår" framkallade ett stort leende på lilla tösen. 

I lördags var det dags att inkassera julklappen. Vi vandrade ner mot stadens centrum och E som vet att jag hör bäst på mitt CI(cyber)-öra och samtidigt inte ser så bra, höll mig hela tiden i min vänstra hand. På så sätt hade jag störst chans att höra vad hon sa och dessutom hade hon koll på var jag var och vice versa. Därtill fungerade hon som min ledsagare nere i realisationsträngseln. 

Vi gick in i ett par affärer innan vi till sist hamnade på H&M. Där bland reafynden hittade hon både en härligt mjuk ljusblå tröja och ett par rosa morgontofflor som hon gärna ville ha, men hon kunde inte bestämma sig för vilket hon skulle välja. Eftersom det nu var rea, blev det ju mer för pengarna och jag sa: "Du, vet du vad. Du behöver inte välja. Du kan faktiskt få båda två eftersom de inte är så dyra. Dessutom är det pengar över, så att det kan bli ytterligare en liten sak innan du kommer upp i den summan som dina kusiners Björn Borg-kalsonger kostade." E sken upp i ett överlyckligt leende och tackade gång på gång för sina julklappar. 

Därefter var det så klart dags för "Fika ingår"-delen. "Vart vill du gå och fika?" undrade jag. "Vi kan gå till 'Kafferepet', där har jag varit med min mamma en gång och där var mysigt", sa lilla E. Så då styrde vi våra näsor dit, förstås. E erkände senare att det var det enda fiket hon visste namnet på, för är man bara tio år så har man inte hunnit gå på så många fik i sitt liv. Men det ska jag säga, att "Kafferepet" var ett väldigt bra val. Det är ett av stadens äldsta caféer, högt i tak och hyfsad belysning. Det var inte så galet trångt, utan vi fick ett eget bord. Självklart beställde vi varm choklad med vispgrädde. Det hör till när man är tio år och går på fik när det är minusgrader ute. Till detta åt vi varsin smarrig räkmacka. 

En riktigt fin win/win-julklapp! Jag slapp jaga julklapp. E fick välja sin julklapp helt själv. Det var rea och E fick dubbelt så mycket julklapp för pengen. Jag fick med mig en ledsagare på shoppingturen. Sist men inte minst: Vi fick en mysig fikastund. 

Detta kan kanske bli en tradition?

CI - ett litet fönster mot den stora hörande världen

Min sista arbetsdag innan jul var väldigt hektisk! I sådan där stress triggas min tinnitus alltid lite extra, men tack vare mitt Cochlea Implantat kan jag ändå hålla ut lite längre. Och icke att förglömma: Tack vare mitt CI har jag fortfarande möjlighet att utföra mitt roliga arbete!

Efter jobb gick jag inom Sats för att träna veckans styrketräning innan jag gick hem för dagen. Jag hälsade på en bekant i foajén där vi drog på blå plastöverdrag för att skydda golvet från smutsiga ytterskor. Jag kunde trots hans sydeuropeiska språkbrytning föra ett litet samtal med honom utan läppavläsning. I receptionen möttes jag av dunka-dunka-musik som lät ett snäpp högre än det brukar låta. Nere i gymmet var volymen ytterligare tre snäpp högre. 

I omklädningsrummet hördes ett hurtigt "hej" och jag förstod att någon som jag inte sett just hade klivit in genom dörren. "Hej! Dags att göra sig förtjänt av julmaten nu, eller hur?" slängde jag ur mig och vi var båda rörande överens på den punkten.

Benpressen lät "njeek njeek njeek" och behövde onekligen servas. Grabbarna som lyfter hantlar har en förmåga att släppa dem i golvet från hög höjd när de inte orkar längre, till ackompanjemang av åskknallar. Nu lät det mer som om någon utlöste bomber i lokalen. Jag ryckte till och tittade bort mot grabbarna som lyfte på ögonbrynen och log lite generat mot mig.

Efter att jag gått igenom mitt vanliga program med fokus på stora muskler och armar avslutade jag med den kära "plankan" i det nersläckta avslappningsrummet. Där brukar jag få famla mig fram efter bästa förmåga och hoppas på det bästa. Inte ens där inne var det tyst, så jag stängde av Höronen helt för att kunna koncentrera mig. Det fick till följd att jag inte hörde att någon tydligen försökte prata med mig. Jag hade en vag känsla, men ignorerade det fullständigt. Jag insåg att så varit fallet först senare, när jag gick ut därifrån och upptäckte att under min träningsmatta låg någon annans matta... Svart matta på svart matta på svart gummigolv i nedsläckt rum. 

Efter en snabb dusch passerade jag kaffemaskinen som högljutt protesterade med ett "krkrkrkr" när den malde bönorna och sedan "sscchhhhh" när kaffet fylldes upp i muggen. Med koppen i handen satte jag mig ner en kort stund vid ett av borden och bytte ett par artiga ord med en annan nyduschad kaffedrickare. 

