Naturens krafter må icke förringas!

Att jag och pojkvännen, F, brukar vara ute och promenera i naturen är väl inte obekant vid det här laget. Vi betar av en massa intressanta etapper på Skåneleden bland annat. Varje sträcka brukar dock bli dubbel, eftersom vi måste tillbaka till bilen ;-) Åt ena hållet går det ganska långsamt; näsan, ögonen, öronen ska upptäcka och memorera så mycket det går. Kameran ska försöka föreviga det hela. Fötterna ska helst undvika att snubbla på stenar och rötter och munnen ska ha sitt: Björnbären har börjat mogna nu. =)

Vägen tillbaka går mycket snabbare och rakare. Dels kan det bero på att vi redan har sett allt en gång, men det kan ju också bero på den hägrande kaffestunden vi brukar bjuda oss på efter en sån tur. Om vi inte har med oss egen fika, förstås.

I lördags var min syster med oss och vi körde till Rammsjö, som ligger söder om Båstad på Bjärehalvön. En väldigt gullig liten hamn mötte oss och sedan vandrade vi ut på fäladen, tillika naturskyddsområdet. Vi börjar alltid med att läsa på informationsskyltarna innan vi ger oss iväg. Man kan få en massa intressant bonusinfo på sådana. Till exempel kan man lära en massa om olika växter och djur som är unika för området, men även om gamla sten- eller bronsåldersgravar, Kung Dag och annat. 

Viss teknik underlättar också upplevelsen. Höron (hörapparat + CI) för att höra, mobiltelefon för kart-app, kamera för att föreviga, men som jag även använder som hjälp för att se saker och ting. Jag tar en bild och sedan förstorar jag till max för att se det jag inte kan se med blotta ögat. =)

I lördags hade vi kollat vädret extra noga. Inget regn i sikte enligt vare sig yr.no eller dmi.dk. Himlen var blå och fin när vi kom fram och solen värmde gott om kinderna. Vi bestämde oss för lätt packning och att ta doppet i havet när vi kom tillbaka efter vandringen. Därför hade vi också lämnat kvar saker i bilen som det visade sig att vi skulle ha haft nytta av senare... (Badlakan, plastfodral till elektroniken, extra kläder mm.)

En skarv breder ut och torkar sina vingar.

Fotograferna 

Vandringen gick längs med stranden. Vi fotograferade skarvarna som satt på stenar ute på havet och torkade sina vingar. Vi fotograferade Kullaberg som vi såg på andra sidan Skälderviken. Vi fotograferade hästar, kor, krabbor, stenar, växter, trätrappor, spångar, båtar, glittrande hav, regnmoln, åska och blixtar... Vänta nu! Regnmoln, åska och blixtar??? Var kom detta ifrån? Hela Kullahalvön doldes plötsligt i ett blåsvart mörker, hästarna började krypa ihop mot varandra, korna samlade sig i klungor, fåglarna betedde sig märkligt och flög i stora oroliga svärmar (se fenomenet svart sol = sort sol på danska). Djur har ofta ett sjätte sinne och förstod långt innan vi, vad som verkligen var på väg att ske.

Regnoväder över Kullaberg

Visst hade vi sett att det regnade några km bort, visst hade vi tänkt att det kanske kommer hitåt, visst hade vi fotograferat och förundrats över skådespelet långt där borta, men inte hade vi anat att det skulle bli så våldsamt och så långvarigt som det faktiskt blev!

Sista vackra fotot tog jag i Burensviks lilla
hamn minuten innan ovädret anföll  

Syrran var orolig för sin mobiltelefon när regndropparna blev allt större och jag tog av min hörapparat, som är långt mer fuktkänslig än CI:t som fick sitta kvar där under kepsen. Vi gömde vår elektronik i F:s "vattentäta" ryggsäck. Jag stoppade ner min systemkamera i min "vattentäta" ryggsäck. Min mobil låg i fickan på shortsen som ännu var torra. Vi sprang det snabbaste vi kunde mot en slags ruin som någotsånär skyddade mot vinden, men absolut icke mot vätan. Regnet slog som småspik mot kroppen och temperaturen sjönk genast från 25*C till 15*C, ungefär. Efter tio minuter insåg vi att regnet snarare tilltog än tvärtom och Rammsjö, där bilen var parkerad, låg två km bort. 

Vi stod kvar en stund till, men till slut klev vi ut i ovädret. Syrran först, jag tjugo meter efter och F tjugo meter efter mig. Med oro för mobilen i fickan sträckte jag ut mitt genomvåta linne så långt det gick, för att fungera som paraply. Med andra handen vred jag ur shortsen och linnet emellanåt, för att inte frysa så infernaliskt. Kepsen gjorde sitt för att skydda CI:t och glasögonen, men likväl såg jag inget i regnet. Efter ett tag var jag helt vilse och kände mig som en geting som lurats ner i en halvtom saftflaska. Ni vet, när den flyger och flyger mot glaset, men ramlar ner hela tiden... Vart jag än vände mig stod spöregnet som en svart vägg och spärrade min väg. Då kom F ifatt mig och tog mig i handen och ledde mig vidare mot vårt mål. Spångarna som vi nästan skrattat åt på ditvägen blev plötsligt som "broar över mörka vatten" och vi förstod helt klart deras syfte. Marken var så torr att den inte kunde ta emot vattnet och det kändes snarare som om vi sprang igenom en bäck än över en mossbevuxen fälad. Två kilometer kan plötsligt verka som en mil...

När blixten tog i så att himlen var som ett strålkastarljus och åskan small till i nästan samma sekund, då var jag faktiskt riktigt rädd! När blixten lyste upp hela himlen såg jag det utan problem, trots mitt tunnelseende. Det fanns absolut ingen del av himlen eller marken som inte var upplyst. Åskans muller hördes utan problem trots att hörapparaten låg nerpackad. Den frekvensen är jag definitivt inte döv på. Dessutom slog tryckvågen från åskknallen mig hårt mitt i solar plexus, så nej, det ovädret gick inte att komma undan på något sätt... 

Till sist kom vi alla fall fram till bilen och jag tackade min lyckliga stjärna för F:s "nödpackning" i bagaget. Det fanns filtar, badlakan, torra dynor och lite annat smått o gott. Ja, till och med lite myntskrammel som räckte till varsin kopp kaffe och chokladkaka i Rammsjös hamnkiosk. Det godaste kaffet på mycket, mycket länge! =)

På kvällen skrev en vän på Facebook om det mäktiga åskvädret som då rasade ute på Öresund och jag kunde inte låta bli att kommentera med tanke på hur liten man känner sig i en sådan stund: "Tänk känslan att springa i hällande ösregn, ja nästintill hagel, som slår emot dina bara armar och ben medan blixtarna lyser upp hela himlen och bländar dig samtidigt som åskan gör dig döv med sitt hemska muller. Hjärtat slår medan du i panik rusar längs med stranden och du inser att du är en levande måltavla för blixten vilken sekund som helst. Som tur är håller din käraste dig i handen och vederbörande lotsar dig igenom vattenpölarna där klafsandet runt fötterna kvittar, för det är ännu blötare inne i skorna. Det hände mig i eftermiddags och först nu, tio timmar senare, kan jag känna att hjärtrytmen börjat återgår till det normala. Mäktigt. Jo." 

Elektroniken då? Jo, det mesta klarade sig, förutom min systemkamera som dog. Den återfick dock livet efter en halvtimme intill min hårtork =) Höronen fick bo i sin speciella torklåda en stund och fungerar alldeles utmärkt.

En sak är saker: Aldrig mer att jag beger mig ut utan en eller ett par plastpåsar i packningen, hur fint vädret än verkar!!! Tekniken är alldeles för viktig och värdefull för det. 

Nej, folk förstår inte sånt.

Jag har känt mig tvungen att tacka nej till en födelsedagsfest. Inte för att jag inte vill gå, utan för att jag känner att jag inte kommer att orka. Inte orka på grund av den där Usher. Jag har räknat ut att festen kommer att hållas inomhus och att de flesta som är där är mer eller mindre okända för mig. Festen är på lördag kväll och om jag går dit kommer jag att behöva minst två-tre dagar på mig att samla ihop ork till att jobba på måndag. Den ekvationen går helt enkelt inte ihop. Så tänkte jag inte alls för några år sen...

Några personer i taget. Jag vill förstås gärna gratulera födelsedagsbarnet och hoppas vi kan ses över en fika eller en bit mat vid ett senare tillfälle istället. 

