Bit ihop. Andas. Räkna till tio. Le!

Igår var det tisdag. Det var den 13 september. Statistiskt sett borde det inte finnas speciellt mycket folk på det stora köpcentrat utanför staden. Dels för att det var just mitt på dagen på en tisdag och dels för att många människor lever ur hand i mun och ofta inte har några pengar kvar att handla för den 13:e, drygt tre veckor efter barnbidrag och två veckor efter lön. Jag bestämde mig för att ta risken. Risken att åka på migrän...


Klockan var ett när jag kvistade iväg till bussen som skulle ta mig till Ikea. Vad jag nu skulle där att göra...? När jag kom in i varuhuset var jag helt förvirrad. Det är ombyggt, det är flera gånger större än tidigare och hade pojkvännen varit med mig hade han sagt till mig: "Andas!" Visserligen hade jag inte räknat med att jag skulle kunna hitta speciellt väl därinne, men en karta kunde de väl ritat upp? Som väl var hade de service: En kvinna (väktare) kom fram och frågade mig om jag behövde hjälp för hon såg att jag såg undrande ut. Mycket riktigt; hon hade en karta att lämna över till mig. Sådärja, nu ska jag väl hitta runt, bara jag vet var jag ska börja...? 

Jag tog en en liten kärra att dra saker i och hängde den vita käppen nära till hands. Dumt nog vecklade jag inte ut den, som jag förstås borde, vilket resulterade i att jag var uppe och klättrade på en del saker som "stod i vägen" emellanåt. Jag hade i och för sig ingen brådska så jag gick lugnt och försiktigt fram, men ibland gick jag ändå in i kundvagnar som folk har förmågan att ställa mitt i gången och sedan överge...? Då och då fick jag ställa mig och titta runt runt  runt för att försöka få en någorlunda överblick över var jag var och åt vilket håll jag skulle gå. Jag vågade mig inte på några genvägar någonstans, utan följde lydigt pilarna i golvet runt runt runt varuhuset. 


Ljuset inne på Ikea (ja, på varuhus i gemen) är förfärligt obehagligt! Det är spotlights överallt som det är närmast omöjligt att undvika att bländas av hela tiden. Jag gick där ett par timmar och blev mer och mer irriterad ju längre tiden gick. Till sist var jag tvungen att plocka fram käppen för då orkade jag inte längre att kompensera med att flacka med blicken fram och tillbaka. Det dumma är att båda händerna då blir upptagna...


När jag kom fram till kassan var jag rejält trött och hade fått huvudvärk. Jag lastade upp varorna på vagnen och kände mig stressad över att folk tryckte på så bakifrån. "Låt mig lägga upp mina varor i lugn och ro först. Er tur kommer sen när jag är klar!" ville jag skrika till de som stod bakom och inte lät mig komma till att sätta tillbaka den använda kassen och vagnen jag hade haft. Jag bad snällt tjejen i kassan om jag kunde få Ikea-katalogen eftersom jag har valt bort reklam hemma. "Nej, den kan du inte få." "Varför kan jag inte det?" undrade jag. "Nej, du får gå till receptionen och hämta en, denna är för varuhuset." "Men jag är synskadad och jag hittar inte till receptionen härifrån, skulle jag inte kunna få den du har där?" "Jaha..." sa hon och tittade på min käpp. "Nej, men jag får inte lämna ut denna katalogen för den tillhör varuhuset. Det sitter en etikett på den, så den får jag inte lämna ut." "Nä men ska det vara så svårt, då kan ni behålla era jävla kataloger själv!" sa jag då, arg som ett bi. Och det var ju inte snällt sagt av mig. Jag borde behärskat mig. Men där brast allt för mig: Jag hade snubblat mig fram i kringelikrokar på varuhuset i flera timmar, jag hade ont i huvudet och var helt slut av dålig luft, dålig belysning och att jag ser så förbannat taskigt! Det var ju inte hennes fel, även om hon hade kunnat svara smidigare. Det slutade med att jag faktiskt fick en katalog av henne, som INTE hade nån etikett "Tillhör varuhuset" på, var hon nu lyckades trolla fram den?