Därefter klev jag ut ur gymmet för att istället svänga inom Hemköp. Jag behövde fylla på förrådet av livets nödtorft. "Swish swish swish" lät det när jag gick. "Det var ett märkligt ljud. Vad kan det vara?" Inne på Hemköp vände sig folk mot mig och jag följde deras leende blickar neråt. Hoppsan! På mina skor satt fortfarande de där fina blå plastöverdragen kvar. Jag fann det smartast att dra brett på smilbanden jag med, innan jag böjde mig ner och tog av dem. Haha! Nåja, det bjuder jag på!

Strax därpå hörde jag ett förfärligt gnisslande "iiiiii iiiiii iiiiii" vid ägghyllan och knep hårt ihop ögonen med ett plågat ansiktsuttryck. En tjej som stod intill mig noterade det tydligen, för hon sa: "Ja, jag hörs i alla fall när jag kommer!" Den stackaren hade råkat få tag på en kundkorg med osmorda hjul. "Haha, ja, onekligen!" svarade jag och tänkte att nu var det hennes tur att dra på smilbanden och bjuda på sig själv. 

När jag betalt och lastat varorna i ryggsäcken fällde jag ut min vita käpp och började vandringen hemåt i vintermörker och ösregn. (Ja, kring jul i Skåne är det mer regel än undantag att vi har åtta plusgrader och ihållande regnskurar.) På min käpp har jag rullande doppsko, så jag för käppen fram och tillbaka framför mig. "Kkkrrr kkkrrr kkkrrr" låter det när käppen rullar från höger till vänster och från vänster till höger. På slät asfalt låter det på ett ganska snällt sätt, men på stenbelagd trottoar eller kullerstenar låter det på ett helt annat sätt. Då låter det väldigt MYCKET om mig och käppen, det kan jag intyga. 

I mörker och regn går det inte att se speciellt mycket och gatubelysning gör ingen vidare nytta den heller eftersom det mesta bara blänker. Plötsligt bytte käppen ljud samtidigt som den kändes allt tyngre att rulla och lät: "Swosh swosh swosh, blubb blubb blubb" och jag förstod att jag nu höll på att plöja mig igenom en väldigt djup vattenpöl, kanske rentav en mindre insjö. Min ovana - som jag är ganska känd för bland mina vänner - är att jag för det mesta går väldigt FORT och naturligtvis saktade jag ner alldeles försent för att hinna leta mig runt den där pölen. Jag fann mig själv stående upp till anklarna i något vått som snabbt trängde in i mina skor. Gore-Tex är gjort för att hålla vätan ute. Om man nu är så dum som jag, att man ger sig ut på för djupt vatten, då kan jag berätta att Gore-Tex även fungerar åt andra hållet. Det håller vätan inne... Kanske skulle jag behållit de blå plastskydden och satt dem på fötterna inne i skorna istället?

Nåja, jag skrattade mest för mig själv. Det blev till att vända skorna upp och ner och fylla dem med papper när jag kom hem. 

Visst är det fantastiskt att CI finns! Utan mitt CI hade jag i bästa fall kunnat höra gymgrabbarna släppa hantlarna i golvet, men för övrigt hade det varit nästan helt tyst omkring mig. Och tänk så många kontakter jag får med andra människor tack vare mitt CI. Jag är OTROLIGT TACKSAM för mitt CI och för att det fungerar såpass bra som det gör för mig!

(Noteras bör, att alla tyvärr inte har haft lika stor tur att få CI att fungera för dem. En del hör bättre än jag gör med CI, medan andra har fått kämpa tusenfalt värre och kanske ändå tvingats ge upp. Det är lite av ett lotteri det där och jag tackar än en gång å det allra ödmjukaste.)

Spegel spegel på väggen där...

Under senaste året har mitt badrumsskåp börjat spricka och jag har bett att få ett nytt. (Det gamla har nästan trettio år på nacken.) MEN - och detta är viktigt - jag ville förvissa mig om att det nya skåpet inte var försett med lampor som bländade. Jag har nämligen på sistone noterat att många nya badrumsskåp har lampor som riktas rakt fram mot den som står framför spegeln. För en med min synskada blir det då i bästa fall bara en svart skugga i spegeln. Fast, när jag tänker efter... Att inte kunna se sitt eget ansikte i spegeln kan ju faktiskt vara att föredra vissa morgnar ;-) 

Idag kom det två stiliga män med blänkande verktyg och monterade mitt nya badrumsskåp. Det har speglar i min höjd. Gissar att det förra skåpet hade hängts upp åt den tidigare hyresgästen, vilken lär ha var minst 190 cm lång. Följaktligen har jag endast kunnat se min panna och mina ögon i spegeln. Om jag ställde mig upp på tå, kunde jag kolla in mina tänder när jag borstade dem. Bra så - fluffat hår och vita tänder. Mer behövs väl inte innan man är redo för jobbet?