Syrran sa till mig när jag berättade om min festångest: "Men du kan väl förklara varför du inte kan gå på festen, hon kommer ju att undra." "Nej, det kan jag inte. Folk förstår inte sånt." 

Fast, nu är det säkerligen JAG som är fördomsfull!

När jag läste Tobbes inlägg om Strategi och om Trötthet kände jag igen ganska mycket. Jag måste också alltid vara ett eller två steg före. På en fest, sammankomst, möte, tillställning vill jag alltid veta i detalj VAR, NÄR, HUR ser det ut osv i god tid så att jag vet vad som ska ske och hur jag kan vara förberedd på bästa möjliga sätt. Det handlar om var jag kan sitta, hur jag ska kunna se och höra så bra som möjligt. Hur är ljuset, var är fönsterna osv. För att finna vägen dit söker jag på kartor o dyl för att få en uppfattning och vara väl förberedd. Appar i mobilen som fungerar som kartor är också bra att ha! =)

Förr förstod jag ingenting om varför jag inte kände mig lika glad och pigg som alla andra på en tillställning. Nu vet jag att varje gång jag hamnar på tillställningar med nya personer är jag tvungen att anstränga mig till bristningsgränsen för att kunna uppfatta något av det som sägs eller sker. Dvs ännu mer än normalt. Till slut tar all energin slut och mer än en gång har jag gömt mig i ett kök eller på en toalett och försökt andas långsamt och försökt samla ork. Ibland har tårarna brutit fram av total utmattning. Numera väljer jag att antingen avstå helt eller - om jag trots allt valt att delta - bege mig hem så fort jag börjar ana den där paniskt ledsna och trötta känslan. 

Jag älskar egentligen tillställningar och att träffa folk men om jag får välja, vill jag att det ska vara utomhus i bra sommarljus. Både ljud och ljus fungerar bäst utomhus för mig. Helst vill jag också ha någon med mig som får mig att känna mig trygg. Någon som vet hur jag har det med syn och hörsel och som jag kan "hålla i hand" när jag känner att det blir för mycket. Pojkvännen, familjen och några nära "gamla" vänner är jättebra på detta. Tilläggas ska att då har jag alltid fantastiskt trevligt! =D

Personalsammankomster undviker jag helst numera. Vi var dock på Dyrehavsbakken tidigt i sommar och förra året var vi på Hven. Det fungerade toppen eftersom vi var utomhus och det var på ljus dagtid. Min pojkvän var med mig den ena gången och syrran vid andra tillfället. De jobbigaste grejerna under dessa tillfällen var faktiskt bufféluncherna inomhus, där vi satt vid långbord. Julfester eller mingelsammankomster tror jag däremot att jag skippar helt framöver...

Nu när jag skummar igenom min text här ovan känner jag mig som världens tråkigaste =( Jag hoppas verkligen att ingen tycker så, och att jag fortsatt får möjlighet att välja tillfällena efter hur min dagsform ser ut. 

Att jag ska våga tacka NEJ utan att bli dömd och att kunna tacka JA när jag har välfyllda energireserver. 

Doften av ett stilla sommarregn.

När man inte vare sig ser eller hör så himla bra, så blir dofter - såväl som illaluktande stank - något som blir än mer påtagligt.

Nu har vi haft strålande sol och högsommarvärme i några veckor med tillhörande torka. Gräset är inte längre grönt utan närmast gulbrunt. Dofterna har mest påmint om en semesterresa till Medelhavet under sensommaren. Igår var vi nere i Ålabodarna och rosorna i deras trädgårdar slokade tyvärr mest, dofterna från dem var knappt kännbara. 

Det kan man däremot inte säga om den smörstekta rödspättan vi avnjöt på Helgas Hamnkrog. Åhh, vad gott den både doftade och smakade! Efter lunchen tog jag en längre simtur i havet - Utan att få kramp, minsann! ;-) - och hade jag orkat, skulle jag mer än gärna simmat ända ut till Hven, den mysiga lilla ön som kan ses några kilometer ut i havet. I bakhuvudet hör jag Östen Warnerbring sjunga "Flickan från Backafall, briggen 'Tre bröder'...allt medan månen går vakt över Hven". Fast just nu är det solen som går vakt över oss allihop.

Senare på eftermiddagen går jag en sväng i villakvarteret där jag bor och enstaka fläderblommor, flertalet lindblommor och kaprifol mättar luften och jag kan nästan inte få nog av att fylla näsan med de underbara dofterna.

När jag kommer hem sitter jag en stund på min balkong och där är det inte riktigt lika kul. Längst ner i huset finns en pizzeria och deras vitlöksstank hade jag mer än gärna sluppit. Jag blir därmed automatiskt påmind om min fulla soppåse och går ner för att kasta den i en av soptunnorna som står i solgasset hela dagarna. Urk! Just då önskade jag mig meterlånga aparmar, för att slippa ha näsan alltför nära tunnorna.  

Grannarna omkring mig börjar tända sina grillar och jag känner hur det luktar tändvätska både här- och därifrån. Undrar om det är tillåtet i denna torka, men man får hoppas att de har vattendunkar till hands. Förra veckan brann en bil i gatan och det stank, kan jag lova! Det är märkligt hur man kan skilja på vad det är som brinner bara genom näsan. 

I morse vaknade jag med migrän och när jag kikade ut genom fönstret förstod jag genast varför. Det var regn i luften. Jag tog en dos Imigran (migränmedicin) och sedan var jag tvungen att ge mig iväg till mitt inbokade kiropraktorbesök. Samtidigt som jag klev ut genom dörren började det droppa från himlen. Intet är väl som de första dropparna sommarregn! Vilken gudomlig doft! 

Dessutom släppte migränen ganska snart därefter. =) 

Hur klantig får man vara? Jag bara frågar...

Förra veckan skulle målaren komma för att måla fönster. "Jag tar mig in med huvudnyckeln." "Eeehhh, du kommer INTE innan klockan halvnio, väl?!" Jag antog att målaren skulle ringa på dörrklockan och när han inte fick någon respons skulle han låsa upp och helt enkelt kliva in. Jag som inte hör någon dörrklocka ville inte riskera att han helt sonika skulle öppna och gå in i lägenheten medan jag stod i duschen endast iförd paradisdräkten. Jag har nämligen inte gått kurs i hjärt- lungräddning och hade inte lust att ta något ansvar för en avsvimmad målare. 

Kvällen innan fick jag brått att tömma fönsterkarmar från blommor, gardiner och persienner. Alla möbler som stod för nära fönsterna flyttades också in i rummen. För att hinna med allt tog jag ner de mörkläggande gardinerna i sovrummet redan kvällen innan och vaknade således av att solen gassade in i rummet klockan fyra på morgonen... =/ Inte kul alls! 

Målaren kom tillbaka dagen därpå och avslutade arbetet och jag kunde bära tillbaka möbler och växter till sin ursprungliga platser. På kvällen hade jag tvättid och passade förstås på att tvätta gardinerna. Det blev ganska sent innan jag tog upp dem ur torkskåpet och då jag redan vaknat av solgasset två morgnar klockan fyra beslöt jag mig för att genast hänga upp gardinerna. 

Jag tog fram min lilla stege och klättrade upp. Nu visade det sig att det stod en massa saker på golvet som gjorde att jag inte riktigt kunde nå och jag var för lat för att flytta dem igen. Sträckte mig så långt jag kunde, men... "Om jag sätter den ena foten i fönsterkarmen så kanske...?" Nej, det gick inte det heller. "Men om jag kliver upp och ställer mig med båda benen på fönsterkarmen, då?" Väl DÄR tappade jag balansen och eftersom jag inte riktigt kunde se var stegen stod missade jag första trappsteget. Jag föll neråt men fick fatt i en lampa och benet slank in mellan trappsteg ett och trappsteg två. Det gjorde ofantligt ont. Med den ena foten fast i fönsterkarmen, armarna kramandes om golvlampan och andra benet inkilat i stegen där jag höll på att glida allt längre ner hann jag tänka både en och två saker om min egen intelligens. Eller snarare, om avsaknaden av densamma. På något märkligt sätt lyckades jag till slut vrida runt benet som var inkilat i stegen så att jag låg på knä i stegen istället. Benet som var sträckt med foten i fönsterkarmen fick jag ner genom att ta tag med armarna mot fönsterkarmen i nån slags armhävning. Inte visste jag att jag var så vig! ;-) 

Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen och ett ENORMT blåmärke från knäet ner till foten på mitt högra ben. Som sagt; Jag är nog den störste konsumenten av Hirudiod-salva, som hjälper mot blåmärken. OCH det är inte alltid på grund av min synskada som jag får blåmärken. Ibland är det på grund av ren DUMHET. 