När jag packat ner mina varor och skulle gå ut upptäckte jag att de sålde kaffe för fem kronor. Precis vad jag behövde!!! Jag tog ett djupt andetag och kämpade för att bli snäll igen. Nu var käppen framme också, så jag såg säkert snällare ut också ;-) sådär "hjälplös" ni vet... (Jag som AVSKYR att verka hjälplös!) När det var min tur och jag betalt (kaffe OCH kanelbulle för fem kronor) sa jag till killen: "Skulle du kunna hjälpa mig med en sak? Jag är synskadad och hittar inte till kaffemaskinen. Kan du visa mig var den är? " "Självklart!" sa han och var hur rar som helst. Han visade mig även var kanelbullarna fanns.


En kopp espresso senare var jag på lite bättre humör, men innan jag kommit ur varuhuset var jag tvungen att ta en Imigran. (Migränmedicin.)


Jag hittade häromdagen ett mycket bra blogginlägg som handlar om just "Funktionshindrade och bemötande" som jag verkligen försöker ta till mig av. Men det är inte lätt alla gånger, det ska Gudarna veta. 












.

Den enes fel - Den andres rätt

Var på stan igår med kompisen S för att ta en kopp kaffe och snacka lite skit. Det var ett tag sen vi träffades och under den tiden har S hunnit med både utlandssemester och jobbyte, så vi hade en del att uppdatera =)


I samband med jobbytet behövde även S få sin garderob uppdaterad och vilken kvinna kan säga nej till shopping? ;-) Vi började i skoaffär 1, ett par kängor ville S hitta. Jag sträckte mig mot hyllan efter ett par riktigt snygga svarta? kängor som jag lämnade över till S. 
Jag: Dessa? 
S: Haha, det var precis dem jag själv sträckte mig efter! 

Nu såg jag att de inte alls var svarta, utan gröna. En väldigt snygg grön färg måste jag säga! Lite som Dr Martens-grön, om ni förstår? Fast, jag behöver inga kängor. Hade jag däremot gjort det, hade dessa varit alldeles i min smak. S föll som en fura för dem, de var väldigt sköna och priset var humant. Köpt och klart! Under tiden gick jag bort och tittade bland skorna (som jag inte heller behöver) och hittade ett par i lagom hög klack i en underbar grön färg! 
Jag: Kolla vilken snygg grön färg på dessa! sa jag. 
S: Du, de är inte gröna. 
Jag: Inte? 
S: Nej de är liksom mullvadsfärgade.
Expediten: Ja, jag skulle kalla dem grå, lite mot mullvad. Men har du dem till grått, ser de nog gröna ut.
Jag: Eeehh, jaha, men jag hade velat ha gröna... (F*n också, nu luras färgerna med mig igen!)


Vi gick vidare till skoaffär 2 och nu ville S hitta något svart som kunde funka även i regn. Jag fick fatt i ett par riktigt snygga kängor svarta kängor här också, bara det att de var inte svarta, de var lila... De skulle dock ingen av oss ha, vi bara tittade. (Färgfel IGEN!) 


Här i skoaffär 2 hittade S i varje fall ett par svarta, jättecoola stövlar som funkar både i väta och i kyla. Helrätt för henne med häftiga detaljer! Köpt och klart igen! Du är min "lucky charm" idag, sa hon! 


Trevligt! Jag lockar henne att titta på skodon som jag tror ser helt annorlunda ut än de verkligen gör - och hon faller pladask för dem... Hur ska man tolka det? ;-) 


PS: Det blev kaffe också! 












.

Förberedelser i all ära...