På skåpet jag hade tidigare fanns det lampor högst upp, som dels lyste neråt men samtidigt lyste upp i taket igenom ett glas på ovansidan, så att det blev extra ljust i badrummet. Nu är det istället två spotlights högst upp, som enbart lyser neråt. Jag får väl ersätta taklampan med några watt mer. 

Idag kunde jag för första gången se halva min kropp när jag tittade i badrumsspegeln. Hu, vilken chock! Ja det förstås, jag såg inte hela min halva kropp samtidigt, jag har ju RP. Men det gick att se min kroppshydda ända ner till höfterna om jag tittade i etapper. Och det var väl ingen skön syn, det kan jag inte påstå.

Eftersom jag är förhållandevis duktig på att famla mig fram i mörker, så tror jag faktiskt att jag struntar i att tända badrumsbelysningen över huvud taget framgent... 

En ganska grå novemberdag med inslag av rött.

Nu är det mörkt ute, november, regn, grått, mulet och kallt. Vi längtar nog alla efter lite ljus och jag tycker mig se att det i nästan vartannat fönster har tjuvstartats med julbelysningen. För första gången någonsin funderar jag på att utöka mitt eget julpynt med en ljusslinga runt balkongräcket. Den obligatoriska stjärnan och ljusstakarna behöver lite inramning.

Jag har en ledig dag idag och ägnar förmiddagen åt att leta igenom utbudet på internet först. Det är så jag gör med det mesta jag vill införskaffa, för att slippa leta igenom varenda hylla när jag sedan kommer till butiken. "Clas Ohlson" verkar ha en slinga som jag vill titta närmare på. Jag bestämmer mig för att gå ner på stan och bylsar på mig varma kläder.

Käppen åker fram redan när jag lämnar hissen för att gå ut ur fastigheten. Det har börjat skymma trots att det nyss var lunch. Ooops! Något råkar tydligen välta när jag öppnar ytterdörren. När jag tittar ner på marken kan jag skönja lök och champinjoner. "Har någon ställt sin matkasse här utanför på trappen, så får vederbörande faktiskt skylla sig själv!" tänker jag och vandrar vidare ner till stan. 

På väg in i butiken bländas jag av belysningen och håller på att krocka med en person som är på väg ut ur densamma. Därefter missar jag första stegen i rulltrappan men har tur och klarar mig från att falla omkull. (Behöver nog förbättra min käppteknik.) När jag står där och tittar på ljusslingorna kommer det in fler personer i butiken som ska titta på ljusslingor och jag börjar tappa fokus. Det är för många människor som hela tiden måste ta sig fram just precis där jag står, så till sist ger jag upp och går ut ur butiken. Hemköp där jag hittar bättre säljer också ljusslingor. 

Mitt över gatan ligger Body Shop och jag går dit bara för att se om de har något kul erbjudande. Inom en minut kommer två biträden fram till mig och frågar med överdrivet inställsam röst om jag söker något speciellt. Jag svarar att jag bara vill titta lite. När jag tittar på något TAR DET TID! Jag är fokuserad och kan bara göra en sak i taget. Jag läser på etiketterna, jag öppnar flaskor och sticker ner näsan. Om jag gillar någon doft kanske jag köper en ny duschtvål. På avstånd anar jag lösryckta meningar "har du fått hjälp", "vi har ett fint erbjudande", "kan jag hjälpa dig" men jag stänger av omvärlden ur mitt medvetande; det är fullt fokus på dofterna.

Till slut bestämmer jag mig för vad jag vill ha och ber ett biträde om hjälp att hitta rätt förpackning. (Texten är inte bara pyttig, det är omöjligt att se gul text på orange bakgrund.) Därefter vill jag bara betala och gå ut ur butiken, men måste först bombarderas med en massa extra säljknep. "Vi har ett erbjudande just nu. Om du handlar för 350:- så får du..." "Ska jag flerdubbla mitt utlägg för att få en mascara som jag inte är intresserad av?" sa jag. "Är du medlem?" "Nej." Jag var säkert dagens mest svårflirtade kund. 

När jag nu ändå var på stan passade jag på att smita inom MQ för att leta kalsonger till systersönerna i julklapp. De gillar "Björn Borg" och just nu ingick duschtvål på köpet kunde jag läsa på ett plakat. Jag käppade mig fram till BB-kalsongerna och jag stod där och valde bland kalsongerna tillsammans med en annan tjej som vände sig mot mig och frågade: "Du, vad tror du? Måste man köpa dubbelpack för att få med tvålen?" "Njae, jag vet inte. Så står det inte här. Eller? Jo men vänta nu." säger jag, viker ihop käppen och kryper närmre annonsen. Jag tar av mig glasögonen och läser vad det står med pytte, pyttesmå bokstäver längst ner. Gäller vid köp av två valfria paket Björn Borg-kalsonger och så långt lagret räcker." Både hon och jag bestämde att då fick det vara så länge... Sen slog det mig. Såg tjejen att jag hade vit käpp? Och i så fall, vad tänkte hon när jag läste det finstilta som inte ens hon noterat?

