Tjuvlyssnat

För den som eventuellt inte vet, kan jag berätta att jag har Cochlea Implantat (CI) sedan drygt tre år tillbaka.

Med det kan jag numera höra saker. Ibland. Ibland kanske inte. Inte om det är andra ljud som konkurrerar. Som när två personer pratar samtidigt. Eller om det är bakgrundsmusik. Då går det inte speciellt bra. Ibland hör jag saker som jag måste dubbelkolla. "Hörde jag rätt, egentligen?"

I morse tränade jag på Sats. Jag klev in i det mörka "avslappningsrummet" med en matta för att träna magmusklerna i lugn och ro. Jag var helt ensam där inne. Trodde jag. För jag såg ju ingen annan. Jag stängde av ljudet på CI och Hörapparat ( = Höron) och körde mina fem minuter "planka" i total tystnad och mörker. Avslappnat och koncentrerat på samma gång. Magmuskler, lite ryggmuskler, lårmuskler, gluteus maximus och triceps på en och samma gång. När de fem minuterna gått slog jag på ljudet på mina Höron igen och hörde ett förfärligt stånkande. 

Ooops!? Några som hittar på bus i mörkrummet? Hallå, ni har missuppfattat helt, det är inget mysrum som på fritidsgården här, inte!

Efter en stunds letande i mörkret fann jag att något stort med många muskler gjorde en övning som krävde "stånk och stön" och till er (och i viss mån min) besvikelse kan jag berätta att det endast var en (1) kropp inblandad i övningen...  

På eftermiddagen var det dags för en runda ner på stan. Solen strålade, fåglarna kvittrade, barnen lekte och stojade i parken. (Ni hör hur idylliskt det är i Helsingborg, eller hur?) En kvinna gick framför mig nerför trapporna med en barnvagn. En sittvagn, närmare bestämt. Hon pratade med barnet i vagnen. "Såja, nu har vi bara en trappa kvar..." När hon kom ner på vägen rullade hon raskt iväg förbi skolgården och ett barn i lågstadieåldern ropade från skolgården: "Hej Jimmy! Är du ute och åker vagn?" "Ja" svarade kvinnan, som nu stannade till och pratade med pojken på skogården "Jimmy är så liten än och orkar inte gå så långt, så han får åka i vagnen." De pratade vidare en stund, så jag kom ifatt och gick förbi kvinnan med vagnen och vände mig om för att titta på Jimmy SOM VAR EN HUND!!! En valp av en stor sort. Som satt i en sittvagn ämnad för barn!

Jaja, jag erkänner att skrattade högt för mig själv. Hunden Jimmy...!

På shoppinggatan var det full rulle, 20 grader varmt och lönefredag... Need I say more? Flera butiker hade "lönehelgserbjudanden" och det var ett av dem jag själv var ute efter. Inne i en butik hörde jag ett par män som förde en dialog på engelska från andra sidan av hyllorna. Eller ska jag säga amerikanska? För sällan har jag hört någon med så bred sydstatsdialekt här hemma i Helsingborg. Kul att jag inte bara lyckades höra språket utan även dialekten.

Jag avslutade stadsturen med att köpa en flaska vitt vin på Systembolaget (eller "The Bottle Store" som mina australiska vänner så charmigt kallade det). I kön hörde jag hur en kvinna med en bag-in-box (3 liter vin) i sällskap med två små pojkar ropade till väninnan i kön intill att "vi ska ha nioårskalas imorgon". "Vänta nu!" tänkte jag. "Inte ska hon väl bjuda nioåringarna på vin?!" 

Vi får hoppas att det blir glass och läsk till gossarnas kalas i minst nio år till!

Därefter gick jag hem till min balkong där jag planterade några blommor och satte mig i solstolen och lyssnade till en dialog / duell mellan koltrasten och duvan. Koltrasten vann såklart! ;-)

Leg lic cert Snubblare med svart bälte

För att komma upp sig i snubbelhierarkin och till sist nå den högsta graden, svart bälte i snubblingens ädla konst, krävs många års träning.

Det rekommenderas att man tidigt bekantar sig med förbandsmaterial av olika slag, såsom elastisk binda och plåster av olika sort och storlek. Det finns tex plast-, textil- och olika non-woven-plåster. Plåster finns inte bara i olika storlekar utan även för olika ändamål såsom fingertoppsplåster och skavsårsditon, tex Compeed. Gasbindor och tejp av olika slag kan också vara bra att känna till. 

Det är också av yttersta vikt att man känner till olika liniment och salvor: Hurudiod för blåmärken, Reparil för stukningar och Voltaren för inflammatoriska skador är bara några exempel. En rutinerad snubblare äger naturligtvis ett eller flera elastisk stödförband just för stukade fötter.

Ett annat tecken på att man är en kvalificerad snubblare är att man i princip alltid uppnår gränsen för högkostnadsskydd och alltså har ett frikort hos sjukvården i plånboken. Ett besök hos syncentralen, ett på hörselvården, kanske ett besök på vårdcentralen och innan man vet ordet av ligger det lilla gula kortet där och blänker. NU gäller det förstås att nyttja frikortet till fullo innan året gått till ända och man måste börja betala för ny period! 

En snubblare kan snubbla på många olika sätt, såklart. Det bästa är om man kan snubbla på ett sofistikerat och vackert sätt. Detta kräver mycken och flitig övning och medan man tränar gäller det att åtminstone snubbla med viss värdighet. Och skulle det av någon anledning inte heller fungera, råder jag er snubblare att försöka göra det med glimten i ögat. 

Själv har jag stor vana av snubblande och har naturligtvis laddat upp med plåster och annat hemma. Att komma ihåg att ta med sig förbandspaketet i väskan ingår såklart i grundkurs ett. Denna lilla petitess brukar jag dock själv missa, men servietter eller tröjärmen att torka av smuts och blod med fungerar temporärt som alternativ. Nöden är som sagt uppfinningarnas moder.

I fredags övade jag till exempel på lite snubbelkonst. Jag och H var på Kastrup (Köpenhamns flygplats) och väntade på tåget hem till Skåne. Vi hade bokade sittplatser och när det långa tåget rullade in på stationen upptäckte H att vår vagn befann sig nästan längst fram. Vi småsprang för att hinna dit. Dvs jag svängde min käpp fram och tillbaka framför mig i förhoppningen att bilda en sån där "Röda Havet-öppning", men det lyckades inte riktigt. Till sist hoppade vi på tåget och började vandra mellan vagnarna. VARFÖR försökte jag stressa mig fram till en FÖRBOKAD plats??? Det är ju bara att visa upp sin biljett och köra bort den person som eventuellt satt sig där...

Jag har en förmåga att ibland lita för mycket till min syn och käppen viftar jag mest med lite sådär "för syns skull" nere på marken. Så även denna gång. Efter ett tryck på knappen mellan vagnsnummer 12 och 11 öppnades dörren och jag klev in. Då märker jag att käppen inte når ner till golvet. Jag som redan tagit ett stort kliv inser att det inte finns något att sätta foten på. Jag faller handlöst nerför ett par trappsteg. Fallet dämpas dock - och HÄR kommer den sofistikerade delen av snubblandet - av käppen som viker sig sakta, sakta under mig. Nästan som i slow-motion. Allt för att publiken ska hinna med att registrera. Sofistikerat, eller hur? Nästan inte en krusning på Richterskalan, men käppen ser förstås inte så glad ut. Jag tar i och försöker lite obekymrat böja tillbaka käppen. "Knäck!" Och där står jag med en käpp i två delar. Nu gäller det att inte låtsas alltför mycket om det utan leende vandra vidare mellan sätena tills vi når våra platser. Spjäla käppen med glasspinnar? Sätta en liten blompinne inuti den och tejpa? Vi är båda väldigt förslagna, och har således många förslag på hur detta brott skall kunna lösas.   