För några veckor sen var jag och pojkvännen och campade på underbara Österlen. Efter kvällens tandborstning uppe i toalettvagnen gick jag och memorerade diverse detaljer för att jag - om jag nu vaknade mitt i natten - skulle kunna hitta till och från toalettvagnen. Jag räknade lyktor, husvagnar och steg. Tänkte liksom vara väl förberedd, och förutseende som jag varit redan där hemma hade jag även en liten pannlampa med mig, som jag la i fickan på tältväggen. 

Naturligtvis vaknade jag. Det var beckmörkt ute OCH det regnade... Attans också! Hade klockan varit halvsex hade jag väl kunnat somna om och vänta nån timme tills det ljusnade, men VEM kan somna om kl halvtre i kissnödigt tillstånd??? Inte jag i alla fall. Jag fick vackert försöka kravla mig ur sovsäcken, leta fram ficklampan och den vita käppen... 

Utanför tältet insåg jag flera saker som jag inte varit förberedd på: 1) Pannlampan jag hade tagit med hade dåliga batterier.  2) Ficklampan jag fått låna av pojkvännen var trots allt inte till någon vidare hjälp, för den lyste bara upp en liten cirkel på 5cm diameter. 3) Jag hade ingen vidare koll på åt vilket håll jag skulle gå. Vände mig åt vänster, för havet borde vara ditåt? Jodå visst kan jag höra havet med mitt CI men 4) jag saknar riktningshörsel, så i detta fall var det inte till någon hjälp. Försökte lukta mig fram istället, och fumlade mig sakta fram med käppen framför mig. Så stötte jag emot något och fick runda vad-det-nu-var... Tack-o-lov hade nu även pojkvännen vaknat och kommit fram till att det var lika bra att han följde mig bort till toalettvagnen. Jag misstänker att han vaknade när jag försökte "smyga" och insåg då att han också behövde gå upp ;-) Han kom ifatt mig när jag hade trasslat in mig i ett träd borta vid någon bil. Tacksamt tog jag honom i armen och vi började gå på grusvägen mot toalettvagnen - ja, det är vad jag tror att vi gjorde i alla fall. Något som jag nu noterade var att 5) antalet lampor inte stämde med gårdagskvällen - de hade släckt ner flera av dem. 6) Antalet steg jag räknat kvällen innan hade jag totalt glömt bort och dessutom tog jag nu 7) pyttesmå mussteg eftersom jag inte visste vad jag trampade på, så det hade förmodligen ändå blivit fel. 8) Husvagnar ser helt annorlunda ut när de är nedsläckta och 9) tom pojkvännen gick vilse.. 

Ingen av oss hittade vägen där vi skulle svänga till höger. Nog var jag ytterst tacksam över att jag de facto hade någon att hålla i handen, men det hela slutade med en lång promenad fram och tillbaka bland husvagnar och tält, som förstås hade varit långt mysigare om jag inte varit så förbannat kissnödig. Inte blir sånt bättre av att man inte hittar nån toalett... Till slut kom vi rätt i all fall. PUST! 

I efterhand kan jag konstatera att det är bra att vara förberedd, men att det är bättre att vara förberedd på att jag aldrig kan vara nog förberedd eftersom jag troligen ändå kommer att stöta på något som jag inte alls varit förberedd på ;-)

.

Ur barns synvinkel

Brorsonen K, fem år, ville att vi skulle spela "Toy story"-spelet och som den snälla faster jag är, ställde jag förstås upp. Det är bara sånt man gör =) Reglerna fick jag snabbt förklarat (inte för att de riktigt överensstämde med vad som stod innanför locket på asken, men vad gör väl det) ;-) Man skulle ha två tärningar, en med glad/sur gubbe och en med prickar (det antal steg man fick hoppa). På femåringars vis kastade K tärningarna så de for över halva rummet och varje gång det var min tur att slå fick jag (med ett synfält på 5x5 cm ungefär) ett jäkla sjå att hitta dem igen. K skrattade åt mina virriga försök att leta efter tärningar som, enligt hans sätt att se, tydligen låg PRECIS framför mig. Då sa E, hans sjuåriga syster till honom: "Men K, du vet väl att Tina inte ser så bra!" "Jaaa..." svarade K, som om han precis kommit på att så var det ju och samlade kvickt ihop tärningarna och gav dem till mig. 