Därefter går jag över till damavdelningen för att se om jag kan hitta en jul- och nyårsklänning. Det är mycket svart, det är många felriktade spotlights och det är trångt. Jag har svårt att få en överblick över plaggen och känner mig mest fram efter kvalitén på tygerna. Gillar jag känslan, lyfter jag upp plagget och backar lite för att på avstånd få en uppfattning. Då får jag plötsligt syn på något som tilltalar mig och jag sträcker ut handen för att känna men lyckas tack och lov hejda mig i allra sista stund med handen i luften när jag inser att det rör på sig. Plagget satt på en levande människa! Då lämnade jag den butiken också.

Rött/svart rutigt ylletyg. 

I nästa stund bestämmer jag mig för något väldigt märkligt. Jag ger upp mitt klädletande och går över till tygaffären på parallellgatan. Grejen är att jag inte sytt kläder på många år, men nu tänker jag banne mig göra ett försök. Kvinnan som har butiken skiner upp och känner genast igen mig. Jag var flitig kund där förr. Förr när jag såg bättre. Hon som inte sett mig på ett tag förvånas över min käpp, men jag gör inte så stort väsen av den. "Jag tänkte att jag vill ha en bit kraftig ylle till en kjol." Vi pratar en massa och hon drar fram den ena tygrullen efter den andra. Hon beskriver målande färgerna för mig när jag förklarat att jag har grå starr. Jag vill ha något som passar nu i juletider och jag vet vilka färger jag inte vill ha i varje fall. Till slut väljer jag ett helylletyg i rött och svart och nu ska jag sy mig en kjol. I köket kan jag tända både min 200-watts PH-lampa och ett lysrör, det borde funka.

Blir kjolen bra, kanske jag syr kalsonger till systersönerna också! ;-)  

Vad är en torsdag utan ärtsoppa?

Jag lär mig alltid något nytt av mina syskonbarn.

Igår kväll hade jag mina brorsbarn på besök, E tio år och K åtta år. Eftersom det var fredag kände jag för att lyxa till det lite och frågade om de ville äta sushi. Förslaget emottogs med jubel!

Det är tio minuters promenad bort till stans, ja hela Skånes bästa sushiställe. Varning varning! Här kommer nu reklam, tänk er med "Wilmer X", "Kalle P Dal" eller "Peps Persson" som bakgrundsmusik: Rå Epok! För säkerhets skull ville jag först göra en beställning så att vi slapp vänta för länge när vi väl kom dit. Jag frågade om något av barnen kunde tänka sig att ringa och beställa eftersom jag ju inte hör i telefon.

"Ja, jag kan göra det" sa E. Då tog jag fram min trådlösa telefon och E frågade mig vad hon skulle säga när de svarade. "Säg ditt namn och beställ ett 'Salemadsfat'. Fråga hur lång tid det tar." sa jag. "Men du, tryck på högtalaren" sa E. "Högtalaren? Vad är det för nåt?" "Den knappen där" sa E och tryckte på 'den knappen där'. Jag har aldrig ens funderat över vad 'den knappen där' var till för, men nu vet jag. När signalerna gick fram stod jag bredvid och hade mina Höron* på mig och ni kan bara gissa min förvåning när jag kunde hänga med i samtalet och höra nästan allt som sades!!! Så stora ögon har jag nog inte haft sedan den dagen jag fick mitt CI inkopplat.

NU kanske jag kan våga mig på att tala i hemtelefonen igen med någon annan än föräldrar, syskon och F? Med mina allra närmaste vänner åtminstone? Tjohooo! :-)

Vi vandrade iväg i samlad tropp alla tre för att hämta sushin, jag med käppen i ena handen medan den andra handen höll i ett av barnen. K hade nyfikna frågor om min käpp och hur den fungerade. Mitt i alltihop frågade han: "Har du ingen bil?" "Men K" sa jag "HUR skulle det se ut? Jag som ser så dåligt får inte lov att köra bil heller! Visst har jag haft bil, men det var längesen nu." K funderade en stund och fnissade sedan: "Men, du skulle ju kunna öppna fönstret och hålla ut käppen framför bilen när du kör!" 

(!!! Otroligt intelligent idé K, att jag inte kommit på det tidigare???)