En annan grej jag lärt mig senaste veckan är att KOR inte alltid är så gulliga och snälla som jag trott. Vi var på Bjärehalvön och handlade lite kött och korv hos bönderna i Sinarp inför söndagens grillkväll. De föder bland annat upp den gammaldags bruna korasen "Rödkulla". Dessa tycker jag är SÅ GULLIGA! Bland annat finns det ett litet gäng bestående av en ko och sex ettårstjurar som betar på ett naturreservat i Grevie. Vi gick en vandringstur och hälsade på hos dem för några veckor sen och när vi sedan fikade i det gröna kom de allt närmre och började snusa på oss, nyfikna som de är. Vi tyckte de var lite väl närgångna men vi pratade snällt med dem som vi brukar och när vi gick därifrån började de springa efter oss till en början. Som väl var tröttnade de på oss. Så i lördags frågade F om jag inte ville gå in och hälsa på dem igen när vi var på väg hem från köttbutiken. "Jo, det är klart jag vill!" sa jag. F valde att sitta kvar i bilen men vevade ner rutan för att ta några kort på dem. 

Jag klev in genom grinden och vandrade sakta fram trettio-fyrtio meter till de utspridda djuren i hagen och snackade lite. "Hej på er, hur har ni det?" Kossan som stod under ett träd iakttog mig när jag fotograferade henne och en av kalvarna. Plötsligt började hon vandra fram mot mig. Inte sådär långsamt och nyfiket som de brukar utan ganska resolut. Jag blev lite vaksam och undrade vad som skulle hända. Hon stannade en knapp meter framför mig och gjorde en konstig rörelse som om hon tog sats och jag sa "Jag är rädd. Det känns inte alls bra det här!" 

Sen gjorde jag en 180 graders helomvändning och bara SPRANG! F som satt i bilen skrek "HÖGER" och jag hann tänka att "jag måste finta henne men varför säger han 'höger'? Grinden borde ju vara till vänster." Mitt synfält var mindre än någonsin och på något sätt fick jag syn på en trästolpe när jag tittade åt vänster och tänkte att "jag springer bakom den som skydd". Gjorde en 90 graders tvärgir åt vänster istället och upptäckte grinden någon meter bakom som jag snabbt som attan lyckades springa igenom. 

Med en puls på ungefär 220 bpm vände jag mig mot hagen och såg att kon och en av tjurkalvarna som tydligen hade galopperat efter kossan och mig (!) stod någon meter från staketet och stirrade ut mig med en bister min utan så mycket som en blinkning. F misstänkte att kon blivit sur för att jag fotograferade. Hon kanske uppfattade kameran som ett hot? För inte kunde hon väl känna doften av sina släktingars kött som jag hade i kylväskan i bilen?!

Jag har nog ALDRIG sprungit så fort i hela mitt liv och först när jag satte mig i bilen kände jag att jag hade bränt mina båda smalben på nässlor. Fem minuter senare släppte chocken hos F och han bröt ut i ett gapskratt så att tårarna sprutade på honom...

Nu är jag SUR! Både på F och på kossan... 
OCH på mig själv! ;-)

Köandets oskrivna regler

När jag var på Apoteket häromdagen insåg jag hur mycket jag avskyr att köa. Inte för att jag inte kan stå ut med att få vänta på min tur i några minuter, utan för den enorma stress jag känner av själva köandet.

Bilden har jag lånat från hd.se

Först ska jag leta efter nummerlapparna. Ibland hittar jag dem. Ibland händer det att jag inte hittar dem och tror att det inte finns kölappssystem. Först när jag väntat tills jag tror att NU är det min tur, hör jag en svag röst säga "femtiosju" och inser att man visst skulle ha tagit en nummerlapp och efter att jag frågat någon annan får jag reda på att dessa är gömda innanför dörren, ungefär en dm från där jag just letat. Bara att riva lapp och vänta en stund till. 

I vissa butiker hittar jag kölapparna men ingen nummertavla. Att det inte finns någon sådan inser inte jag förrän jag letat en bra stund. I andra butiker finns kölappar och förhoppnings vis hittar jag nummertavlan innan mitt nummer visats. Är det flera nummer före mig, gäller det att hålla koll på när det är nummer "72" och OM jag uppmärksammas på det i god tid, ska jag hitta vilken av kassorna som är nummer "5", och hinna fram till dem innan de tröttnar och trycker fram nästa turordningsnummer.

Det är väl sin sak om det fungerar såhär. Ibland är det kassor med långa köer som i matvaruhus. Då kan det hända att jag står i en kö där kassörskan plötsligt sätter upp en skylt med "Nästa kassa tack!" eftersom hon (eller han) strax ska gå på rast. Inte ser jag den förrän det är för sent. Sura kommentarer om att kassörskan faktiskt "SA att jag skulle stänga denna kassan" har jag väl fått. Bara att tiga och ställa sig sist i en annan kö.

I klädaffärer är det ofta klungbildning framför kassadisken som gäller. Där måste jag ha koll på VEM som ställde sig i klungan precis innan jag kom dit, för att veta när det är min tur... Jahapp, jo men lycka till! =/ Inte sällan dyker det upp en kollega till kassörskan och öppnar en kassa till vid disken. "Ni kan komma hit och betala också." viskar denne och halva klungan byter till klunga två. Jag står fortfarande kvar i klunga ett men har tappat bort "siste man i klungan" och därmed min plats i klungkön. Tappar man fokus i två sekunder kan man ge sig på att loppet är kört och att man får börja om från "scratch" igen. 

"Klungköer" är ett fenomen som ofta råder på en del dåligt upplysta cafér och restauranter. Där har det hänt mer än en gång att jag omedvetet råkat "tränga mig" och fått motta såväl hårda pekfingrar i ryggen som ilskna kommentarer.

Minns speciellt en incident en gång när jag och en kompis var på rea i en klädbutik. Jag hade hittat ett plagg och gick ner och ställde mig i kassakön. Det var kanske fem personer framför mig. Då knackade någon mig hårt i ryggen och sa något om "inte tränga dig". Min kompis som uppmärksammade det hela, berättade för mig att "DÄR är kön" och pekade åt en ungefär trettio personer lång kö. OJ! Den hade inte jag uppmärksammat. Troligen var det en lucka efter de första fem, som gjorde att jag trodde kön slutade där. När jag vände mig om uppmärksammades den som knackat mig i ryggen på att jag hade min vita käpp och sa: "Äsch, det gör inget. Bli du här." "Tack!" sa jag och stannade där jag var. ;-) (Ibland kan jag faktiskt utan dåligt samvete dra nytta av andras lite "dåliga samvete" - Hehe!)

På vissa ställen finns ingen köbildning alls, utan "vassast armbågar vinner". T.ex. är det den regeln som gäller på många ställen ute i Europa, Italien bland annat. Det är nog det värsta av allt. HUR ska jag ha en chans när jag varken hör eller ser som normalt folk? Tyvärr har detta så kallade kösystem spridit sig även till Sverige. Se bara hur det ser ut när man ska kliva på en buss eller ett tåg! 

Vi var på en restaurang nyligen och när vi var klara skulle pojkvännen bara "pudra näsan" och bad mig be om notan så länge. Jag satt där och följde servitriserna från bord till bord men aldrig att de lyfte blicken en sekund mot mitt håll. De lyckades däremot flera gånger smita förbi mitt bord innan jag hann få syn på dem och när pojkvännen efter en längre stunds "näspudringsköande" var tillbaka hade jag fortfarande inte fått notan. Han gjorde processen kort och lyckades naturligtvis betydligt bättre än jag. Hade jag däremot valt "springnota" är jag inte lika säker på att de fortsatt att nonchalera mig...

Förresten; på teckenspråk är tecknet för "kö" och "Ullared" likadant ;-) 

Bombina bombina

För ett tag sen skrev jag att det var dags att söka upp Bombina bombina i naturen. Nu har vi hittat dem och besökt dem ett flertal gånger. Bombina bombina är det latinska namnet på klockgrodor. Förstår inte hur den tänkte, som gav dem det latinska namnet. När jag hör "bombina" får jag något helt annat i tankarna. Men, visst, när klockgrodan blåser upp sig ser det ut som om den har två små "bomber" under hakan, en på var sida...  