I samma sekund kom han på nåt annat med faster Tina: Han for upp och började rufsa mig i håret. Så hittade han magneten till mitt CI, lyfte på den och kände sedan försiktigt med fingret över den inopererade magneten. "Du har en magnet där, för att du inte kan höra så bra." "Just det, K. Nu får du sätta tillbaka magneten, så jag kan höra dig igen." "Men, hur funkar det egentligen?" frågade sjuåriga E. Så förklarade jag för dem, på en femårings nivå (för det är den enda nivå jag själv kan förklara och begripa det på) hur det fungerar med ljudet som går från CI-apparaten via magneten till en liten dator som finns inopererad i huvudet och som sen fortsätter in till snäckan som finns i örat där allt omvandlas till ljud som man kan höra inne i hjärnan. 

"Jaha, vad konstigt" fnissade E och K, och sen fortsatte vi spela "Toy Story"-spelet som om ingenting hade hänt.

Ett par dagar senare var jag med E, K och deras mamma J på Zoo i Köpenhamn. E och K fick varsin lapp i fickan med sin mammas telefonnummer så att de -OM de kom bort- kunde be någon vuxen om hjälp att ringa efter mamma. Jag hade med kameran och fastnade fascinerat framför nästan vartenda djur för att fotografera. Med kameran lyckades jag i varje fall fånga en hel del djur som jag sen kunde se på ordentligt här hemma på min dator =)

Plötsligt hade jag tappat bort de andra vid kamelerna. När vi fann varann igen bad jag, till barnens förtjusning, att J skulle lägga en lapp i min ficka också...

Därefter var det i alla fall inte många steg jag kom ifrån de andra förrän K eller E kom och tog mig i handen. (De hade snabbt uppsnappat läget och förstått att det var så de skulle göra, eftersom jag inte hade så bra koll.) Inne i aphuset var det mörkt, inne bland ödlorna och ormarna var det mörkt, hos flodhästarna och nere under vattenytan hos sjölejonen var det mörkt och när jag stod där och famlade mig framåt kunde jag emellanåt känna en liten hand smyga sig in i min och sedan lotsa mig fram bland folket. Fladdermössens tillhåll brydde jag min inte ens om att gå in i. Vet ärligt talat inte om jag gjort det ens om jag KUNNAT se ;-)

.

Lonesome Lenny (med CI)

Det här är filmen om Lonesome Lenny. Jag och mamma satt och såg den på TV för många herrans år sen när jag fortfarande bodde hemma. Än idag kan vi komma på oss båda med att samtidigt rabbla: "I wish I had a little friend. Just a little friend I could play with. I had a little friend once, but he don't move no more." Då tyckte vi så synd om den stackars hunden. Av någon oförklarlig anledning tyckte vi inte ett dugg synd om ekorren???


Hur som helst, idag kom jag att tänka på den här filmen igen när jag satt och pratade med en kompis. Så sa hon: "Den finns säkert på Youtube, kolla där!"  Mycket riktigt, där var filmen! Det som jag nu tycker är så himla roligt, är att JAG KAN HÖRA allt vad de säger i filmen, precis som jag tydligen kunnat när jag var tonåring. En tecknad film, utan textning och utan möjlighet till läppavläsning! =) Utan mitt CI, skulle jag möjligen kunnat uppfatta de berömda meningarna "I wish I had..." eftersom detta är något jag och min mamma upprepat med jämna mellanrum under ett antal år.


Visst är det fantastiskt! 


...och visst ÄR det synd om Lonesome Lenny...














.

JAG KAN HÖRA EN GRÄSHOPPA!!!

ÖSTERLEN! =)


Vi har precis varit på Österlen ett par dagar - en plats man kan besöka om och om igen! Då det är ett ganska stort område och där finns massor att göra och massor att se, tar vi det i små portioner.