Därefter hade vi en fortsatt trevlig kväll tillsammans. Vi käkade sushi, spelade brädspel där K fuskade lite medan E tydligen var inne på mitt Instagram-konto och hittade på bus. (Note-to-self: Får inte glömma logga ut nästa gång!) De spexade båda två på var sitt sätt, E dansade till koreansk popmusik på youtube och K drog en massa historier i stil med: "Vad är en torsdag utan ärtsoppa?" Det är med andra ord omöjligt att inte förlåta deras bus. 

Idag har jag praktiserat ett halvtimmes telefonsamtal via högtalaren med syrran och det fungerade över förväntan! Bilkörning med den vita käppen utstucken genom rutan ska jag prova på så snart jag får någon att låna ut sin bil åt mig. ;-)  




- Vad blir då en torsdag utan ärtsoppa?
- Det blir bara pannaka...



*Höron = CI + Hörapparat

Jag är på Adbn-konferensen i Belfast, Nordirland. Nu, precis NU!

Just nu sitter jag framför datorn hemma i Helsingborg, nyduschad efter morgonens spinningpass och konstaterar enligt en statusrad på Facebook att jag SAMTIDIGT befinner mig på Adbn-konferensen i Belfast på Nordirland. (Adbn = Acquired DeafBlindness Network)

Ni förstår - och en del av er har säkert märkt det också - jag har känt mig lite splittrad under den senaste veckan. Ungefär som att jag läst en Portus-besvärjelse över en Flyttnyckel (har du läst Harry Potter-böckerna vet du vad jag talar om) och uttalat denna lite fel, så att halva jag hamnade i Belfast, medan andra halvan blev kvarlämnad här i Sverige.

Sanningen är, att jag fick följa med när H höll ett föredrag i Danmark i våras, på temat "Humor som terapi". Då hade vi stöd av några av mina bloggtexter. Det föll väl ut och H frågade om jag ville följa med till Belfast och göra om det i november. Det ville jag förstås! =D

Nu blev det inte riktigt så eftersom jag av vissa skäl inte kunde resa till Nordirland. (Den misslyckade Portus-besvärjelsen...) Då kom H på en genial idé: "Vi filmar dig, så får du följa med på en USB-sticka!" 

"Javisst, så kan vi göra!" sa jag. Med hjälp av J översatte jag sedan de utvalda bloggtexterna till engelska. Scenen ur "To pee or not to pee" filmade vi så realistiskt vi kunde. Vi klädde oss i svettiga gympakläder och gjorde en riktigt Dogma-film av det hela. Filmen blev väldigt bra, om jag får tycka.

Resten av bloggtexterna läste jag framför kameran på min halvtaskiga svengelska - jag till och med SJÖNG en strof ur en sång - vad gör man inte för konsten? "Haha, ja man kan inte säga annat än att du bjuder på dig själv!" kommenterade H det hela när jag förevisades spektaklet.

Nu litar jag fullständigt på H:s kompetens när han väl står där i Belfast idag och konverserar med en tvådimensionell och platt Tina i bakgrunden. Temat på hela Adbn-konferensen är just "Life, Love and Laughter" och det är i den senaste kategorin vi kommer in. 

Det ska bli SÅ spännande att få höra hur det gick! Om drygt två timmar äntrar vi scenen, läser jag på programmet. Wish us luck!

Och nu när jag läser längre ner på programmet ser jag texten "7:30 PM Gala Dinner at Belfast Castle"!!! Portus! Portus! Portus! Portus! Men kom igen då! PORTUS! PORTUS! PORTUS! PORTUS! PORT...

Man FÅR INTE svära i kyrkan!

NU har jag anmält mig till Fsdb, Föreningen Sveriges DövBlindas årliga julbord i Malmö...

Faktum är att jag - och nu kommer det att låta som att jag svär i kyrkan - är nervös inför detta! Jag har gruvat mig och oroat mig och helst inte velat, men så lovade jag M att jag självklart skulle vara med på denna trevliga tillställning.

VAD har jag att vara nervös för då? VAD är det jag gruvar mig så för?

Fsdb borde ju passa mig som handen i handsken. ALLA där förstår hur det är att inte se och höra något vidare, att kanske inte se eller höra något alls. Det mesta är anpassat och vid möten finns det ofta teknik som gör att man både kan se och höra eller åtminstone delta på bästa möjliga sätt. Så VARFÖR vara nervös?

En del har anhöriga med sig och många har ledsagare och eller tolkar för att över huvud taget kunna delta utefter sina förutsättningar. Vid sådana här tillställningar brukar det även hända att tolkelever från folkhögskolorna passar på att praktisera lite.

NU förstår ni mitt dilemma, va? Vi är inte ett tjugotal dövblinda som träffas och som krockar och går in i varandra, fäller varandra med våra käppar och knockar varandra när vi ska hälsningskramas utan ett FEMTIOTAL människor i en salig blandning! 