Brottet löstes något fantasilöst ett par dagar senare på syncentralen där jag fjäskade till mig en ny käpp. Därifrån tänkte jag vandra hem till en väns nybakta kanelbullar och på vägen dit var det dags för veckans första snubbelövning på en nyasfalterad gångväg. Jag såg den, jag hade käppen i handen, men lyckades likväl trampa för nära gräskanten och innan jag hann fatta vad som hände låg jag där på rygg med ryggsäcken under mig. Tänk: Synskadad skalbagge! Käppen var fäst med ett gummiband runt ena handleden och spretade uppåt som en lång antenn mot yttre rymden ("Mork calling Orson!"), handen var klämd mot asfalten under mig och rumpan tillika benen låg ute i den leriga gräsmattan. Foten ömmade nåt GRÄSligt där i gräset. Kepsen hade hamnat på sniskan men solglasögonen räddade mig från att avslöja min plågade uppsyn. Jag kikade mig försiktigt runt. INGEN inom synhåll. Ok, då kan jag ligga här en stund till och samla krafter. Solen skiner, så jag kan ju låtsas att jag bara solar mig ;-) 

Efter ett par minuters solande tyckte jag det räckte. Jag ville ju inte bränna min näsa ovanpå allt. En röd näsa kan ju få folk att tro att jag tullat på whiskyn redan före lunch. Det hade förvisso varit en bra förklaring till varför jag valt att ligga just där och sola, men: Nej... Istället kravlade jag mig - (OBS!) med värdighet (OBS!) - upp från marken och haltade så snabbt jag kunde hem till väninnans kaffekanna. 

Sällan har väl kanelbullar och kaffe varit så gott!

Synundersökning med extra allt

Igår var jag kallad till heldagssynundersökning på Lunds lasarett, "Ögon B". Det innebär för min del att en hel dag avsätts för att genomgå ett stort antal olika synundersökningar, kl 9:00 - 16:00 stod det i kallelsen. Min mamma brukar vara snäll och följa med mig, så även denna gång. Vi ville slippa bekymret med parkering, så vi tog tåget och valde en avgång i god tid då tågen i Skåne brukar ha en förmåga att vara försenade i tid och otid... 

Denna morgon var tåget framme i Lund i tid, dvs vi var i Lund i god tid, så jag bjöd mamma på en kopp kaffe på Espresso House innan promenaden upp till lasarettet. Utanför caféet satt en tiggare direkt på den kalla marken framför något som hade kunnat fungera som en mycket bekvämare bänk och vi kunde inte låta bli att iaktta henne en stund inifrån caféet. Det är svårt att ha åsikter i detta ämne utan att bli starkt ifrågasatt från ena eller andra hållet, så det låter jag bli, men att hon riskerade dra på sig blåskatarr för att använda en strategi som förhoppningsvis får fler att skänka pengar låter som ett än mer tragiskt öde.

Jag hakade fast i mammas arm och efter en rask promenad på tjugo minuter var vi framme på lasarettet. Mamma hade laddat upp med raggsocksstickning, korsord och tidningar för att underhålla sig medan jag var iväg på diverse upptåg. Vet faktiskt inte hur mycket hon hann sticka på den där sockan egentligen, för varje gång jag kom ut i väntrummet efter en undersökning var mamma i livligt samspråk med någon. En liten gosse fick sina nya fina skor beundrade, en annan pojke blev förärad ett äpple "för att han väntat så länge", en tredje var visst en gammal salsakompis till mig som jag inte sett innan jag for iväg på ny undersökning, men jag fick hälsningen, S! =) 

I väntrummet noterade jag ett par personer som konverserade på teckenspråk sittandes på långt avstånd ifrån varandra i soffan, en av dem hade svarta kläder. Det var inte svårt för mig att dra slutsatsen att X i svarta kläderna var tolk och att Y var döv med synproblem. En med Ushers syndrom - en allierad? Jag la mig i samtalet, presenterade mig för Y och fick det bekräftat. 

Därefter blev jag inkallad av en rar sköterska med spring i benen. Jag kom att undra varför sköterskorna på Ögon verkar vara så ovana vid synskadade? Jag bad att få hålla henne i armen/på axeln, vilket var ok, men sen sprang hon iväg. Jag tappade taget och fick kalla tillbaka henne flera gånger. Dörrarna i korridorerna står halvöppna och stolar och annat är lätt snubbelbara... 

Första undersökningen bestod i att försöka se bokstäver på tavlan. På femte raden hade jag stora problem... (Min grå starr är boven i dramat.) Därefter fick jag droppar i ögonen. Så kallade Bella Donna-droppar som gör pupillerna stora som på en inbiten gammal påtänd heroinist. Bara en svag kant av grönt syntes längst ut kring pupillerna. Som van ögonpatient var solglasögonen snabbt framme. 

Undersökning två var ett synfältstest där man sitter inne i en halv glob, stirrar mot en mittpunkt och skall meddela så snart man ser en annan liten ljusprick närma sig mittpunkten utifrån periferin någonstans. Väntar på att få kopia av resultaten, men det ligger väl kring 5-10 graders synfält.

Tredje undersökningen kallas elektroretinogram (ERG) och börjar med att man under fyrtiofem minuter får sitta i ett becksvart rum, för att "vänja ögonen vid mörker". Jag och Y, som skulle göra samma undersökning, satt där inne och vi försökte teckna taktilt till varandra. Övning ger förhoppningsvis färdighet, för vi konstaterade båda att vi tyckte det var svårt, och kände oss ganska usla på det båda två. Men så mycket lyckades vi förmedla till varandra, att vi kom fram till att Y och jag kommer att ses på ett möte nästa helg. 

Jag började bli hungrig och kände hur magen knorrade. Så kom jag på att Y är döv och inte kunde höra det. Puh, för annars hade det varit pinsamt. Sen fick jag panik och tänkte att magen kanske knorrar så högt att golvet börjar vibrera. Vi Dövblinda har välutvecklade övriga sinnen och det vore högst pinsamt om Y trodde att jag satt och pruttade! ;-)

ERG innebär att man efter bedövningsdroppar i ögonen får en plastlins i ögat och en elektrod i pannan. Jag som redan är CyberWoman i och med mitt CI (Cochlea Implantat) var lite orolig att det skulle bli ett överslag och att all elektronik skulle slås ut... Men tyvärr icke. Denna undersökning är nämligen fruktansvärt obehaglig. Man sitter där med en fasttejpad plastlins i ögat som alltså inte kan stängas trots idoga försök till blinkande, medan det från linsen skickas in blixtar i ögonen under flera minuter. När första ögat är klart inser man att man ska genomgå denna pärs en gång till på det andra ögat!

Fjärde undersökningen var en slags fortsättning på ERG där jag fick en ny plastlins i ögat för att sen titta in i en kamera med blinkande punkter. I mitten fanns ett pyttelitet kryss som jag skulle fästa blicken på och fick sedan absolut inte röra ögat på ÅTTA minuter. Jag stod ut tack vare att jag blev lovad att de bara skulle göra det på mitt ena öga. Detta då synen på mina båda ögon är ganska likvärdig.

Lunchpaus!

På den femte undersökningen skulle jag fotograferas. Jag som glömt kammen hemma! Lugn och fin, det är bara näthinnan som ska fotograferas! Man mätte tjocklek och kollade färg på denna. Det var endast den allra mest centrala delen av näthinnan som fotograferades eftersom det bara är där jag har synrester kvar. Jag tog en bild på datorskärmen med min mobil för att få med mig en bild hem. (Klart jag är nyfiken!) 

Detta är en bild på den centrala delen av min högra
näthinna. De svarta fläckarna i ytterkanterna är där
jag redan är blind. Hade bilden visat mer än
centrala näthinnan hade det mesta varit svart.

...och här är vänster öga,
med gula fläcken till vänster.

Härefter blev jag inkallad till doktor Sten, en man som jag träffat i drygt tjugo år. Han är en av världens främste forskare på min ögonsjukdom, så det är klart att det är en ynnest att få ha honom som min läkare! 

Denna bild togs när jag kommit hem, flera timmar senare.
Då hade redan pupillen hunnit dra ihop sig rejält.

Sten tittade han mig djupt i ögonen - vilket inte var så svårt, med tanke på att mina pupiller var stora som ärtor - och började den sjätte undersökningen. Den innebar att Sten kollade trycket i mina ögon som var 16, vilket tydligen är bra. Ingen glaukom, med andra ord. Sjunde undersökningen kallar jag den då Sten tittade efter grå starr. Det har jag, men han anser idag att det inte är så mycket att han vill operera. Förvisso är jag extremt bländningskänslig, men riskerna med en starroperation bedömer han i nuläget som större än den vinst en operation kan ge. Detta eftersom jag har såpass bra centralt seende som jag har. I alla fall med Usher-mått mätt. 