Det som stod överst på vår lista detta året var i varje fall Stenshuvuds nationalpark.


Vi åkte tidigt till vår första anhalt Brantevik, där vi åt frukost på ett pensionat. Damen som har stället är en väldigt glad och pratsam person, en sån som "pratar på både in- och utandning". (Enligt min kompis P, behärskar visst jag också den konsten... ;-) ) 


Men, åter till damen på pensionatet: Hon snackade om allt med alla, vare sig hon kunde språket eller ej. När vi väntade på vår tur, kunde jag höra hennes samtal med gästerna före oss. De var tyskar och skulle checka ut och betala sin nota efter sin vistelse: "Zweitausend, fourhundred kronor" ;-) En salig blandning, men de förstod och JAG HÖRDE HELA SAMTALET, trots att jag stod en bit bakom dem. Jag kunde inte låta bli att småle åt hur kul det lät. 


Lite senare när jag bredde smörgås, stod damen bakom disken och hällde upp kaffe medan hon hela tiden pratade med mig och frågade var vi kom ifrån, vad vi skulle se på Österlen osv osv. Trots viss koncentration på påläggen och att damen i fråga stod fyra-fem meter bort, både HÖRDE JAG och KUNDE KONVERSERA med henne =)


Under vår resa befann vi oss väldigt nära havet på Skånes sydostkust och hela tiden hördes vågornas brus - så härligt! På vandringen uppe bland Stenshuvuds olika "huvuden" mötte vi flertalet personer och av någon oförklarlig anledning var det många som spontant började prata några ord både här och där och jag noterade att trots alla dessa olika dialekter (Österlen i sommartid vimlar av turister) som rådde där - KUNDE JAG HÖRA dem allihop. 


Vi åkte och badade vid Knäbäckshusen (ett besök där kan jag rekommendera å det varmaste) och när vi närmade oss stranden från parkeringen HÖRDE JAG glada rop och skratt redan innan jag kunde se stranden! 


Efter att vi satt upp vårt tält 25m från havet på Löderups camping åkte vi till Kåseberga för att äta kvällsmat. Det blev en underbar laxrätt på restaurang "Vendel" i hamnen. Killen som serverade oss pratade väldigt lite svenska och blandade mest med engelska. Trots detta lyckades jag snabbt uppfatta när han bytte språk och JAG HÖRDE vad han sa!


När vi satt där kunde vi i bakgrunden höra Österlens Dragspelsklubb spela en massa gamla slagdängor, kända valser såsom Evert Taube och likande. De var en bit bort, men JAG HÖRDE vilka låtar de spelade! 


Mätta och nöjda med vår fantastiska dag beslöt vi oss för att, trots den sena timmen, vandra upp och titta på Ale stenar. Klockan var väl åtta, det hade börjat mulna på och var lite mörkt. Som tur var hade jag pojkvännen att hålla i, så det var inga problem. "Hör du gräshopporna?", frågade han mig då. "??? Eeehh, nej det vet jag inte. Hur hörs de då?" Så försökte han beskriva ljudet för mig, men jag hörde bara vinden som prasslade i gräset, jag hörde dragspelsmusik svagt där nerifrån hamnen, jag hörde diverse tinnitusljud (de har tack och lov annars kommit lite i bakgrunden på sistone) och jag hörde folk som gick i gruset. Jag tog fram min lilla fjärrkontroll till CI:t och ökade på volymen till absoluta max. Fortfarande inga gräshoppor =(

Vi gick upp till stenformationen och beundrade den fantastiska utsikten. Det blåste rejält och när solen var helt gömd bakom moln bestämde vi oss för att gå tillbaka till bilen. Då var det bara vi två som gick på grusvägen och plötsligt KUNDE JAG HÖRA ett ljud som jag inte kände igen. Det lät några sekunder och sen blev det tyst. Det lät igen några sekunder om och om igen. Jag fick bekräftelse från pojkvännen att det var rätt ljud jag hörde och det var bara hur mäktigt som helst! Jag log och log och lyssnade och lyssnade och frågan är om inte leendet fastnade i ansiktet på mig en LÅNG stund! =) JAG KAN HÖRA EN GRÄSHOPPA!!! 
(Om du klickar på länken till gräshoppsljuden, prova att lyssna till "Grön Ängsgräshoppa", som jag tror närmast låter som den jag hörde.)