För mig som "kan själv" och ännu inte accepterat - eller ska jag säga kommit till den insikten - att jag också kan behöva en dövblindtolk/ledsagare är det ALLDELES för många ansikten och jag upplever det som ett mindre kaos med allt detta folk. 

VILKA är dövblinda, VILKA är anhöriga och VILKA är tolkar? (OK, en tolk har svarta kläder, men det har ju de flesta nuförtiden.) Det räcker inte med att jag ska försöka hålla koll på tjugo ansikten, vilket är många nog, utan... 

Den dagen kommer kanske, när jag också lärt mig hur jag kan ha nytta och glädje av en egen dövblindtolk, men idag är det bara jobbigt med alla dessa människor.  

Det är en del av processen. Processen i att leva med Usher, den progredierande åkomma jag bär runt på. Vi som har Usher går alla igenom den här processen i olika takt. En del i valstakt: ett två tre - ett två tre, en del i jenka: ett fram och sen ett tillbaka igen, en del i chachacha: först åt höger och sedan åt vänster medan andra tar det som i en snoa: det bara snurrar och snurrar. 

Jaja, jag erkänner. Det kan inte undgå er att jag är på lite dåligt humör och sur på Usher just nu på grund av bland annat det här:

1) Vintertid. Det är MÖRKT så himla tidigt om dagarna! 

2) Diskkrasch! Jag såg inte att jag stötte emot och hade itu ett av mina fina vinglas... 

3) När jag vattnade blommorna såg jag inte att jag av misstag kom åt med vattenkannan. Jag bröt av den långa fina stängeln med knoppar på min Orkidé...

Resfeber (Avsnitt 4 - GPS:en)

Första natten i USA fick vi - tack vare allt strul på LAX (Los Angeles Airport) och förseningen till Salt Lake City - endast två timmars sömn. Morgonen därpå var det dags att åka tillbaka till Salt Lake Citys flygplats för att leta upp våra resväskor som "försvunnit" samt hämta ut hyrbilen. 

Medan F jagade ifatt väskorna hos American Airlines passade jag på dricka kaffe och käka en yoghurt. Hade jag vetat då hur förmiddagen skulle fortsätta, skulle jag ha druckit minst två koppar kaffe till ;-)

Vi köade en stund hos Avis där vi bokat hyrbil. När det till sist var vår tur, började tjejen bakom disken sin stora försäljningskampanj. Jag teaterviskade till F på svenska: "Men vi HAR ju både beställt och betalt en bil redan. VET hon inte det?" "Jo, men hon försöker kränga på oss en större och dyrare bil." "Nej tack, ingen bensinslukare!!!" Därefter tvingade hon oss att köpa till en slags extra försäkring. Ok, 300:- för en vecka var väl ingen förmögenhet, men var den nödvändig? Hon hade i och för sig kunnat sälja sin fars begagnade kalsonger till oss, bara fick vi nyckeln till bilen snart. Vi ville inte tillbringa mer tid på flygplatsen.

När F signerat och betalt försäkringen och en slags extra "deposit" fick vi ÄNTLIGEN bilnycklarna och en väska med en GPS i våra händer. Vår bil skulle stå att finna på parkeringsplats D46. Vi klev ut i garaget och hittade en riktigt tjusig mörkgrå Chevrolet Cruze där F lyckades med konststycket att öppna bagaget vid första försöket och vi packade in våra väskor.

Sedan satte vi oss i bilen och började justera sätena, något som visade sig vara lättare sagt än gjort. När jag slutligen hittade spakarna på passagerarsätet visade det sig att förarsätet inte alls såg likadant ut. F satt med knäna under hakan och muttrade lite. ;-) När han suttit sådär obekvämt en stund och tryckt på lite knappar kom han på att han skulle ha en sak i väskan som nu låg i bagaget. Då gick det inte att öppna bagageluckan! Vi var båda mäkta irriterade och sura över nonchalansen från Avis' personal som för det första varit oerhört arroganta inne på uthyrningskontoret, och för det andra helt lyste med sin frånvaro ute i parkeringsgaraget. Nu hade vi behövt ha någon som kunde visa oss hur bilen fungerade. 

Eftersom det F skulle ha i bagaget inte var livsnödvändigt, struntade vi i det just då och körde ut ur garaget. (Jodå, senare kom vi på att det inte går att öppna bagaget när bilen ligger i drive-läge.) F satt fortfarande med knäna i en märklig vinkel, inkrupna i armhålorna... F som i normala fall INTE kör bil med automatväxel, lyckades "trampa ner friläget" ett antal gånger vilket såklart resulterade i tvärbroms och en fruktansvärt sur Tina i passagerarsätet. ;-) 

Jag plockade upp GPS:en ur väskan vi fått och konstaterade att den var helt urladdad. Efter några minuters letande hittade jag cigarettuttaget och kopplade in manicken. Nu skall tilläggas att varken jag eller F någonsin har jag har använt en GPS, så det blev min uppgift att knappa mig fram i menyn på den. Tro det eller ej, jag fick in hotelladressen i West Yellowstone med ett antal "blip, blip, blip, blip". När jag sedan tryckte på en knapp som bad manicken visa oss vägen målades det upp en karta med en rosa väg, som jag utgick ifrån att vi skulle följa. 