Doktorn såg oförskämt glad och nöjd ut. Han konstaterade att jag idag ser mycket bättre än han någonsin trott att jag skulle göra när vi sågs första gången för tjugo år sen. (Jaså? Det berättade han inte DÅ...) Synen har försämrats men enligt honom, som sagt mycket långsammare än han trott. Jag har ätit A-vitaminer i tjugo år och det finns biverkningar med A-vitaminer som gör att många väljer bort dessa. Jag har fortsatt ta dem och kanske har de ändå gjort nytta? Forskningen visar också på att det är mycket som inte stämmer med diagnoser och att alla med Usher är unika. Han trodde att med den synutvecklingen jag haft hittills är chanserna mycket stora att jag får behålla mitt centrala seende livet ut. (Hoppas hoppas! Och att det gäller även om jag blir riktigt gammal...) Vi pratade lite om de framsteg som görs inom forskningen, vi pratade om min Usher-diagnos som inte liknar någon annan. Vi pratade om gen-terapi och att man funnit vilka gener det är fel på hos mig, men att det inte riktigt stämmer med tidigare teorier, då samma gen från mamma och pappa ska vara skadad men att det är inte är så i mitt fall. Vi pratade om framtiden som man egentligen inte vet mycket om. Någon gång kommer jag att behöva göra starroperation. Han var som sagt mycket positiv, nästan som om han inte kunde dölja sin glädje. (Eller är han en bara en duktig skådespelare?) 

Hur som helst, jag sög i mig vad han sa och väljer att tänka positivt. Hur jag än vrider och vänder på det, så är det som det är och hur jag väljer att tackla situationen är förstås upp till mig. Jag väljer att se GLÄDJEN i det lilla!

När vi kom tillbaka till Helsingborg hoppade jag av tåget medan mamma satt kvar och fortsatte vidare mot byn norr om stan där hon bor. Jag gick inom Systembolaget för att köpa en flaska vin, men behöll solglasögonen på hela tiden. Med de pupillerna är jag rädd att de annars sagt: "Nej, tyvärr, det blir inget idag. Vår policy är att inte sälja till påtända personer."

Jag ser inte!

Det finns några (eller egentligen är det väldigt många) händelser i mitt liv som borde fått min omgivning att reagera på att det inte stod riktigt rätt till med min syn långt tidigare. Av någon anledning gjorde ingen det. Visst är det märkligt ändå?

Istället sa man "men du får väl se dig för". Jag har kallats för ouppmärksam, klumpig, klantig, dum, slö, trög och en massa andra saker. Det har satt sina spår och nu när jag tänker på det kan det inte undvikas att det kryper fram en liten tår i ögonvrån. 

Varför trodde ingen på det jag sa: "Jag ser inte!" 

Här kommer ett litet urval av dessa händelser:

* När jag var mycket liten råkade jag vid något tillfälle springa rakt ut över gågatan med följden att jag sprang i vägen för någon. Pappa sa: "Se dig för din blinda höna!" Jag sa: "Men jag såg ju ingen."

* I högstadiet gjorde vi ett synfältstest på biologilektionen. Klasskamraterna sa: "Du gör fel!" när det visade sig att mitt resultat blev betydligt sämre än de andras. Jag svarade: "Men jag ser inget där ute på sidorna!"

* Jag och en kompis var ute och cyklade när jag råkade cykla rakt på en 50-skylt i en nerförsbacke och slog mig förfärligt. Min kompis skrattade för att hon tyckte det såg så roligt ut. Den då blåslagna Tina svarade: "Jag såg inte skylten!"

* På scoutlägret sprang alla kompisarna ifrån mig på kvällen när det mörknat. De andra tyckte jag var slö som inte orkade springa med dem. Jag snubblade sakta efter dem med ficklampan intensivt lysande på marken. "Jag vågar inte springa i mörkret, jag ser ju inget!"

* När jag nyligen fått körkort lånade jag pappas bil. Jag var ute på naturutflykt med kompisar och jag skulle bara vända bilen på en grön äng. Då råkade jag backa bilen på ett stengärde som jag inte sett. Jag försökte förklara för pappa att: "Jag tittade jättenoga och det var alldeles tomt på ängen. Jag såg inget stengärde!"

* En vedervärdig sak inträffade när jag och min kompis var i övre tonåren. Vi spelade tennis med en "tennistrainer". Kommer ni ihåg dem? Ett gummiband var fäst i tennisbollen och jag och kompisen slog vartannat slag. Bollen kom lite snett, jag skrek "akta" men kompisen hann inte undan. Jag slog ut hennes ena framtand! :'( "Jag såg inte var du stod..." kändes då som en hopplös ursäkt. 

* Hemma i mitt föräldrahem fanns ett skåp ovanför toalettstolen. En gång råkade jag slå huvudet i dörren som hoppade av fästena, ramlade ner och krossade hela toalettstolen. Jag försvarade mig inför mamma och pappa med att: "Jag såg inte att skåpdörren var öppen!"

* En annan gång kom jag ner i källaren och lyfte på locket till frysboxen. Jag hörde "klirr klirr kras krasch klirr" och insåg i samma stund att mamma hade ju burit ner alla vaserna med blommor från studentuppvaktningen i källaren under natten för att de skulle stå svalt. De stod där på locket till frysboxen. Jag var helt förtvivlad och försökte städa upp glaskrosset och de ledsna blommorna efter bästa förmåga medan jag försökte tänka ut en bättre förklaring än: "Jag såg dem inte!" 

Tänk om någon hade reagerat tidigare och verkligen lyssnat på mig när jag sa: "Jag ser inte!" 

Att åka buss eller kanske inte det, nej?

När jag för några år sen ansökte om Färdtjänsttillstånd/Serviceresetillstånd fick jag träffa en handläggare från Skånetrafiken. Vi pratade lite kring svårigheterna med att åka buss och tåg. Man vill inom Skånetrafiken i möjligaste mån underlätta för ALLA människor att åka med allmänna kommunikationer såsom buss och tåg i första hand. Det är självklart billigare än alternativ två: Beställa resa med Färdtjänstbil. (Dvs det kan man göra om man inte är hörselskadad; att försöka tala i telefon är illa nog, att tala i telefon med någon som knappt kan svenska hos de utlandsplacerade beställningscentralerna är etter värre.)

För att locka folk med funktionshinder att välja de allmänna kommunikationerna framför Färdtjänstbil har man, då man väljer buss eller tåg 10% rabatt på biljettpriset samt rätt att ta med sig en ledsagare när så behövs. Jag förklarade de problem jag som både syn- och hörselskadad har när jag åker kommunalt. Bland annat stannar inte bussarna vid markeringarna. "Är det mer än en buss på hållplatsen är VARJE busschaufför SKYLDIG att stanna vid främsta stoppet." lugnade hon mig med.  

"HA! Det händer i princip ALDRIG." svarade jag henne. Är det två bussar på samma hållplats kör båda ut samtidigt och gissa hur många gånger jag missat en buss av denna anledning =(

Dessutom är bussarna utrustade med utrop som talar om VILKEN buss som just stannat, samt VART den är på väg. För att detta utrop ska aktiveras måste chauffören stanna bussen och öppna dörren. HA! Gissa hur många gånger det händer? (Inte för att jag som hörselskadad kan höra det över allt trafikbrus, men det finns ju andra synskadade med fullgod hörsel som vill kunna åka buss.)

Igår kväll var jag hembjuden till min kompis L. L skulle bjuda på mat och jag köpte med mig en flaska vin. Vi hördes av på eftermiddagen och jag frågade om hon ville ha vin. "Njaaa, men jag ska ju köra dig hem sen, så det går ju inte." "Tack för erbjudandet snälla L, men jag kan ta bussen hem. Du får avgöra." Tilläggas ska att det krävs två bussar med byte innan jag är hemma. Idag var jag på gott humör och energikontot var fullt så jag var beredd att ta det besväret som bussåkandet skulle kunna innebära.