När vi sen skulle sova var det en härlig känsla att HÖRA VÅGORNAS BRUS där nerifrån havet. 


I morse var jag uppe i campingkiosken och köpte två muggar kaffe av en äldre man från bygden: "Ska due hao dom mie daj?" Jag skrattade gott för mig själv. En sån där redig sydskånsk röst skulle jag nog kunnat höra utan CI. De pratar så högt och tydligt att min egen skånska inte ens ligger i närheten! ;-) Ja, det kan jag säga som är skåning - den som är född ovanför Hallandsåsen skulle förmodligen inte förstå ett ord. 










.

49 years, 364 days, 8 hours, 12 minutes and still learning =)

Håller på med lite stressiga förberelser inför en alldeles speciell födelsedag... Det blir lite trädgårdsmingel på den "rätta" dan i trädgården hemma hos pojkvännen. Trevligt! =)

Så tänkte jag: "OJ, tänk om jag ändå får blommor, fastän jag sagt att... Bäst att jag tar med mig några vaser hemifrån." Också skulle jag ta några glasfat att lägga upp ditt och datt på. Också skulle jag ta med min kamera inklusive superzoomobjektivet (som ju är en tidig födelsedagspresent från just pojkvännen) ;-) Också skulle jag bortom Fuji Sushi och hämta "Fuji Deluxe" som vi beställt till kvällsmat. Också skulle jag... Ja, det var mycket att bära på!

Jag kände mig som en laståsna, med diverse kassar och prylar... Alla armar upptagna, svettig i pannan och en kvart försenad ramlade jag in på Sushi-stället.

Plötsligt hade jag alltså YTTERLIGARE en kasse att bära på. DÅ ringde mobiltelefonen! Hjälp! Jag var fullastad och kunde inte ta ut hörapparaten för att svara i telefonen. (Som jag brukar med mitt "hörande" öra.) Jag fick helt enkelt försöka svara utan att ta ut hörapparaten. Alltså... Jag såg vem som ringde (Pojkvännen) annars hade jag aldrig vågat detta: Jag bestämde mig för att bara ropa in i telefonen: "Hej det är Tina, jag har händerna fulla och kan inte prata nu, jag får ringa dig senare. Jag har hämtat maten och är på väg. Är hos dig om tio minuter."

Men hur det nu var så bestämde jag mig för något helt annat i sista stund. Jag riktade telefonen mot mikrofonen på CI:t och hoppades på det bästa... Och det bästa av allt inträffade: JAG HÖRDE!!! Jag hörde vad pojkvännen svarade i telefonen och vi pratade som om inget alls var konstigt eller svårt att höra. JAG HÖRDE ALLT vad han sa med mobiltelefonen riktad mot mikrofonen på mitt CI!!! Förvisso hade han något ljusare röst än vanligt, men strunt samma: JAG HÖRDE honom!!!

Det är också bevisat att jag hörde rätt, för han mötte mig på Tågagatan, precis så, som jag hört honom säga i telefonen!!!







.

Färgerna luras!

Igår träffade jag kompisen P och kommenterade hennes nyinköpta tofshalsband: 

- Jaså, du hyllar de skånska färgerna idag! Häftigt halsband, precis som hon, Montazami, med tofsar på. 

- Vadå skånska? 

- Ja, med en gul och en röd tofs i halsbandet, menar jag. 

- Det är rosa och orange, svarade hon. 

- Nä! E de?