För ett par år sen vandrade vi på naturreservatet vid Lerhamn och hörde plötsligt ett märkligt ljud från vassen. Vi hade ingen aning om vad det kunde vara, men någonstans i bakhuvudet steg ordet "klockgroda" fram och efter lite sökande på internet fann jag att det var just precis sådana vi hade hört. Klockgrodorna dog ut i Sverige på sextiotalet, men återinplanterades senare och finns nu på ett par ställen i Skåne, varav Mölle fälad är ett.

Kamouflagefärgad men likväl avslöjad klockgroda.

Först gången i år var jag och pojkvännen ute på en lång vandringstur på Mölle fälad (strax söder om Mölle) och när vi väl hittade dem stod vi fastfrusna med en löjligt leende på läpparna i säkert en timme. Vi lyckades dock inte få syn på någon groda. Om sanningen ska fram, så var det jag som inte såg någon. Pojkvännen upptäckte nämligen en riktig modig liten en, som faktiskt klev rakt över min fot, men den missade förstås jag =(

Nästa gång tog vi med oss ett par vänner och en fikakorg och njöt av en halvdagstur. Först skulade vi för regnet i ett skyddsvärn (Finns inga dåliga väder...), något jag aldrig vågat mig på förr, de ser så kusliga ut. Detta var dock inrett med både filtar och gardiner ;-) och fungerade säkert som några barns mysiga koja. Vid de stora kärren/dammarna fanns det massor av grodor och deras läten hördes i kanon långa stunder, ackompanjerade av skräniga - ännu ej identifierade - fåglar. (Förresten, äter inte stora fåglar grodor?!)

När solen började dala vandrade vi tillbaka mot bilen, men kunde inte slita oss från den sista dammen. Solen värmde fortfarande, vinden hade mojnat och det var riktig försommarkänsla. Ljudet av grodorna som "sjunger i kanon" är otroligt rogivande och nästan lite vemodigt och vid denna dammen hade vi dessutom lyckats få syn på två av grodorna som låg i vattenbrynet och blåste upp sig. Så söta! 

Vi har därefter passerat dammarna ett par gånger till och i söndags tog vi med mina föräldrar på kombinerad natur- och fikautflykt. Trots att de båda passerat 70 år, hade ingen av dem någonsin hört några klockgrodor. Även i deras ansikten framträdde dessa stora fåniga leenden. Det är så otroligt roligt att jag - som faktiskt är döv - har fått den här möjligheten att höra på nytt med mitt CI, och att det nu är jag som upptäcker nya ljud och kan visa mina föräldrar och andra ljud som inte ens de har hört tidigare! =) 

Utfärden avslutades med kaffe och varsin smaskig tårtbit på Krapperup och därefter en rundvandring i deras fina park. Ett gott utflyktstips om du befinner dig i nordvästra Skåne! Passa då på att åka ner till Lerhamn, en liten fiskeby strax söder om slottet. Gå ut på naturreservatet alldeles söder om hamnen och du finner genast en damm med klockgrodor. 

Kliv försiktigt, där är fullt av nygjorda koblagor! ;-)

Men OJ vad jag är DÖV utan mitt CI!

Förra veckan klev jag iväg för att delta i en danskväll i en lokal på andra sidan stan. Det var en solig kväll, så solglasögon och keps var ett måste. I lilla fickan hade jag stoppat ner ett par tjugor och mitt busskort. På säkert ställe ;-) hade jag fäst min lägenhetsnyckel med fästenål (= säkerhetsnål - för ickeskåningar). När jag ger mig ut och dansar vill jag ha så lite som möjligt att hålla reda på. 

Så fort jag kom fram möttes jag av goda vänner med varma kramar och glada tillrop. Första dansen jag fick var en salsa och jag bara njöt av de glada kubanska rytmerna tills...: "Pip pip pip!" "Pip pip pip!" "Pip pip pip!" i vänster öra. Det betyder att batterierna i mitt CI* tar slut om trettio sekunder! NEJ!!! Jo. Det var precis vad som hände. Eftersom jag tänkt minimalistiskt när jag gav mig iväg hemifrån fanns inte minsta extra pinal nedpackad i fickorna. Inte ens de nödvändiga reservbatterierna =( 

Från denna stund och tre timmar framåt fick jag nöja mig med bastonerna i musiken. "Duns duns duns." Från mina vänner hördes ingenting. Så länge det var ljust ute klarade jag mig hjälpligt medelst läppavläsning alternativt att jag vände mitt hörapparatöra mot dem och bad dem prata en centimeter från örat. 

Nu insåg jag att jag är ju helt döv utan mitt CI och att jag har OTROLIG nytta av mitt CI. HUR skulle jag över huvud taget kunna klara mig utan mitt CI? 

Snart mörknade det allt mer och allt blev ännu svårare. Vilken otrolig tur att jag befann mig bland vänner varav väldigt många VET hur det står till med mig. Under kvällen spelades det ytterligare en salsalåt och jag som vid det här laget alltmer övergått till att känna rytmen mot möblerna for upp med orden: "Någon som dansar salsa?" Så pekade man mot en lång kille jag aldrig träffat och jag gick fram till honom. "Dansar du salsa?" Det gjorde han och vi gick ner på dansgolvet. Väl där böjde han sig ner mot mig och sa något. "Ehhh, jag är nästan döv och halvt blind just nu. Bara dansa!" sa jag. Så han skrattade bara och gav järnet på dansgolvet. Vid något tillfälle snurrade han runt mig och när jag snurrat färdigt - om det var ett och ett halvt eller tre varv vet jag inte - fann jag inte killen framför mig längre. Jag höll ut mina händer i förhoppningen att min danskavaljer skulle ta fatt i dem, men icke. Så jag började vända mig runt och leta. "Var är du? Jag ser ingenting." Till sist förstod han nog att jag inte skojade. Vi dansade färdigt och efter dansen presenterade jag mig och förklarade min situation lite mer. 

Visst känns det löljigt ibland, när jag inte uppfattar vad som sägs och jag får förklara att jag är hörselskadad. "Jaha!" får jag till svar. Någon minut senare i ett samtal händer något, tex att jag snubblar eller annat och jag måste förklara: "Alltså, jag är synskadad." Då brukar minen på den jag pratar med bli lite förvirrad: "Sa du inte nyss att du var HÖRSELskadad?" "Jo, det är jag också." 

Mina kompisar säger att det är ju inte konstigt att folk som inte känner mig blir lite konfunderade när jag ibland tex famlar efter en vägg för att förflytta mig i lokalen och de frågar om jag är yr eller mår dåligt. "Men herregud, det begriper du väl Tina. Ingen förväntar sig att en som är DövBlind ska befinna sig i en mörk danslokal, heller! Det är väl inte precis dit DövBlinda tar sig i första hand?"

Nej, det kanske de inte gör? Eller också gör de det, men ingen har märkt eller förstått att de är DövBlinda? Ibland (när det är lagom ljust och mitt CI fungerar som det ska) är det ingen som har en aning om att jag har DövBlindhet heller.

Det ska jag bara säga: Att det ska mycket mer till än såhär för att jag helt ska sluta dansa! Hädanefter kommer jag dock alltid att se till att packa ner extra batterier. =D


* CI - Cochlea Implantat = Avancerad variant av hörapparat

Koltrasten som symboliserar min nya CI-hörsel

Som av en slump fick jag syn på helt underbara fågeltavlor som en vän hade köpt. Jag fick tips på var de kunde inhandlas och igår var jag och pojkvännen på Tomarps Kungsgård. De  hade tillfälligt stängt denna vecka, men jag ringde och fick specialtillstånd av galleristen att få komma i alla fall. Den egentliga anledningen till att jag verkligen ville slå till med en fågeltavla var att jag tyckte det var dags att fira mitt nya liv med CI och som fågellyssnare ordentligt. Tavlan får helt enkelt symbolisera min nya hörsel. 