I dagsljus hittar jag ganska hyfsat i centrala Helsingborg, men efter mörkrets inbrott är det mesta både svart och svårt, så jag letade mig fram på Skånetrafikens hemsida innan jag begav mig iväg. Kollade busstider, kollade hållplatser och kollade exakta LÄGET där bussarna skulle stanna, så att jag enklast skulle fixa bussbytet nere i stan. Från läge B inne på Knutpunkten, promenera över övergångsstället till läge O på Järnvägsgatan. JA, men DET fixar jag!

L följde mig till första bussen och vinkade av mig. Bussen var snabbt och smidigt nere på Knutpunkten. Jag travade över gatan och noterade att det redan väntade tre bussar på hållplatsen. Undras vilka bussar det är som står där just nu? Inte alla bussar går till Rom (inte uppför Hälsovägen heller för den delen) men jag noterade att 1:an som stod först skulle passa mig bra. Precis när jag käppat mig fram till den vita markeringen framför bussdörren körde han ut från hållplatsen. Han BORDE ha sett en person med vit käpp, men ok, han hade väl en tid att hålla. Buss nummer två, linje 8 kör inte dit jag skulle, men den rullade bara förbi mig utan att ens stanna och kolla om jag (synskadad, vit käpp) hade för avsikt att åka med den. Den tredje bussen (linje 5 lyckades jag med nöd och näppe utläsa i farten) försökte OCKSÅ den smyga förbi mig! 

DÅ! Då blev jag ursinnig och tänkte att INTE ska tre bussar få åka ifrån mig en sen, kall och regnig fredagskväll. JAG tänker minsann inte vänta en halvtimme på nästa buss! Så jag sträckte i ren desperation ut käppen för att få busschauffören att fatta att jag ville med den. Doppskon träffade framme vid kofångaren så det sa lite "klonk" och bussen stannade med ett tvärtnit några meter ut i gatan. Chauffören öppnade dörren, visade en arg min och morrade något med ilsken röst. Jag klev ner från trottoaren, gick ut i gatan och fram mot dörrarna. 

"Är du inte skyldig att stanna?!" 
"Eh, eh.." 
"Ja, är du inte SKYLDIG att stanna?!" 
"Ehh, ja men jag har ju stannat NU!"
"Nu ja..." sa jag medan jag sträckte upp benet för att kliva in på bussen.
"Det är ett högt steg där." försökte chauffören urskulda sig, när han noterade min vita käpp och förmodligen skämdes inför publiken i sin fullsatta buss.
"Ja, men varför stannade du inte där du SKULLE stannat?" sa jag med barsk röst.
Sen käppade jag mig bak i bussen till en ledig plats. 

Man måste verkligen vara om sig och kring sig om man ska klara sig hyfsat som DövBlind. En annan dag med mindre saldo på energi-kontot hade jag stått där med tårarna rinnande nerför kinderna när jag upptäckt att bussen "farit direkt till fängelset utan att passera 'GÅ'"... 

Sport på TV - inte om jag får bestämma!

Det är söndag strax efter lunch. Det har varit en väldigt sen morgon med långfrukost, tidning, mer kaffe, en puss eller två... 

DÅ brakar helvetet loss: OS-final i hockey som HAN naturligtvis MÅSTE se på, trots det fina och soliga vårvädret. HON sätter sig intill honom i soffan, mest för att få vara nära honom en stund till, det är ju en hel vecka till nästa helg.

På TV:n kan hon inte uppfatta så mycket, eftersom hon både ser och hör dåligt. Hon ser i varje fall gula och röda figurer som åker fram och tillbaka över TV-rutan. Kommentatorn höjer och sänker rösten lite då och då och hastigheten på hans tal ökar ofta samtidigt som rösten höjs. Det är nog vid de tillfällena som det nästan blir mål... 

Rösten höjs, röd spelare befinner sig nära gult mål. Gul spelare faller på den hårda isen. Röd spelare faller ovanpå gul spelare. 
Han: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur nära det var att röd spelare gjorde mål.)
Hon: Aj! Det såg farligt ut det där! (Syftar på hur farliga de vassa skridskoskenorna är.)

Spelet på TV-skärmen fortsätter...
Han (med uppspärrade ögon, halvvägs uppe ur soffan): Ooo! Aj! JA! Bra! Skjut! Nej! Ooohohoho, det var nära! Ja, bra där! 
Hon (blundar hårt varje gång det hörs en smäll och spelarna knuffas in i sargen): Aj! Ousch! Aj det såg ut att göra ont! Oj, nej! 

Paus.

Han: Vill du ha kaffe?
Hon: Jatack.
Han kommer tillbaka med nybryggt kaffe. Hon har flyttat fokus till deckaren hon håller på att läsa på sin läsplatta. Deckaren med blodiga mord, avhuggna huvuden och fingrar är betydligt mindre skräckinjagande än den kusligt farliga sporten som visas på TV. "Sporten" med knivvassa skridskoskenor, hård och kall is, långa farliga klubbor, fälleben, knuffar och slag. 

Han fortsätter att titta på dumburken och utstöta läten då och då. Efter hand som matchen fortsätter avtar de där lätena och han lämnar till och med TV-rummet under långa stunder. (Det går nu upp för henne att det röda laget har gjort en massa mål, medan det gula laget inte presterat på samma nivå.)

Två timmar senare säger han med triumf i rösten: Ha! Du har sett OS på TV! Du har sett en hel match på TV!
Hon: Nähä, jag tittade inte, jag...
Han: Ha! Du har sett OS på TV!
Hon: Nej, jag läste ju...
Han: Haha! Du har sett sport på TV!
Hon: Nej, det har jag INTE, jag satt ju bara i soff...
Han: Ha! Du har tittat på OS! Du har tittat på OS! 


Jag berättar alltså min version först, bara för att ni ska veta vad som verkligen hände! 

"La de swinge!" eller "Är gräset grönare på andra sidan?"

Då och då blir jag påmind av folk i min omgivning om väldigt pinsamma saker jag gjort. Som den gången när jag blev bjuden på bubbel på en bar och blev väldigt onykter... Eller den gången jag i åttaårsåldern försökte imponera på min kompis danska kusiner genom att göra en kullerbytta och istället fick plåstras om med blodet rinnande från huvudet eftersom jag landade på en sten... Eller den gången jag glömde min systemkamera på en toalett i Italien... Eller då jag försökte byta ut F på Stromboli...

Pinsamheter gör i de allra flesta fall sig bäst väl gömda mycket, mycket långt in i garderoben. I andra fall är det kanske lika bra att ta fram dem och vädra dem i solljuset då och då. Solens skarpa strålar har som bekant den egenskapen att de bleker skarpa färger till oigenkännlighet. Till slut är de förhoppningsvis inte längre pinsamma utan mest glada minnen. 

Första sommaren efter att jag fått mitt CI (Cochlea Implantat) var jag och pojkvännen F på semester i Italien, närmare bestämt på Sicilien. Vi bokade utflykter under några av dagarna med en lokal resebyrå och besökte även öarna Panarea där jag fick höra cikador för första gången i mitt liv, och Stromboli, ön där Ingrid Bergman och Roberto Rosellini hade sitt lilla kärleksnäste. 

Som synskadad måste man hela hela tiden hålla alla de där sakerna i huvudet som andra normalseende har i synfältet: Väskan, kameran, trafiken, omgivningen osv. På utlandssemester befinner du dig på okända marker och folk talar ett annat språk, så är du dessutom hörselskadad måste du anstränga dig tusenfalt mer än en vanlig turist.  Det är mycket nya intryck och jag håller mig väldigt nära F. Kramar hans arm för det mesta. 

Så gjorde jag förstås även här, men på ett av caféerna vi besökte var jag nödgad att besöka WC. För en stund var jag alltså tvungen att släppa F:s arm medan jag letade mig fram till en toalett i andra änden av byggnaden. F gick ut i solen så länge. Toaletten var liten och mörk. Det fanns en fönstersmyg där jag la systemkameran medan jag gjorde det jag skulle. Jag är inte så dum att jag riskerar att lägga den på ett blött golv, heller! När jag sammanstrålade med F som väntade utanför var hans första fråga: "Var har du kameran?" Storleken på mina ögon i den stunden kan enklast jämföras med normalstora tårtassietter. "ÅH! Den glömde jag inne på toaletten!" Aldrig, vare sig förr eller senare, har F setts springa så fort. Kameran låg tack-och-lov kvar! 