- Ja. Vilken färg tycker du att den här stora pärlan har då? 

- Gul!

- Nej, den är rosa. 

- E den...?

- Men vad säger du om de små pärlorna då?

- Vita... Eller, jag menar ofärgade, glasklara, liksom...

- De är ljusrosa.

- E dom..? Men... Ja, det är iofs inte så bra belysning här inne, men... Alltså, jag har förvisso lite grå starr (katarakt)... Så då är det säkert det som gör att jag ser fel på färgerna...

F*N också!

Om ni nu ser mig ute på stan iklädd en förfärlig mix som skär sig nåt alldeles otroligt, så vet ni varför. Tala gärna om det för mig, men gör det på en skonsamt sätt, för jag blir så ledsen när färgerna luras!

Tur ändå att modet är generöst förlåtande trots allt... ;-)

.

Den 'blinda'* fotografen

* I tex USA registreras man som "legally blind" när man har ett synfält under tjugo grader. Själv har jag någonstans mellan fem och tio graders synfält. Som "legally blind" har man rätt till skattelättnader, gratis kollektivtrafik och en del annat. Fast det är klart, nu bor jag ju inte i USA...

Jag har förstått via olika forum att väldigt många med min typ av synfel har fotografering som hobby. I en icke synskadad persons öron låter det säkert väldigt märkligt. Vårt fotointresse beror nog dels på att vi oftast har vårt centrala detaljseende ganska intakt men inte minst på att den lilla Live View-skärmen på digitalkameran krymper ihop vad en normalseeende människa kan uppfatta framför sig, till en liten ruta som vi nästan kan få in i våra begränsade synfält. 

För egen del kan detta i varje fall innebära att jag inte behöver vrida runt hela huvudet och scanna av så mycket av omgivningen utan kan istället titta på skärmen och ändå få en uppfattning av vad som händer runt omkring mig. Dessutom har jag kommit på att kameran kan "se" i mörker och i dålig belysning och genom att titta på kameraskärmen ser jag vad mina egna ögon inte kan se framför mig. Ett gott exempel på detta är det ljusspel som de senaste jularna utspelats på Terasstrapporna i Helsingborg. Jättevackert, men min upplevelse har bara varit en massa lösryckta ögonblicksbilder och väldigt jobbigt. Så kom jag på att om jag höll min lilla digitalkamera framför mig och tittade på skärmen där kunde jag nästan hänga med i vad som hände uppe på trapporna. Helt fantastiskt!

Däremot har jag svårt, för att inte säga omöjligt, att se på Live View-skärmen när det är för ljust ute. Samma med skärmen på mobilen... Fast det gäller kanske normalseende också? 

Nu i vår har jag så äntligen köpt mig den där hett efterlängtade digitala systemkameran! På den kan jag alternativt välja att kika i sökaren när jag tar bilden. Kameran är min ständiga följeslagare, sin storlek till trots. Inte nog med det, min gullige pojkvän förärade mig dessutom ett superzoom i födelsedagspresent! Födelsedagen har förvisso icke infallit - det är ännu 17 dagar kvar - men han tyckte att det var viktigt att jag hann lära mig använda objektivet så att jag kunde ha det med mig på vår semester förra månaden. Vi var på Sicilien där vi bland annat besökte några vulkaner. På bilden ovan pågår ett litet utbrott på Stromboli som jag fotograferat från en båt ute på havet. Med mitt nya objektiv kan jag komma närmre objekt som befinner sig på stort avstånd och det kan ha haft viss betydelse för hans något tidiga present... ;-) 

Min "fotokarriär" startade med en helt manuell systemkamera för trettio år sen, så jag har vissa tekniska grundkunskaper. Lat som jag är har jag ännu inte lärt mig alla finesser i den nya kameran och det stör mig att inställningarna måste ske via skärmen som jag inte alltid kan se på. Man kan också välja att ställa in kameran på helautomtiskt läge och då blir de flesta bilderna ändå klart godkända.