I rummet där fågelbilderna hängde stod vi bara och gapade en lång stund. De var helt underbara varenda en. Konstnären, Karl Mårtens, hade även målat en tre meter hög stork som vi kunde beundra i ett annat rum. Den var däremot INTE till salu! Jag hade velat ha dem nästan allihop om jag haft pengar och tomma väggar så det räckte, men var tvungen att nöja mig med en till att börja med. Minns inte hur länge jag velade bland dem, bland annat blev jag väldigt förtjust i en bild av en skata, men skator är som bekant tjuvaktiga. Sen kraxar de inte speciellt vackert heller. Dessutom betyder det otur (skrock) att se en ensam skata. De ska alltid vara i par. Till slut bestämde jag mig för en bild på en koltrast, den första fågeln jag fick höra på riktigt sedan jag fick mitt CI. Han sjunger jämt och ständigt och jag försöker ibland (till andras glädje eller kanske förtvivlan) vissla tillbaka till den. =D Jag insåg att det ändå är koltrasten jag har mest känslor för.

Galleristerna var otroligt hjälpsamma och hämtade flera tavlor och höll upp dem på olika sätt, så att jag fick ta mitt beslut i lugn och ro. På önskelistan står nu även en tavla av en bofink, men någon sådan fanns inte i galleriet, så det får bli en senare fråga.

Efteråt gick vi ut i trädgården där det vandrade ett antal gäss. Under ett träd låg en myskanka, uppe på en stolpe hade man placerat ett vagnshjul där det bodde en storkfamilj, i vallgraven simmade - förutom gäss - ett antal änder. I bakgrunden hördes en tupps ihärdiga galande. Runt omkring oss i träden kvittrades det från otaliga småfåglar. Rätt som det var hörde jag ett ljud långt långt bortifrån: En gök! Det var evigheter sedan jag hörde en gök! =) 

Jag letade fram fjärrkontrollen till mitt CI och satte upp ljudet till max. "Du F, varifrån hörs göken? Var står solen just nu?" "Hurså?" "Ja, men klockan är tre, och solen är... DÄR är den. Då måste det vara öster! Öster är tröstegök."

Medan vi stod där och försökte höra den avlägsna göken fick tuppen fnatt och gol än värre och gässen sen! Gässen stämde alla sju upp i den minst samstämmiga hesa trumpetorkester jag tvingats lyssna till. "Tig med er!" hörde jag mig själv ropa till dem medan vi båda två bara gapskrattade åt hela situationen. Storkarna lät inte så mycket, men kunde bese hela skådespelet från sin tron.

Tomarps Kungsgård ligger bara några mil från Helsingborg, ett par km från Kvidinge men trots detta har jag aldrig varit där. Eftersom stället nu var stängt måste vi förstås ta oss dit igen och vandra runt ordentligt i parken, kolla mer konst och fika. Bor du i närheten eller har vägarna förbi lovar jag att det är värt ett besök! 

När jag kom hem satte jag upp tavlan på väggen i mitt vardagsrum. Fönstret var öppet och utanför sjöng samtidigt den riktiga koltrasten vackra serenader hela kvällen. Mycket bättre än så kunde det knappast bli! =) =) =) 

Kärleken kommer. Kärleken går. Ingen kan tyda dess lagar...

Jag ÄLSKAR Våren, men Våren älskar nog inte mig lika mycket tillbaka =( 

Förut har jag alltid varit den som blivit förkyld så snart någon sagt "host", men nu har det gått långt mer än ett år sedan jag var förkyld sist. Jag har stämplat in minst två gånger i veckan på Sats träningscenter utan uppehåll i ett och ett halvt år. Motståndskraften mot förkylningsvirus har varit helt otroligt stark! =)

Så kom det sig för några veckor sen att jag vaknade en morgon med förskräcklig andnöd och jag rotade genast fram mina mediciner: Bricanyl och Pulmicort. De gjorde inte så värst stor nytta och när jag tittade på bästföre-datum, stod det mars 2011... Mina kollegor var riktigt bekymrade för mig. "Astma" väste jag fram och sedan ringde jag upp vårdcentralen för att be om nya mediciner. Jag blev genast beordrad att komma dit och inhalera i en sån där maskin och doktorn ville titta ordentligt på mig innan jag fick ny medicin, Därefter har det väl så småningom blivit aningen
bättre.

NU såg däremot förkylningsvirusen sin chans: "Kolla in henne nu, nu klarar hon nog inte mer. Skynda skynda, nu tar vi chansen!" Så kom det sig alltså att jag blev förkyld ovanpå alltihop. Det satte sig på lungorna och jag har hostat mig sönder och samman, känns det som. 

Under den här tiden har alla träd blommat som vackrast, vi har beundrat Rhododendron på Sofiero slott, vi har försökt vandra kortare sträckor i naturen. Jag måste pausa varannan minut och flåsa lite extra, men jag vägrar kapitulera. För jag liksom älskar naturen - och VÅREN, inte minst.

Förra söndagen, på Mors Dag, tog jag med mig en klematis till min mamma och efter fika med halva släkten fortsatte jag och mamma till Fleninge Kyrka där vi lyssnade till en vårkonsert med alla de där vackra visorna som hör våren och allt det spirande livet till. Jag fick till och med sjunga (ja, kraxa, då) "Den blomstertid nu kommer" och kände mig jätteupprymd inför sommaren och de ljusa dagarna som komma skall.

Tills jag kom ut ur kyrkan och rosslade som en uppretad dobermann i strypkoppel. "Rossel rossel rossel" - det kommer alltså emellanåt stunder då jag blir jäkligt irriterad och arg på allt det där som hör våren till: Pollen och andra allergener. Gaaahh!

Det avgörande var dock igår morse då jag gick till jobb.

Solen värmde redan och utan förvarning omfamnades jag helt av doften från de två syrenträden jag passerade. Jag blundade en stund och förpassades till min barndoms skolavslutningar, buketten av syrener som mamma knipsat av som jag skulle ge till fröken. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" och sedan sprang jag hem med betyget i väskan och mammas väntande sommartårta med saft.

Jag har bestämt mig: Jag ÄLSKAR Våren trots allt. Det är minsann värt vartenda rossel och väsande att få uppleva den svenska Våren! Kärleken övervinner allt! Love conquers all! =D 

Hur låter ljudet i ett CI efter 2,5 år?

"Jag har en fundering, skulle du kunna beskriva LJUDET i ditt CI för mig?" frågade Anneli i ett mail. 

Precis en sån här radio hade mormor och morfar.
Den här bilden hittade jag på google.se

Så jag började fundera ordentligt. Jag är inte så förtjust i att försöka lyssna med enbart CI, utan föredrar nästan uteslutande CI och hörapparat i kombination, så att jag får en "hel" ljudbild, om än inte i stereo utan endast i mono. Haha, det där med mono och stereo får mig att minnas när jag lyssnade på mormors och morfars radio som barn, när de hade testljud. "Ljudet kommer nu från vänster sida." Jag trodde det satt en liten, liten tomte inne i radion som sprang fram och tillbaka i radion från höger till vänster. 

Ok, nu efter två och ett halvt år med CI svarar jag såhär på frågan:

Tänk dig ett trumset bestående av upp-och-nervända plastspannar och stora grytor. Som cymbaler använder du porslinstallrikar i olika storlekar. Som high-hat använder du dig av två plasttallrikar som slår ihop med varandra. Tre upp-och-nervända glas får fungera som tom-tom osv. Framför "trumsetet" sätter du en fantastiskt duktig trummis, som får spela för glatta livet. Det kommer att låta massor, men det kommer att låta "stumt och fattigt".

Sedan sätter du samme trummis framför ett riktigt komplett trumset av högsta kvalitet, där cymbalerna är av mässing och trummorna är klädda med riktigt skinn. Be honom spela exakt samma musikstycke på de riktiga trummorna. Det kommer att låta massor här också, men med en fantastisk efterklang och med ett djup som aldrig kan åstadkommas med plastspannarna ;-)

DÄR har du skillnaden mellan att höra med CI och att höra med ett friskt öra, om du frågar mig idag. 

Panik i matbutiken...

Jag har en lista på lite saker jag behöver införskaffa, men som inte går att finna i vilken affär som helst. I varje fall inte om man bor mitt i stan. Staden har, liksom så många andra städer - tyvärr - utarmats på affärer som har bra grejer.

T ex behövde jag ha fatt i en skiftnyckel, alltså inte à la Clas Olsson (om de nu har såna) utan en med kvalitet, jag ville köpa matta till balkongen, jag ville köpa Kalles Kaviar light. Det finns nämligen INGEN affär i min närhet som har "light-kaviar" i sitt sortiment.