Efter detta missöde blev jag ännu mer fäst vid F:s arm. Vi promenerade på en liten stig på ön bland de andra hundratals turister som utflyktsbåten varit full av. När jag ville ta ett foto var jag tvungen att släppa honom en stund och när jag några sekunder senare tog fatt i den arm som var närmast till vänster om mig hörde jag honom ropa. "Nej nej nej, det är fel!" Hoppsan hoppsan, jag hade tydligen tagit fatt i en annan mans arm!!! Mannen i fråga gjorde inte så stort väsen av det hela, men hans sällskap - henne ska vi bara inte tala om! Om hennes blick hade kunnat döda hade jag inte kunnat sitta här och berätta om detta idag. Ön Stromboli är inte så stor och när hundratals turister ska flockas på en liten ö under några timmar är det lätt hänt att man stöter på samma personer om och om igen. Ragazzan och hennes "evil eye" förföljde mig resten av dagen! 

F har väldigt kul åt detta och brukar med jämna mellanrum roa sig med att påminna mig om när jag försökte få med honom på swingersparty på Stromboli...  

IQ (Sitter inte vare sig i ögonen eller i öronen.)

Pojkvännen berättade häromdagen att han gjort ett IQ-test på internet och fått resultatet 139. "Vet du att det är bara 2% av befolkningen som har högre IQ än så?"

Jodå, jag om någon vet... Som hörsel- och synskadad uppfattar jag ju som bekant inte allt som sker eller sägs i min närmaste omvärld. Detta kan verka oerhört barnsligt; men det här att inte uppfatta saker och ting med en gång har - trots att jag mycket väl VET skälet till varför -  under större delen av mitt liv fått mig att inbilla mig att jag är "dum". För att råda bot på denna dumhetskänsla roar jag mig emellanåt med att göra intelligenstester. Resultatet blir alltid att jag hamnar på den här övre delen av skalan där bara två procent av befolkningen har högre IQ. Så. Ok. Då borde jag vara nöjd. Jag är alltså inte "dum". Eller? 



Nyligen hade jag ett möte med en helt ny kund på banken och eftersom vi inte hade träffats förr, började jag med att förklara att jag är hörselskadad, så att det inte skulle bli några missförstånd. "Ja, jag ser att du läser på mina läppar. Tittar du inte på siffertangenterna alls?" (Nej det gör jag inte, men det behöver troligen INGEN banktjänsteman göra.) 

Medan vi satt där hände det sig senare att jag inte kunde hitta min miniräknare som låg alldeles framför näsan och då sa jag lite i förbigående att "ja, jag är synskadad också". "Va?", sa kunden "Nu är jag jäkligt imponerad! Också jobbar du på bank!" "Ja men jag har ju jobbat här sedan jag slutade skolan. Det är detta jag kan." svarade jag, som inte alls är imponerad av mig själv. "Du som jobbar med LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) har kanske vana vid att träffa folk med dövblindhet?" frågade jag då. "Nej inte alls. Jag jobbar med HANDIKAPPADE." replikerade kunden. (???)

Så kommer min egen undran: Varför skulle jag inte kunna jobba på bank? Det är mig veterligen inte det som är MELLAN ögonen och öronen som är skadat. Dessutom har jag hjälpmedel för både syn och hörsel. Kanske bäst att jag fräschar upp kunskaperna på några av våra bankinterna utbildningar på intranätet. Bank-IQ-test, here I come!



När jag är ute och dansar händer det sig ibland - när danspartnern förstått att jag ser och hör så jäkla illa som jag gör - att vederbörande säger: "Wow, och tänk att du kan dansa så bra TROTS att du knappt ser eller hör." Då snurrar det i huvudet på mig: Trots? Menar du att jag egentligen dansar som en kratta? Eller menar du att jag dansar bra för att vara en person som har DövBlindhet? Hur ser dans-IQ ut för DövBlinda personer ut i allmänhet? Om jag nu inte haft - eller underlåtit att nämna - att jag har DövBlindhet, HUR hade min dans-IQ då bedömts?

Men herregud, jag dansar med benen och svänger lite på rumpan, vilket inte är så svårt när man har en så stor rumpa som jag har ;-) Det är inte vare sig benen eller rumpan jag har några allvarliga bekymmer med...  



Det var familjekalas i helgen och jag valde att placera mig vid den änden av bordet där det var bäst ljus. Den platsen sammanföll inte med den där det var bäst ljud. Så jag hörde bara vad den person som satt bredvid respektive mittemot mig sa. Rätt som det var bröt alla kring bordet ut i ett gemensamt gapskratt, närmare bestämt i ett "asgarv". Där satt jag... Först tänkte jag strunta i det för det tillhör vardagshändelser att jag inte har någon aning om vad de andra skrattar åt och på sistone har jag tvingats lära mig sortera bort sådant som oviktigt. Men nu var det familjekalas och alla skrattade så otroligt glatt och hjärtligt. Jag ville också var med och skratta. "Vad skrattar ni åt? Vad var det som var så roligt?" undrade jag. "Jo, en björn." Vad? Vem? "EN BJÖRN!" Vadå björn? "Han skulle DANSA med en björn!" VEM? Berätta från början, jag har inte hört ett enda ord. Till sist fick jag berättat för mig en historia om Putin och en björn som var bög som dansade (eller vad det nu var) och en kvart efter att de andras skratt sedan länge klingat ut fick jag också skratta lite. Skrattet var långtifrån sådär spontant och sprudlande som de andras. Mitt skratt var dessutom alldeles ensamt. Och då kände jag mig sådär DUM igen =(

Nån som känner till nåt bra IQ-test jag kan göra? ;-)



Jag har läst om forskning som visar på att hörselskadade personer har lättare för att utveckla demens och det gör mig bekymrad. Jag äter fisk minst två gånger i veckan, jag äter omega3-tabletter, för det har farbror doktorn rekommenderat mig att ta för synen men jag vet att omega3 är bra för mycket annat, bland annat för minnet. Jag försöker läsa mycket böcker. Periodvis löser jag korsord eller löser kluriga gåtor för att hålla hjärnan igång. Jag skummar igenom nyheter för att "hänga med" men jag är inte det minsta intresserad av vare sig sport, melodifestivalen eller politik... Här krävs ett förtydligande: Att jag inte är intresserad av politik innebär inte att jag är utan åsikter. Jag tycker tex att folk ska få gifta sig med precis vem de vill - man eller kvinna - men jag tänker inte försöka lägga på minnet vad alla våra svenska ministrar heter eller vem som styr i Holland, Ecuador eller för den delen i Kanada. Kontentan av detta är, att om du pratar sport, schlager eller politik med mig verkar jag troligtvis onödigt DUM igen ;-) 

                                  Höna 1: "Vilket är ditt IQ?" 
                        Höna 2: "De där testerna är helt felaktiga!" 
                                  Höna 1: "Wow, SÅ lågt?"


Fast när jag tänker efter... Det vet jag vid det här laget att jag inte är, för jag har åstadkommit goda resultat i en massa menlösa IQ-test på sistone! =D 
Som tur är finns det inga sportfrågor med i IQ-testen!!!

Vitt vitt vitt!

Nu har vi fått snö i Skåne. En morgon i förra veckan när jag tittade ut konstaterade jag att allt var vitt vitt vitt. Härligt tycker jag, som inte sitter bakom en ratt eller är beroende av tågtrafiken. "Oj, det är ljust ute!" tänkte jag med en glad min när jag skulle bege mig iväg till jobbet vid åttatiden. "Då behöver jag inte använda den vita käppen." tänkte jag vidare. Den stora kulan till käppen (ja, doppsko, då) som jag kallar "snökulan" har rest till sällare jaktmarker och nu har jag bara en liten nedsliten sak som fastnar precis överallt. Måste bege mig till syncentralen en dag och försöka fjäska till mig en ny "doppsko". 

Jag gav mig iväg mot jobb, men när jag inte lyckades komma över den trafikerade tvärgatan på grund av all trafik, vecklade jag ut käppen i alla fall. Jag har fäst en liten lysdiod på den, så att både den och jag ska synas bättre. (Tack för tipset, Tobbe!) Det snöade för fullt och var ganska dimmigt av snörök. Till sist var det en bil som stannade för mig och jag kilade snabbt över gatan.