GPS "Turn left on Lincoln".
Jag "Vadå Lincoln? Var är Lincoln?"
F "Jag får se på GPS-en!"
GPS "In four miles turn left on Lincoln."
Jag "Hur många miles sa hon?"
F "Ge hit GPS-en!"
Jag "Ja men du kan inte både se på den och köra. Håll ögonen på vägen."
F "Men vrid den hit så jag kan se!"
Jag "Det går inte att se ett skit på den när den står där uppe på fönsterbrädan. Ser du nåt alls på den? Solen bländar!"
F "Men vrid den lite hitåt. Ge mig..."
GPS "Blip blip blip blip blip"
Jag "Vad nu då? Den håller på att lägga av! Den tappar ström när du inte kör. Rusa motorn lite, så att den får ström.
F "Rusa motorn?! Jag står vid ett trafikljus och det här är en automatväxlad bil!" 
Jag "Ojdå, en automatväxlad bil har inget friläge...?"
GPS "Blip blip blip blip blileliiip..."
Jag "Jaha, NU dog GPS-en helt."
F "Ge hit den!"
Jag "Nej, nu har jag den. Håll koll på var vi kör istället. Attans. Den går inte igång."
F "Men slå på den igen, då!"
Jag "Jamen det går inte. Den kan inte hitta någon position när bilen är i rörelse. Vi måste stanna nånstans och starta om GPS-en."
GPS "Blip blip blip blip blip blip blileliiip..."
Jag "NEJ inte nu igen!"
F " Ge hit den, sa jag ju!"

F knappar nu på GPS-en och svär en stund, snurrar ihop sladdarna och kastar den i knäet på mig. "Den fungerar inte, vi skiter i den. Nu kör jag åt det här hållet."

Efter en halvtimmes körning utan vare sig GPS eller någon annan vägledning började vägen vi körde på smalna av. Ett och annat vägarbete uppmanade oss att köra på allt smalare vägar och till slut började jag leta efter solen, kolla på klockan och kalkylera lite.

Jag "Duuu... Vi borde köra norrut om vi ska till Montana."
F "Ja?"
Jag "Enligt solen kör vi åt sydväst."
F "Men det kommer nog snart en väg där vi ska svänga."
Jag "Vad förväntar du dig att det ska stå på den skylten då? Nej, nu vänder vi tillbaka igen till Salt Lake City!"

Jag plockar upp GPS-en igen och ger den en ny chans. 
GPS "Blip blip blip blileliiip..." 
Jag "@"#¤&%?..."
F "Lägg ner den där nu!"
Jag "Jamen... Jag skulle ju bara..."

Sådär fortsatte det i ytterligare en halvtimme innan vi hade tur och hittade en STOR väg som gick norrut. Den svängde vi ut på. 

Jag och F i kör: "JAAA! Vi har hittat väg 15 mot Idaho Falls!" 

Vi körde på breda raka vägar med allt mindre trafik. Landskapet bredde ut sig med höga berg i öster och väster om oss passerade vi Salt Lake (sjöarna). Vidderna var enorma, torr mark med lite boskap emellanåt. Efter Utah fortsatte vår färd vidare genom Idaho och jag började leta efter potatisodlingar, men några sådana såg jag då rakt inte. Är inte Idaho känt för sina potatisar?

När vi kom till Pocatello, hade klockan hunnit bli ett och vi var rejält lunchsugna. Pocatello ligger i utkanten av Fort Hall Indian Reservation. Inte såg man att det var ett reservat? Jag som hade förväntat mig indianhövdingar med stora fjäderdräkter till häst i varannan vägkorsning ;-) Vi körde smidigt av vägen och NU fanns här både bebyggelse, folk och restauranger. På "Applebee's" åt vi världens godaste sallad och här fick vi möta en service utav sällan skådat slag. Servitrisen som var nyfiken på var vi kom ifrån bjöd på en himla trevlig samtalsstund. 

Det var varmt den här dagen. Väldigt varmt. Miles började vi bli bekanta med, men farenheit hade vi ingen som helst koll på. Så fort vi stack näsan utanför bilens aircondition höll vi på att koka bort på ett par minuter. "84*F, vad är det i celsius?"