Jag fick ett löfte från pojkvännen F att han skulle köra mig till Ica Maxi, där jag kunde köpa det mesta av det som stod på min lista. Själv hade han en extra skiftnyckel (Precis en sån jag ville ha!) som han förärade mig, så skiftnyckel slapp jag köpa. 

Vi åkte som sagt till Ica Maxi och jag tog en stor kundvagn. "Ska du handla SÅ mycket?" undrade F. "Nej, men jag tänkte använda kundvagnen som 'käpp', så blir det lättare för mig att röra mig runt inne i affären", svarade jag. Han vill gärna handla i sin egen takt (= springa igenom affären snabbt som en oljad blixt) så jag kunde inte räkna med något sällskap i butiken, inte. 

Innanför butiksingången tittade jag mig runt och såg lite växter. Jag kikade på min lista där det stod: "Persilja och gräslök till balkongen." Konstigt nog hittade jag dem nästan direkt. "Det går ju fint det här", tänkte jag. Strax därefter såg jag texten "Fixa bilen" längs ena väggen. Jag som skulle ha en cykelpump drog slutsatsen att "Fixa cykeln-saker" borde finnas i närheten. Så var fallet! Runt kröken vet jag att rengöringssakerna finns. Jag skulle ha toalettrengöringsmedel, så det var bara att...! DÅ blev jag helt ställd! För där var plötsligt brödet! "Brödet ska vara borta i andra ändan av butiken, intill mjölken! Inte här!" Jag började andas lite häftigt, men sa till mig själv: "Lugn och fin, det står bröd på din lista också, leta nu upp det." 

Därefter kom frukt- och grönt. Jag fann tomater, groddar, paprika och så slank en färsk ananas ner i korgen, som inte stod på listan. Det var mycket folk som sprang hit och dit, de passade på att kasta sig framför mig när jag kom med min kundvagn, eftersom jag gick lite långsammare. Det tar en evinnerlig tid att scanna runt hela tiden och leta efter varor samt undvika att krocka med folk, deras kundvagnar eller (gubevars) deras barn! 

När jag gick in i gången där det brukar finnas påläggstuber var det plötsligt russin och mjöl istället. "Nej nej nej! Jag hittar ingenting här!" Mina ögon hade börjat flimra och tunnelseendet var värre än någonsin samtidigt som tårar nästan var på väg innanför ögonlocken. Så stressad och panikslagen var jag för att de hade möblerat om i nästan hela butiken och jag inte kunde hitta någonting. Då kom plötsligt F gående med sina lilla korg. Eftersom jag inte ville visa mig helt hjälplös beklagade jag mig bara lite försiktigt över ommöbleringen i butiken och hoppades att han skulle förstå mina antydningar när jag med skräck i ögonen frågade om han visste var kaviaren fanns (VILKEN mansperson förstår ANTYDNINGAR?) men jag var nog lugnare än jag kände mig, för han svarade bara: "Den är nog där på andra sidan hyllan. Var hittade du cykelpumpen förresten, jag skulle nog också behöva en sån?"

Ok, bara att kliva vidare i min ensamhet och jodå, jag hittade Kalles kaviar light som jag passade på att hamstra två tuber av. Toalettrengöringsmedlet var bortflyttat till tvättmedlet, vilket i och för sig var logiskt, men icke desto mindre på en annan plats än förut. Det slank ner någon skrubbsvamp (som jag väl inte behövde) i korgen, men för övrigt var det nog inte så mycket onödigt som fick följa med hem. Direkt efter tvättmedlet fick jag syn på kassorna och eftersom jag då hade prickat in det mesta på listan tog jag raka vägen dit. På så sätt "missade" jag både godiset och glassen som jag tror var framför några andra kassor ;-) Det tror jag däremot inte de hade möblerat runt, det är ett väldokumenterat säljknep att placera godiset framför kassorna, det vet väl alla. 

Fördelar med att vara synskadad: Det följer inte med så mycket i varukorgen som inte ska vara där, eftersom all energi går åt till att leta efter det jag SKA ha. Nackdelar med att vara synskadad: Allt annat! 

En rosa bacopa till balkongen samt en matta till densamma saknas fortfarande. Det fanns inte på Ica Maxi. 

Förresten, det hjälpte inte att pumpa det punkterade cykeldäcket. Det måste bytas. Hade det varit framdäcket hade jag såklart gjort det själv, men nu måste jag rulla iväg cykeln till en cykelmakare för att få det fixat. Fråga mig inte varför jag tänker laga däcket egentligen, för jag vågar knappt cykla i alla fall. Eller jo... Om jag får hjälp av någon som cyklar framför med Phonakmikrofonen, som vi gjorde förra sommaren. Vi kom ju överens med våra vänner förra året att nästa år skulle vi cykla norrut längs kusten på den danska sidan och "nästa år" är nu. 

Tack och lov för avstängningsknappen!

Fredag eftermiddag efter jobbdagens slut. Kassan inne i min vanliga mataffär ringlar sig lång och någon har med sig ett litet skrikande barn. Barnet har ett sånt där skrik som går upp i ilsken falsett hela tiden. Jag lider. Alla runtomkring lider säkert också. Föräldern verkar inte ha det lätt. Antagligen lider barnet mest - trött och hungrig efter en hel dag på dagis och sen måste det följa med in i en affär med en massa folk och en massa lockande godis - godis som barnet säkerligen inte får äta... Så barnet protesterar genom att gallskrika. Kassörskorna lider säkert, de med - jag lovar att den ljudfrekvensen som barnet uppnår inte är att leka med. 2kHz, 130dB gissar jag. Knappast något som ens en operettsångerska skulle klara av. Jag skruvar på mig, jag biter plågsamt ihop käkarna, jag kniper ihop ögonen och rynkar pannan. Ljudet är riktigt riktigt plågsamt!

DÅ kommer jag på att jag har ju strömbrytare på både mitt CI och på min hörapparat. Knäpp. Knäpp. Och det blir knäpptyst. Jag LER igen. Jag ser siffrorna på displayen i kassan och vet precis hur mycket jag ska betala. Jag kan avläsa på kassörskans läppar de få orden hon säger: "Vill du ha kvittot? Varsågod. Trevlig helg."

När jag kommer ut ur affären knäpper jag på ljudet igen och LER ännu större. Vårsolen värmer. Nu är det helg.

Slutsats: Det finns faktiskt tillfällen då jag nästan är lite tacksam för att jag är hörselskadad. Men bara lite.




...och vi ska inte prata om ljudet av tallriken som gnisslar i den trasiga microvågsugnen! 

Träffa Täppas

Det är ett bra tag sen nu som jag och Tobbe (som också har Usher II) var i Laholm och lyssnade på Täppas Fogelberg. Närmare bestämt sex veckor sen. Oj vad tiden går!

Täppas Fogelberg är, för den som inte vet, en svensk författare och journalist som också har RP (Reinitis Pigmentosa). Första minnet jag har av honom var nog ett TV-program där han reste runt i Europa. Sedan läste jag hans första bok, "Halli Hallå" och tyckte den var så bra att jag köpte nästa bok "Blindstyre" när den kom ut och DÄR förstod jag precis vad jag själv nyss hade fått veta av läkarna. Vad RP egentligen innebar för den som drabbats. Inte vad läkarboken säger. Det kändes emellanåt som att han i detalj beskrev mina upplevelser. Tack vare honom blev RP "känt" för omvärlden. Ungefär som Sixten Herrgård gjorde aids känt, som Louise Hoffsten gjort MS känt och som Ulla-Carin Lindquist gav ALS ett ansikte. Jag minns att jag då tog reda på Täppas adress någonstans i Stockholm och att jag ville skriva ett brev till honom och tacka för att han skrivit boken. Men jag vågade av någon fånig anledning aldrig skriva det där brevet. Varför inte, egentligen? Vem vill inte få uppskattning? 

På tågresan till Laholm hade jag och T tänkt att vi skulle sitta mittemot varandra, så att vi kunde använda teckenspråk, men det var fullt i vagnarna, så vi hamnade bredvid varandra istället. Svårare att teckna eftersom vi båda ju har tunnelseende och behöver lite avstånd för att få in något i synfältet, men vi fick koncentrera oss lite extra istället för att försöka höra genom andras röster och tågets brus. Det gick det med. Hans snälla föräldrar mötte upp på stationen och vi åkte till Laholms Bokhandel, där föreläsningen skulle hållas.