Nu var käppen trots allt utfälld och i det lite hala väglaget gled käppen enkelt från sida till sida, så jag behöll den i "skarpt läge". Jag kände mig som en trebent Bambi på hal is... En sådan är i varje fall stadigare än en tvåbent Tina, kan jag upplysa er om ;-) 

Vid nästa större korsning finns det ett övergångsställe och när jag kommit över till mittrefugen skulle jag bara trava vidare över den andra vägbanan när jag plötsligt hörde någon ropa. Jag stannade till och letade efter rösten. Kunde det vara mig någon kallade på? Då lyfte jag blicken och upptäckte plötsligt en jättestor saltbil rakt framför mig på övergångsstället. Mannen i förarhytten hade tydligen reagerat på min vita käpp och förstått att jag inte såg att han stod där. När jag upptäckte honom ropade han högt och tydligt genom den nervevade rutan för att överrösta bilens motorljud: "Hej! Jag står här mitt på övergångsstället med en stor saltbil! Vänta ett litet tag, jag ska strax köra!" 

Jag blev konfunderad. HUR hade jag kunnat missa en stor saltbil och sånär gått ut rakt framför den? 

Jo, men det är såhär: Framför bilen var det fäst en snöplog. Mellan snöplogen och lastbilen är det ett utrymme på några decimeter och det var DÄR jag tittade och tyckte att det såg alldeles tomt och fritt ut att passera på övergångsstället. Så fungerar det med tunnelseende. 

När jag kom till jobb var jag ganska uppjagad och insåg att det kunde faktiskt gått riktigt illa om jag INTE haft käppen...

Ljudupplevelser. Eller inte.

För några dagar sedan damp det ner en Frågeenkät i mailboxen från Handisam, vilket jag tror är en förkortning av "Handikappad i Samhället". Den här gången handlade enkäten om hur man som handikappad upplever tillgängligheten bland annat på Kulturella institutioner.

Jag svarade på frågorna och medan jag satt där kom jag såklart att tänka på några grejer som hänt på sistone.

För att alla ska förstå: Slinga, eller teleslinga, innebär att personer med hörapparat kan koppla om en knapp på sin hörapparat och på så sätt få in ljud direkt i sin hörapparat, ungefär som att lyssna i hörlurar, från en mikrofon i salen. Sånt ska fungera på bio, i konsertsalar, i kyrkor, på konferenser, på tåg, i biljettkassor, på sjukhus mm. Som användare kan jag dock berätta att det är mer regel än undantag att det inte finns eller att det inte fungerar...


I kassan till Lunds lasaretts öronavdelning har det inte funnits slinga under de tre år som gått sedan jag opererade CI. Ja ni läste rätt, på ÖRONavdelningen! Så när jag var nere på treårskontroll i november såg jag plötsligt symbolen (ett öra) och tittade på tjejen i kassan: "Vad, har ni fått slinga nu?" "Ja" svarade tjejen med ett stort leende "kan du kolla om den fungerar, den kom häromdagen och jag har inte hunnit prova den ännu!" Redan för tre år sen påpekade jag detta och först nu, TRE år senare har ÖRONavdelningen på Lunds lasarett fått en teleslinga i anmälningsluckan. Där har ni nivån på prioriteringarna... 


Vi hade bokat biljetter till Konserthuskörens Julkonsert i början av december. Det skulle bli så trevligt, för det talas så positivt om detta varje år och biljetterna har som alltid rykande åtgång. Dessutom har vi en vän som sjunger i kören, så det skulle vara lite extra kul att få vara där. Jag lyckades boka biljetter på hemsidan där jag såg till att vi fick platser utan att någon satt precis framför oss. Platserna jag bokat var även på hyfsat avstånd till scenen, så att jag skulle kunna få in något av scenen i mitt lilla synfält och resten skulle såklart ordna sig på plats. Trodde jag.

Som hörselskadad såg jag extra mycket fram emot att få lyssna till kända julsånger, då jag utan några större problem skulle kunna hänga med i vad som sjöngs. Dessutom kunde jag sångtexterna till allsångslåtarna =) så det faktum att det inte gick att läsa den pyttiga texten i det lilla sångbladet man fick, gjorde inte så mycket.

Däremot var det något annat som blev en oerhörd besvikelse. Något som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat ana: DET FANNS INGEN SLINGA!!! Konferenciern, Marianne Mörck, pratade en massa mellan sångerna och det skrattades glatt och mycket i salongen. Utom hos mig. Jag kunde inte be F tolka åt mig hela tiden, för då hade ju han också missat det =( Det är något som gör mig SÅ ledsen, att höra andra skratta och inte ha en aning om vad de skrattar åt... VARFÖR har inte Helsingborgs Konserthus någon teleslinga för hörselskadade, DET frågar jag mig??? "Vad, hörde du inte vad Marianne Mörck sa? Hon som är SÅ rolig?!", sa skönsjungande vännen efteråt. Nej, jag gjorde ju inte det...  :'(

Och NEJ, jag hade ingen tanke på att kliva iväg mitt under konserten för att lätta rätt på någon vaktmästare som kanske skulle kunna slå på en teleslinga - om det som sagt ens finns någon sådan.


Några dagar senare var det Luciafirande i Allerums Kyrka. Brorsdottern hade fått den stora äran att vara skolans Lucia, så naturligtvis var föräldrar och närmaste släkten också bänkade i kyrkan i ottan. Någon mikrofon eller slinga användes inte alls i kyrkan i denna arla morgonstund, men nioåringarna var så söta att se på och sjöng alla de mest kända Lucia/Julsångerna, så det gjorde mig faktiskt ingenting. 

Däremot var det lite irriterande med alla mobiltelefoner och iPads som nästan varenda vuxen person höll upp med raka armar framför ansiktet för att föreviga varenda sekund av Luciatåget. En iPad med fodral är som att hålla upp en stor A4-pärm framför ansiktet på din bänkgranne. TACK för den, DU! Som tur var slutade bänkgrannen filma med iPaden efter en sång, annars hade jag sagt åt henne, hur gärna hon än ville filma sitt lilla barn... Glöm inte att uppleva det som sker HÄR och NU, snälla föräldrar! (Eller ställ er mot en vägg, så att ni inte stör andras personers upplevelse.) 

Tredje söndagen i Advent var jag återigen i Allerums Kyrka. (Ja, Allerum, som i prästosten, ni vet.) Det var dags för den årliga julkonserten och DÅ användes slingan både när prästen talade och till solistens stämma. Solisten var en ung man med fantastisk röst. När han sjöng "O Helga Natt" roade jag mig med att leka lite med slingan, för jag ville höra hans röst lite mer koncentrerat. Jag stängde av omgivningsljudet och kopplade enbart in hans mikrofon. Men oj, så besviken jag blev! När kyrkans akustik försvann lät solistens röst helt "platt". Jag utgår ifrån att hans röst är mycket starkare och vackrare än vad de andra männen i kyrkokören åstadkommer, men nu förstår jag också hur mycket akustiken betyder för den totala ljudupplevelsen. Och kyrkor har en alldeles underbar akustik. 


Nästa ljudupplevelse jag kom att tänka på, var på en begravning i förra veckan. Vi var i en sal i Krematoriets kapell som förvisso var väldigt mörk, men också väldigt vacker. Begravningen var borgerlig och mannen som skulle hålla i ceremonin var inte präst, utan en vän till familjen. Jag teaterviskade till F "Undrar om de har slinga här?" också vände jag mig om och såg en symbol på väggen att det skulle finnas. Japp. Och det fanns det! Mannen som höll i ceremonin hade en liten "Madonna-mick" och jag hörde precis vartenda ord han sa. (Visserligen surrade och brusade det som det brukar i sådana där mikrofoner, men jag hörde ändå allt.) 

Efteråt på kaffestunden frågade ceremonimannen mig om mikrofonen hade fungerat. Han hade fått den strax innan ceremonin började och det visade sig att det var enkom för min skull som han hade mikrofonen. Vem som såg till att den kom fram vet jag inte, men jag tackar denna person å det ödmjukaste för att jag också fick höra det som sades. 

Sen påminner det mig om att man tydligen inte ska ta för givet att det finns en fungerande teleslinga bara för att det finns en symbol om det, man måste nog säga till om att den ska slås på också. 