Efter ytterligare en stunds körande genom ödsliga landskap började jag mer och mer roa mig med att beundra dessa fantastiska lastbilar. De är enorma, med massor av krom och stora avgasrör på var sida om förarhytten. Jag fascinerades samtidigt som jag fick samma kusliga känsla som jag fick av filmen "Duellen" med Dennis Weaver i huvudrollen som gick på 70-talet. I filmen förföljdes han av en lastbil. Man fick aldrig se föraren, men lastbilen dök upp precis överallt. Snacka om psykologisk thriller!

När vi slutligen rullade in i West Yellowstone var klockan närmre sex och mörka moln tornade upp sig på himlen. Det spöregnade och temperaturen sjönk från 84 grader till 44 grader på ingen tid. Efter att ha installerat oss på rummet gick vi ner till hotellets restaurang, åt löksoppa och drack en "Old Faithful Lager". 

VI VAR FRAMME och framför oss väntade en hel vecka i Yellowstone National Park! Innan klockan åtta sov vi som klubbade sälar...

Här vittnar vi visst om ett vitt spektra av vitt!

Pojkvännen F har köpt en bostadsrättslägenhet. Huset är byggt på tidigt trettiotal och har ganska högt i tak, med fina stuckaturer - eller ska jag kalla dem takrosetter - kring lampfästena i taket. Det mesta är vitt men har inte målats på några år, så F vill gärna fräscha till färgen och måla en gång innan han flyttar in. 

Jag som önskar att det var jag som hade hittat en större lägenhet där jag kunnat fixa och dona lite själv är förstås eld och lågor och har massor av idéer. På sistone har jag roat mig med att leta på internet efter tidstypiska detaljer såsom strömbrytare i bakelit, för jag ser framför mig hur fint det skulle vara att ta fram den ursprungliga charmen som finns i en sådan här lägenhet. Om de vore svarta skulle de synas förbaskat bra också! (Som synskadad tänker jag "kontraster".) Måste bara övertyga F också, för "det är faktiskt HANS lägenhet". Det har han påpekat mer än en gång, när min inspirationslust löpt amok. ;-) 

Samtidigt vet han att jag har många goda idéer också, och att vi i mångt och mycket har ganska likvärdig smak, så jag tror inte det gör så mycket egentligen att jag "lägger mig i". Det kan dessutom vara bra att få ett annat perspektiv, så att man inte fastnar i en bild bara för att "så har det alltid varit".

Så där ja, nu står jag beredd med penseln i högsta hugg, jag med! =D

MEN tro inte att det bara är till att börja måla...

FÖRST måste man göra grundarbetet. Det innebär att tvätta eller åtminstone sopa väggar och tak samt spackla igen småskavanker, borrhål och annat. Därefter skall spacklet sandpappras och i vissa fall fyllas på ännu en gång. Brädgolvet måste täckas över noggrant med papp, lister och vägguttag tejpas över och fönsterna plastas över. Detta är det TRÅKIGA och tar en evinnerlig tid.

Men SEN får man greppa penseln och MÅLA! =D

Eeehhh? Måla vitt på vitt? Jag ser ju inte VAR jag har målat? Hallå, vi behöver bättre ljus!

Till slut har jag fått nöja mig med att måla längs med lister och fokusera på att lägga papp och tejpa med maskeringstejp. Därefter har jag haft den stora äran att fylla penseln med färg medan F stått uppe på den höga stegen. F har "förbjudit" mig att stå på stegen för jag "kan ju ramla ner". Fnys! Igår kväll hade jag den VIKTIGA uppgiften att stå och rikta upp lamporna mot taket, så att F kunde se var han målade. 

Jag tröstade mig med att jag "var ljuset i F:s liv" nu när jag inte själv kunde göra någon nytta med vare sig pensel eller roller. 

På tal om lampor: F har lovat att jag ska få vara med och bestämma om lamporna, för det är ju JAG som är i behov av bra belysning. (Nej, det är inte MIN lägenhet, jag vet, men jag lär tillbringa en del tid hos min särbo.) Det gäller alltså att hitta lampor som ger ett bra ljus, samtidigt som de inte bländar. Dessutom måste de vara snygga och passa stilen och naturligtvis ta fram de snygga takrosetterna. Att kombinera detta är inte det lättaste alla gånger... 

Min senaste idé är nog den som F tycker är allra galnast; Jag vill måla kaklet på toaletten i vitt! Alltså, toaletten är ungefär en kvadratmeter stor. Den innehåller en toastol och ett litet handfat. Här är det mörkt mossgrön kakel, vilket både F och förra ägaren tycker är "kult" och i viss mån får jag väl ge dem rätt, men lägenheten är från nittonhundratrettiotalet, inte från nittonhundrasjuttiotalet... Det finns inte en lampa i världen som klarar att lysa upp där inne. 

Nog för att det kan vara tacksamt med skum belysning på toan så man slipper se sin rödmosiga och kuddskrynkliga nuna klockan halvsju en måndagsmorgon...