Det bjöds på linssoppa och vin och vi hade fått reserverade platser längst fram, samt HÖRSELSLINGA som var kopplad till en mikrofon som Täppas skulle tala i. Vilken service! TACK till Laholms Bokhandel! =) Medan vi satt där och väntade på huvudpersonen kom jag vid ett par tillfällen att vända mig mot T och prata lite. Då konstaterade jag att han inte reagerade alls. Han varken hörde eller såg att jag ville honom något. Jag fick knacka honom på armen. Det var en märklig känsla. För jag är van att ANDRA personer ser och hör mig. Att jag däremot inte ser eller uppmärksammar dem hör liksom till. Så slog det mig: Det är ju PRECIS så andra uppfattar mig. Det var som att betrakta sig själv, kan man säga. Nyttig aha-upplevelse, det med.

Så kom då kvällens huvudperson in på "scen". Han fick ett glas vin och en kopp kaffe och blev placerad framför oss i publiken. Som jag förstod det är det inte mycket synrester han har kvar, så vi kan säga att just där och då var han helt blind. Det jag la märke till var att han i motsats till hur jag rör mig i okända lokaler, var väldigt yvig i sina gester. Vinglaset och kaffemuggen höll på att åka i golvet ett par gånger. Sen gjorde han vilda viftningar med käppen så att jag nästan fick ducka vid något tillfälle. En stund senare stod han och pratade in mot bokhyllorna på sidan, och vi i publiken fick kalla på honom för att uppmärksamma honom på var vi satt. 

Lite kul mitt i alltihop, eller hur? Trots att han varit synskadad så länge, är han precis som den bild jag tycker mig ha fått av honom. Människan innerst inne har inte förändrats nämnvärt. Är man en impulsiv (och lite burdus) person upphör inte detta bara för att man drabbas av handikapp. Är man (som jag) en ganska slarvig person upphör inte detta bara för att man blivit tex synskadad. Gissa hur många gånger om dagen som jag letar efter mina glasögon? Varför inte ha ett och samma ställe där jag alltid lägger dem, kan man fråga sig... 

Den här bilden snodde jag från Täppas egen blogg.
 Det är jag som sitter längst fram till höger i bild och
som snart blir petad i ögat med käppen ;-) (OBS! Ironi.)

Ett par saker han sa, fick mig också att reflektera lite över hur man som handikappad ser på sig själv och sin omgivning. På tåget till Laholm hade han snubblat över en väska i gången på väg till kaffevagnen och när det skedde även på vägen tillbaka bad han ägaren till väskan att flytta den och fick till svar av en kvinnlig röst att han "skulle hålla käften". Min reaktion var: Säger man så till en synskadad person med vit käpp som inte kan komma fram på grund av det står en stor väska mitt i gången?! Säger man så till någon över huvud taget?! Naturligtvis inte, men det Täppas ville komma fram till var att han på något sätt var glad att han inte blev särbehandlad på grund av sitt handikapp. Något liknande hade hänt för några år sen när han och dottern var i Holland. Han hade blivit rånad på ett museum trots att det tydligt framgick att han var synskadad och ett lätt offer. Hans reaktion var då densamma: Han var trots allt bekymmer det medförde, ganska tacksam att han fick vara "som alla andra" och inte blivit positivt särbehandlad här heller. På ett sätt kan jag förstå hur han tänker, men på ett annat sätt inte...

Vi skrattade hejdlöst under hela kvällen - han var riktigt rolig och underhållande att lyssna på och jag tror att alla i publiken gärna hade suttit kvar ett par timmar till om det inte blivit så sent. Hans förmåga att beskriva situationer och berätta om saker så att det känns som om man är med där det händer, är fantastiskt. Efteråt fick vi böcker signerade samt fick både T och jag en pratstund med honom. Jag fick äntligen tillfället att tacka för att han skrivit "Blindstyre". Det visade sig att Täppas minsann också har hörapparater, så jag tycker att han borde kvala in i FSDB (Föreningen Sveriges DövBlinda). Kan han inte bli utsedd till någon slags hedersmedlem? ;-) 

Avis Avis (Fågel Fågel)

Jag sover oroligt, snurrar runt runt. Lyssnar till stormen och ösregnet som smattrar på taket. Storm? Ösregn? Reser mig upp, kikar ut genom fönstret och konstaterar att det är varken storm eller ösregn. Ljudet kommer inifrån lägenheten, närmare bestämt kommer ljudet faktiskt inifrån mitt eget huvud. Det är min tinnitus som satt lite extra fart. 

Det brukar alltid bli värre när jag utsatts för extra höga ljudvolymer. Som musiken på gymmet, tex. Jag försöker dra ner volymen rejält och ibland stänga av mina höron*, men jag vill ju samtidigt hänga med i takten och höra vad instruktören säger. Nu kanske det inte behövs om de inte släcker ner alltför mycket i lokalen för då kan jag försöka avläsa takten på instruktörens benrörelser samt i bästa fall avläsa vad han/hon säger. Vissa av dem struntar tyvärr i varningslampan som blinkar när det blir för högt... =(

Jag kryper ner under täcket igen och lyckas somna. En liten stund senare vaknar jag av en humlas surr. Så mysigt! Är det äntligen våren som kommit? Så slår jag upp ögonen med klarvaken blick! Humla? Här i mitt sovrum? Nej så är det förstås inte, det är tinnitusen som ändrat ljud. Nu har jag fått ljudet av en surrande humla i mitt vänstra öra. Åh, så irriterande! Plötsligt låter det inte alls mysigt längre. Jag ger upp, stiger upp från sängen och tar på höronen*. Med dem på kamoufleras min tinnitus och jag hör den inte lika lätt.

Vi har haft en lång och segdragen vinter det här året och först i måndags kom värmen och jag kunde gå utan handskar för första gången i år. =) På en dag var värmen över oss, och plötsligt kunde vi vid något tillfälle mäta upp 18 grader på termometern! I samma veva som frosten försvann kom dimman. Mistlurarna har vissa dagar gått oavbrutet över sundet. Mysigt ljud det med, på något sätt.

Ljud, ja! Fåglar! I tisdags gick jag förbi en park där jag fick höra alldeles underbar fågelsång. Om och om igen sjöng han någonstans ovanför mitt huvud. Som vanligt står jag där och kisar mot trädtopparna utan att se någonting. Önskade så att jag haft någon med mig som kunde berätta vad det var för en liten fågel. Jag försökte memorera lätet efter bästa förmåga, men när jag frågade pappa och F senare på eftermiddagen då vi satt och fikade i solskenet skrattade de mest åt mina försök att återge ljudet... 
(Ad notam: Senare kunde i alla fall min mamma bekräfta att det var just en Fringilla Coelebs, så SÅ illa kan det inte ha varit...) 

I torsdags var både jag och F lediga, så då åkte vi iväg till en lugn skog där vi lyckades höra massor av fågelsång. Vi kan båda höra ljuden, men han får peka ut varifrån de kommer. Ibland lyckas jag med F:s hjälp se en och annan fågel också. Vi såg ett par talgoxar som sjungande dansade runt varandra och flög från buske till buske. Vi såg en gul fågel långt uppe i ett träd, som jag lyckades fotografera med mitt Super-Zoom. Förstoras bilden upp ser man en gul fläck, men vi tror båda att det är en gulsparv ;-) Rätt som det var, alldeles intill mig, hörde jag den där vackra sången från parken någon dag tidigare. F tog tag i mig och pekade mot en trädgren mitt framför oss, men den hann flyga iväg innan jag upptäckte den. "Den var röd här framme" sa han och pekade på bröstet. Rödhake? Bofink? Så fort jag kom hem tog jag reda på att det var en bofink! Jag som aldrig i hela mitt liv hört en bofink vet nu hur en sådan sjunger, och det är riktig skönsång, det kan jag lova! 

                     Alldeles precis i mitten av bilden syns en pytteliten gul fågel.

Pica Pica (skata) och Corvus Corvus (korp) i all ära, men inget går upp mot Fringilla Coelebs (bofink), Turdus Merula (koltrast) och Phylloscopus Trochillus (lövsångare), det hörs ju redan på de latinska namnen! 

Alldeles strax är det dags för dagens ljudletande, och inte finns det väl någon bättre hobby en DövBlind kan ägna sig åt än fågelskådning??? ;-) (Den här gången har jag inte missat att packa ner boken "Fågelsång" i ryggsäcken.)

Om några veckor är det förresten dags att leta upp och lyssna till Bombina Bombina igen -  kan ni gissa vad det är för något? 