Fast, det ska man väl ändå inte behöva säga till om på Helsingborgs Konserthus???

Den vita käppen öppnar dörrar

Käpp eller inte? Egentligen borde jag inte ställa mig denna fråga fler gånger. 

Julshoppingen och mellandagsrean i stans butiker gick över förväntan i år. Jaja, jag menar förstås förra året, men det var ju bara ett par veckor sen det var "förra året". 

Jag hade nämligen min vita käpp med mig. Hela tiden. I herrklädesffären fick jag genast hjälp av en rar kille som la massor av tid på att hjälpa mig välja BjörnBorg-kalsonger till systersönerna. Han om någon borde veta vad grabbar i hans ålder gillar, tänkte jag. När jag skulle betala med mitt kort hjälpte han mig att visa var jag skulle sätta in kortet och var jag skulle trycka. Jaja, han kunde inte veta HUR jag ser eller inte ser, så det var ju snällt. "Ska jag lägga kvittot här i påsen, eller vill du ha det själv?" Sen paketerade han in dem snyggt och gick runt lämnade över kassen i handen på mig, på min sida av butiksdisken. 

I bokhandeln letade jag bok till min pappa och expediten pekade inte bara åt ett håll med kommentaren "där borta står den" när jag frågade efter en specifik bok utan gick dit och hämtade den till mig. Sedan slog hon in den i paket med kryllat band, stoppade ner den i en påse och informerade mig också väldigt tydlig VAR hon la kvittot någonstans. Det är ganska kul att betrakta hur tydliga expediterna är med att berätta var de gör av kvittot, när de förstår att man inte ser så bra. "Kul" säger jag, men jag menar såklart att jag uppskattar det. 

Jag pausade i halvlek med en kopp kaffe i Zoéga's kaffebutik. Kvinnan där frågade inte om jag ville ha hjälp utan sa helt käckt: "Sätt du dig ner så länge, så kommer jag med kaffekoppen till dig." Det är annars kutym att man själv bär sin kaffekopp där. "Tack" sa jag och gjorde som hon sa.

I damklädesaffären provade jag tröjor och koftor till mig själv och tjejen som har butiken var brutalt ärlig och ville hellre sälja koftan som var till halva priset än den med 30% rabatt, för "den är rätt färg till dig och sitter mycket snyggare". Jag som inte ser färger så bra är numera tydlig med att förklara detta. De som brinner för sitt jobb lägger ofta ner sin själ i att det ska bli bra för mig som kund. 

I "skoaffären-för-gamla-tanter" - eller ska jag kalla det ortopediska skor - var det också rea och där fick jag en egen expedit som ägnade mig full uppmärksamhet och plockade fram både skor och stövlar i rätt storlek medan hon fixade och trixade med mina inlägg så att jag skulle kunna prova ordentligt. Kom därifrån med ett par stövlar till halva priset och ett par skor som var nedsatta med 70%. Hade jag inte fått hjälp i butiken utan försökt leta själv hade jag troligen inte sett de billigare stövlarna, utan köpt stövlarna som var betydligt dyrare. Dessutom fick jag köpa ett gäng pelotter (se bild)

Såhär ser "pelotter" ut. De klistrar man i skon
under framfoten, för att få rätt på såna där "märkliga"
fötter som jag har utrustats med...

till högerskor styckevis trots att de annars bara säljs parvis. Det har inte lyckats tidigare - gäller att vara trevlig tillbaka, visa sin uppskattning och ställa frågorna på rätt sätt ;-) Det regnade ute och båda expediterna var till mitt stora nöje fullt involverade i HUR jag skulle få med mina inköp hem på smidigaste sätt. Vi skrattade gott allihop när jag till sist tände min lilla lampa som jag har fäst på käppen. Den övertygade dem om att jag nog skulle klara mig och de vågade släppa iväg mig ut ur butiken. 

I ostaffären fick jag provsmaka alla sorter jag pekade på och mannen bakom disken var trevligare än någonsin. När jag betalt mina ostar stoppade han ner ytterligare en ost i påsen och sa "här får du en extra i present". =)

Jag tror inte att jag åtnjuter fördelar som ingen annan får genom att jag vågar visa att jag är syn- och hörselskadad. Däremot blir missförstånden färre, jag är gladare, mindre stressad och vi kan kommunicera lättare när jag varit tydlig med att informera om mina förutsättningar. Att tacksamt ta emot hjälp utan invändningar underlättar enormt! 


Nu blir alltså 2014 års stora uppgift att få det sista inpräntat i min egen tjocka skalle! ;-)

Strålande stjärna, strålande stjärna!

Nu i juletider lyser det vackert i alla fönster. En del har klätt granar eller balkongräcken med de mest fantasifulla kreationer. Nere i centrum lyser träden i allén på huvudgatan med små ljus, på kvällskvisten tänds marschaller och ovanför gågatan har man hängt ett tak av vackra ljusdekorationer. Stadens landmärke, Kärnan, har fått en egen tomteluva =D  

(Bilden föreställer Helsingborgs tusenåriga 

torn, Kärnan, som fått en egen tomteluva.) 

Precis som varje år vid juletid njuter jag väldigt mycket av alla dessa små ljusglimtar, även om det finns ett eller annat smaklöst undantag ;-) På ett av grannhusen har något klätt in sitt balkongräcke i ett skrikande neonblått ljus. Usch! Som tur är kan det inte ses från något av mina fönster. Någon annan har blinkande ljus i olika färger. Usch igen. Smaken är dock olika och så länge det inte ser ut så som jag tänker mig Las Vegas i kvällsljus går det an ;-)

Igår kväll var vi hos några vänner som bor i en liten ort norr om stan där det inte förekommer så mycket "ljusföroreningar". Klockan var väl elva när vi lämnade deras hus och ute var det kolsvart, kyla i luften och alldeles stjärnklart. Pojkvännen frågade mig direkt om jag kunde sen den där stora stjärnan ovanför hustaken? Han tog min hand och pekade mot den. 

Jodå, efter en liten stund såg jag stjärnan. =) Den var jättestark. Fråga mig bara inte vilken det var? Han sa att han kunde se Karlavagnen också (om det var Stora eller Lilla Björn han såg är dock inte klarlagt). Den såg dock aldrig jag. Jag stod där en bra stund i kylan och beundrade den fina starka stjärnan när jag plötsligt tyckte mig få syn på ytterligare en stjärna en bit nedanför. Och en till. Och en till! Ja, nu såg jag ju inte alla tre stjärnorna samtidigt, så långt räcker inte mitt synfält till, men jag letade sakta och scannade av himlen och med pojkvännens hjälp fick jag bekräftat att det var precis så!

Det fanns alltså tre lika starka stjärnor i rad bredvid varandra. De två första i jämnhöjd och den tredje något högre. Jag vet tyvärr alldeles för lite om stjärnbilder eftersom jag inte kan se stjärnor i normala fall, men fick för mig att dessa tre kan ha utgjort "Orions bälte" även kallade "De tre vise männen", vilket jag så klart sökte efter på internet. I så fall bör den riktigt starka stjärnan som fanns ovanför dessa ha varit Betelguese (Orions högra skuldra). 

(Bilden har jag lånat från en 

Internetsida. Den föreställer stjärnbilden 

Orion i form av en krigare.)

"Borta vid västerrand slocknar Orion."

Knäckigt värre

På Fahlmans Konditori i stan kostar jag på mig tjugo små marsinpantomtar som jag tänkte ha som dekorationer på familjens julbord. Får dem i en liten cellofanpåse och stoppar ner dem försiktigt överst i väskan. När jag kommer hem ligger de inte längre överst i väskan utan har smugit sig längst ner i botten av väskan och ommodellerats till en enda röd-rosa-vit klump. Hur klantig får man vara???

Jag har också lovat koka knäck åt familjejulbordet. Köper alla ingredienser utom sirap, som jag har hemma. Nästa morgon visar det sig att det finns tydligen bara en liten ynka slatt sirap kvar. Jaha, då är det bara att ta på sig och kliva genom regnet till affären för att köpa mer. Kostar på mig ekologisk sirap, både sockret och mandlarna är ju redan ekologiska.