* min hörapparat + mitt CI = höron

Vänner av alla de slag är värdefulla!

Jag känner att jag kanske är lite sen när jag ser en gul buss svänga runt hörnan och tänker: "Jaja, han väntar väl snällt tills jag dyker upp. Han lär knappast irra runt och leta efter mig, för då kommer vi ofelbart att missa varandra."

Femton sekunder senare står jag i ena hörnan av torget och kikar mot busshållplatsen. Där står en kille med solglasögon och vit käpp. Jag vinkar med stora yviga rörelser, ungefär som en skeppsbruten skulle ha gjort om det dök upp ett kryssningsfartyg i horisonten. Den "blinde med käppen" får syn på mig och vinkar tillbaka. Jag inbillar mig att folket på torget tittar på oss och undrar hur "den blinde med den vita käppen" kunde upptäcka mig. Sen tänker jag att de tycker nog att jag är ganska rultig, så mig missar nog inte någon. (OBS! Sagt med ironi!)

Eller så kan det helt enkelt bero på att "den blinde" inte alls är blind. Han har "bara" RP, precis som jag och kan se ganska bra, fast bara inom ett litet litet område. Vi har tunnelseende och det är lite som att titta igenom en tom hushållsrulle - eller nåt. På tjugofem meters håll kan man få in ganska mycket i synfältet. En vinkande person till exempel. 

Vi hälsar, fäller ihop käppen och vandrar i lätt armkrok en lång promenad i utkanten av staden. Farten är inte jättehög, för vi flackar med blicken och kikar oss omkring hela tiden samt upplyser emellanåt varandra: "Här är en trottoarkant." "Här kommer trappor, var försiktig för de har en konstig lutning." "Vi går hitåt, för här borta vet jag att det finns ett övergångsställe." "Oj vilken fin utsikt! Man ser ju hela Helsingör!" Från en halvmils avstånd och i fint väder ser till och med en halvblind hela Helsingör, i varje fall om man flyttar blicken några gånger så att man som i ett ihopklistrat panoramavykort kan få ihop större delen av strandlinjen. Vi snackar oavbrutet och förstår varandra på ett märkligt plan tack vare den gemensamma nämnaren: Ushers Syndrom II. (En variant av DövBlindhet.)

Promenaden och snacket fortsätter hemma hos mig över nygräddade våfflor med glass. Kompisen Tobbe tipsar om att vår gemensamme idol Täppas Fogelberg (som för övrigt också har RP - Retinitis Pigmentosa, vilket han berättar om i sin bok "Blindstyre - en snubblares berättelse") ska föreläsa på Laholms Bokhandel ett par veckor senare. Vill jag följa med? Klart jag vill! 

Några veckor senare visar det sig att Tobbe förlorat i den interna viktkampen mot sin far och jag får för mig att mina våfflor spelat en avgörande roll för resultatet... ;-) Inte skäms jag - ett sätt att själv se smalare ut är att göda sin omgivning - har jag hört.

Nästa gång vi ses får vi helt enkelt promenera en ännu längre runda och i ett snabbare tempo. Tobbe har tipsat om den nedlagda järnvägssträckan som går från Mjöhult upp till Mölle. Den används numera enbart som cykel- och promenadstråk och jag antar att även en halvblind bör kunna få upp farten rejält där utan att råka ut för trottoarkanter och sneda trappsteg. Kanske är det joggingskorna som ska på då? Två joggare med varsin vit käpp på väg att förbränna våffelkalorier. Kalla in reportrarna från lokaltidningen! =)))

Hörandet ur ett DövBlindperspektiv

Som både hörsel- och synskadad tycker jag att jag ofta hamnar i kläm mellan de två handikappen...

Ett par exempel kan vara att hörselskadade ofta hänvisas till hjälpmedel som innebär att synen används istället. Det kan vara teckenspråk som avläses visuellt, det kan vara textade filmer och TV-program, det kan vara blinkande lampor osv. Om man, som i mitt fall, har problem med båda sinnena är det tacksamt om det går att ersätta detta med något annat, tex taktila (känsel-) hjälpmedel. Numera har jag en brandvarnare som aktiverar en vibrator under huvudkudden när jag sover. Som väckarklocka använder jag vibrationsfunktionen på min mobil, som jag för övrigt stängt av i "flygläge". Vill ju inte bli väckt i tid och otid av uppdateringar, sms eller annat. TV tittar jag inte på, jag har allt större problem att se rörliga flackande bilder och jag hör ändå inte. Är det inte textat uppfattar jag ingenting och i gengäld; när det är textat sitter jag och fokuserar enbart på texten och uppfattar nästan inget av det som händer på resten av TV-skärmen i alla fall. Nyheterna på datorskärmen får räcka ;-)

I mitt eget fall är jag både gravt hörselskadad och gravt synskadad, men jag använder mig både av synen och hörseln i den mån jag kan. (Förutom i situationer som mitt förra inlägg, där jag valde att stänga ögonen för att fullt ut kunna njuta av Mozart-konserten.) Andra personer, både de som känner mig väl och de som knappt gör det, kan ofta "luras" att tro att jag hör och ser mycket bättre än jag i verkligheten gör. Det beror förstås på min förmåga att "läsa av" hela situationen, stämningen i luften och människan jag pratar med. 

Som hörselskadad kan jag säga att jag hör inte enbart med öronen. Jag hör minst lika mycket med ögonen - om inte mer ibland. Jag är väldigt duktig på att avläsa på läpparna vad folk säger. Vad en person säger avläses också genom deras gester, miner och av omgivningen. Man läser av stämningen; Hur beter sig omgivningen? Är de upprörda kanske något händer omkring mig som jag också ska vara uppmärksam på och det i sin tur avspeglas säkerligen också i vad personen framför mig har att säga.

Jag råkade faktiskt ut för en typisk sådan sak en gång på en tågstation. Tydligen hördes "pling pling pling" från bommarna som höll på att fällas ner. Inte hörde jag det. Några personer hade tydligen försökt ropa till mig, som just då befann mig på spåret där ett tåg höll på att komma in. Inte hörde jag dem. Det var först när någon tog tag i mig och drog in mig som jag förstod och blev informerad om vad som höll på att hända. Hade jag inte varit synskadad, hade jag även som helt döv kunnat uppfatta vad som hände. Bommarna hade jag kunnat upptäcka i synfältet, och om inte annat hade jag blivit varse att något höll på att ske i och med att folk på perrongen såg oroliga ut och ropade. Men, dem såg ju inte jag den gången... Tack till dig, vem du nu var, som räddade mig.

Jag hävdar bestämt att en syn- OCH hörselskadad person hör betydligt sämre än en person med enbart hörselskada, även om de kan uppvisa exakt samma audiogram. (En kurva som i ett diagram visar vid vilken ljudvolym man kan uppfatta olika sorters ljud.) Därför är det enormt viktigt att tex hörapparaterna så långt som det är möjligt, är optimala ur ljudkvalitet. Riktningshörseln är också av stor dignitet! (Det om något blev jag varse när jag förlorade min riktningshörsel pga CI-operationen.) Att hörapparaterna är enkla att hantera är också önskvärt. En separat fjärrkontroll som tyvärr allt fler hörapparattillverkare använder sig av för att ställa om volym, program eller annat är extremt bökigt för en person som även har synskada. "Var är nu fjärrkontrollen?" "Äh, här i mörkret ser jag inte ens på fjärrkontrollen!"  

Ljusförhållandena måste tas hänsyn till, inte enbart för seendet som sådant, utan minst lika mycket för hörandets skull. Kan jag inte se så optimalt det går, har jag mycket mycket svårare att höra. Jag har en kompis som är väldigt närsynt och hon har i alla år hävdat att hon inte hör ett skit på morgnarna innan hon fått på sig sina glasögon. Detta trots att hon inte har något som helst fel på sina öron. Jag förstår precis vad hon menar! För att jag ska höra optimal måste jag alltså även få hjälp med att korrigera synfelet så långt det går. Jag håller just på att prova ut färgade linser för att dämpa bländningen jag upplever, samt försöker se till att glasögonen är uppdaterade och så bra de kan bli.

Fixar lite med synen så att jag även ska kunna höra bättre...  

Varför har du så stora ögon, mormor?
För att jag ska höra dig bättre, lilla Rödluvan!

(Bilden ur sagan om Rödluvan och vargen
lånad från www.google.se)