Väl hemma beslöt jag mig för att INTE göra knäcken i mikrovågsugnen, som jag brukar. För då brukar de nämligen koka över och jag får ägna halva dagen och att städa mikron efteråt. Jag kokar i gryta. Läste i kokboken att knäcksmeten skulle upp över 122 grader för att bli bra. Jag som precis har skaffat en bra termometer tänker att I ÅR ska jag koka de perfekta knäcken.

När smeten så nått 124 grader häller jag upp smeten i alla formarna.

Medan knäcken svalnar på köksbänken tänker jag att jag ska passa på att röra ihop smeten till saffransskorporna. Öppnar skåpet och tar ut en hög med skålar varpå påsen med de överblivna mandlarna kastar sig ner över knäckformarna! NEJ! Jag sätter fort undan skålarna jag precis tagit fram ur skåpet för att rädda knäcken undan tyngden. "Duns! Kras! Klirr!" Jaha, där for alla skålarna ner i golvet, för jag hade tydligen missat köksbänken med några centimeter. =( En eldfast keramikskål for i tusen bitar. Jaha, var börja? 

Efter att ha tagit hand om mandelpåsen och ställt upp de knäckformar som ännu inte runnit ut över halva köksbänken hämtade jag dammsugaren. Dammsugaren, som jag naturligtvis inte såg riktigt utan lyckades slå tån i ganska rejält! Samlade upp och kastade skärvorna i soporna. Skar mig förstås... På "fulfingret" dessutom. Bäst att passa mig så att jag inte råkar hålla upp det nu när jag har ont i det. Det kan bli svårt att förklara bort.

Vem vet om jag hittat alla skärvorna? En hade förirrat sig ända bort till badrummet. Usch, vad jobbigt när man inte ser. Hade jag sett hade detta inte ens hänt från allra första början, eftersom jag då skulle ha satt skålarna på köksbänken och inte halvvägs ut över golvet.

Saffransskorporna, ja dem brände jag lite, för jag glömde bort tiden när de var i ugnen. Note to self: Det kan vara en god idé att ha Höronen på nästa gång och kunna lyssna efter när timern ringer...

Knäcken vägrade stelna.

Ok, så då gör jag väl ett nytt försök på knäck. Den här gången struntar jag i termometern. Det är bättre att lita till det hederliga "kulprovet". Då upptäckte jag att knäckformarna tagit slut. Jag går inte iväg ut i regnet igen! Medan jag letar formar hittar jag en oöppnad sirapsflaska i skåpet. Jag hade alltså sirap hemma och inser att mitt förra ärende till affären gjordes alldeles i onödan.  Hittar "små muffinsformar" som jag uppgivet bestämmer att de minsann får duga till knäcken. 

Knäcksmeten är nästan färdig när jag går in i vardagsrummet för att tända ett par värmeljus. De krånglar och det tar lite lite längre tid att få fyr på än jag tänkt mig. När jag kommer tillbaka till köket är knäcksmeten bränd, det luktar urk och smakar ännu värre. Bara att kasta... SUCK!

Samtidigt som jag kokte (brände) knäck kokte jag risgrynsgröt på plattan bredvid. För första gången i mammaminne kokte gröten inte över och rann ut över hela spisen. I gengäld var den alldeles för lös. God blev den i varje fall =)

Jaha, skulle jag våga mig på en TREDJE omgång knäck? Jag orkade inte hacka mer

mandel, så jag fuskade och la ner en hel mandel i varje form. Jag tog Höronen* på mig och placerade mig därefter i köket som jag inte lämnade en sekund medan jag lyssnade på bubblandet i grytan. Inte heller vågade jag titta bort många sekunder i taget. Tror att jag kan säga "tredje gången gillt" och att jag har lyckats med knäcksmeten till sist. Det verkar till och med som om de har blivit värsta plombdödarna. Dessutom är de dubbelt så stora som normalt eftersom jag använde de större formarna. Måtte nu ingen i familjen råka illa ut och behöva fara iväg akut till tandläkaren, för då är det INTE jag som kokar några knäck nästa jul.

Jag känner mig förresten knäckt redan inför årets julförberedelser...



* Höron = Cochlea Implantat på ena örat + Hörapparat på det andra örat.

Knack knack! Vem där?

Om man väljer den kortaste vägen till centrum från min bostad genar man igenom en park. Den sista sträckan är en lång och en oregelbunden trappa där man måste ta tre eller fyra steg mellan varje trappsteg beroende på skodon, steglängd eller rådande ljusförhållande. Nu i mörkaste vintertid är det "fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg - känna med käppen var trappsteget är, fyra små steg..." Jag trodde att jag var ensam i denna arla morgonstund, så jag tog mig tid att i lugn och ro känna efter innan varje trappsteg, för trillat i trappor, DET har jag gjort vad jag ska! 

Då blir jag uppmärksam på ett "tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus, tripp tripp tripp paaauus"-ljud bakom mig. Jodå, Höronen återgav i detalj att någon gick PRECIS bakom mig hela vägen. Att denna någon (klackljudet informerade mig om att det var en kvinna) valde att gå i min långsamma takt, endast ett steg bakom mig kändes förfärligt obehagligt och fick mig att vilja stanna så att hon kunde passera mig.

Den där obehagskänslan infinner sig då och då i liknande sammanhang. Att inte veta vad som finns bakom ryggen. Att bli överrumplad. Att plötsligt bli uppmärksam på något som man förstår har varit uppenbart för de andra en längre stund. 

Ett alldeles tydligt exempel på detta är en grej som ofta sker på jobbet. Mitt skrivbord står i ett hörn av banklokalen med ljuddämpande skärmar runt min arbetsplats. Jag sitter vänd mot datorskärmen i hörnet av skrivbordet, i sin tur vänt mot öppningen mellan väggen och skärmen så att jag kan se när folk kommer till mig. 

Det fungerar inte längre. Jag ser inte när någon kommer om jag inte sitter och stirrar upp ovanför datorskärmen. Det vanligaste är förstås att jag är upptagen med något som sker på skärmen eller på skrivbordet. Såsom hörselskadad hör jag förvisso ljud från kunder och kollegor som befinner sig i banklokalen, men VAD de säger eller till vem de talar har jag ingen koll på. Att de eventuellt pratar med mig, måste jag först uppmärksammas på och först då kan jag vända all min koncentration och allt fokus på den som talar. 

Mina kollegor kommer gärna smygande och vill "inte störa", så de väntar tills jag "sett" dem. Ofta finner jag att de gått runt mitt skrivbord och står bakom ryggen på mig. HUR länge har de stått där?! En del sätter sig ner på kundplatsen mitt emot och väntar försynt tills jag upptäcker dem. Någon hojtar högt och ljudligt och det är ju bra, men då blir jag oftast skrämd istället ;-) För några veckor sen upptäckte jag en kollega först när jag kände mintdoften från hennes halstablett. "Jag ville inte störa, skriv du klart först." Men snälla lilla vän, där kunde du suttit väldigt väldigt länge innan jag reagerade om det inte varit för mintpastillen. 

Det är nämligen svårt att störa en som både hör och ser dåligt. Om du däremot distraherar en med DövBlindhet i trafiken eller på annan liknande plats kan det vara fullständigt förödande. På jobbet är det dock naturligt att vi behöver ta kontakt med varandra då och då, och där är det okej att "störa".

Jag fick av några tjejer med branschkännedom reda på att det fanns varseblivningssystem för just detta. En vibrator surrar när någon trampar på en viss matta eller bryter en ljusstråle. Jättebra! Innan jag går så långt som att köpa in en sån grej vill jag ändå prova mitt eget förslag. 

Kollegorna uppmanas härmed att knacka i skrivbordet och ställa sig precis framför datorskärmen. Det dova knackljudet kan jag oftast höra men inte minst känner jag vibrationerna av knackningen i skrivbordet. Genom att de ställer sig framför skärmen behöver jag inte heller leta efter den som söker mig. Då har jag tid att i lugn och ro förstå att någon vill mig något. Skulle jag vara upptagen just då, kan jag enkelt meddela detta med en nickning åt kollegan som står precis där jag tittar (ovanför datorskärmen).

Vilken toppenlösning jag har kommit på! Nu hoppas jag att detta anammas fullt ut av mina kära kollegor. Jag kan berätta att det hittills fungerat alldeles ypperligt!