En annan fördel med superzoom: Jag kan, förutom att komma närmre långtbortasaker ta fina närbilder på blommor men även våga mig väldigt nära obehagliga saker - som en luden larv, en slemmig snigel eller tom en skygg fjäril. När jag kommer hem kan jag förstora upp bilden ännu mer och upptäcka nya spännande detaljer som jag velat -eller INTE velat- se närmare på. (Att den vackra rosen var full med bladlöss, tex...)

Ibland tar jag bilder som jag först när jag kommer hem och pluggar in i datorn ser vad de föreställer. Ofta upptäcker jag mer saker i bilden än jag såg när jag tog bilden. "Men oj, man kunde visst se Etna också där uppe vid amfiteatern!"

Som sagt, min kamera är till mycket stor glädje! Synd bara att det ska vara sånt 'pillemoj' att efterarbeta, sortera, sätta text till och arkivera bilderna efteråt. Önskar att jag snabbt och enkelt kunde konsten att välja ut de 20% av bilderna jag gillar bäst och göra papperskopior av dem ;-)

.

Såna som pratar med djur...

I helgen var jag och pojkvännen ute på en jättehärlig promenad på Hallandsåsen, närmare bestämt kring Finsbo, ovanför Båstad. Solen gassade, vinden fläktade lite och ett par pyttesmå regnstänk kom svischande förbi - ja det var helt enkelt en perfekt sommardag!


"Nä, men DÄR kan du väl inte ligga!"


Jag lyfte på ögonbrynen och tittade på pojkvännen? "Va? VEM pratar du med?"


"Men titta här, här är en daggmask som håller på att krypa ut på vägen. Tillbaka med dig, HÄR kan du inte va!"


Alltså, jag brukar oja mig och beklaga mig lite för att min mamma pratar med djur... Sen har jag upptäckt att det gör minsann jag också. Ofta och mycket. Men detta tar priset: Pojkvännen pratar med en daggmask!


Jag riste på huvudet, för vi hade precis passerat en stor fet snigel och den hade han minsann inga planer på att rädda. Jag gick vidare men när jag efter femtio meter vände mig om såg jag honom fortfarande prata med den där Dagge Mask. Till slut tog han upp en pinne och lyfte ut honom i gräset igen. (Brrr... Tur han inte tog i den med händerna!)


Tja, själv hade jag förresten precis haft en lång konversation med en fjäril, men jag är ju känd för att vara sådär lite konstig, så jag är ursäktad ;-)


Angående djurprat så gör det ju faktiskt inte så mycket att jag inte hör så bra, för även om djuren kanske ibland svarar så att jag hör dem, kan jag ändå inte riktigt förstå vad de säger. Eller, rättare sagt, när jag pratar lugnt och sansat så ”förstår” djuren och jag trots allt varandra, eftersom det uppstår någon slags ”connection” mellan mig och djuren - inbillar jag mig ;-)



Några km senare pratade vi båda två med familjen Höns och konstaterade att de hade det bra där i skuggan.




Efter ett par timmars promenad njöt vi av fika uppe på "Café Utsikten" - kan verkligen rekommenderas! Underbar utsikt och smarrig fika till ganska hyfsat pris. Tyvärr läste jag att stället är till salu. Nu vet man alltså inte vad det blir framöver, bäst att besöka stället ett par gånger till innan sommaren är slut!


När vi åkte tillbaka hem igen svängde pojkvännen plötsligt av vägen. "Men, vart ska du nu?" "Mmmmm... Ska hälsa på..." fick jag till svar. "Ja men, du känner väl ingen som bor här?" "Mmmmm... Vänta..." svarade han igen.  Så plötsligt såg jag: Vi var ju i Grevie vid platsen där vandringsleden genom "Sinarpsdalen" slutar/börjar. Vi  gick där tidigare i sommar, men då hade jag glömt min kamera hemma. Precis här finns en kohage med några "Rödkullor", en ko och sju ettårskalvar. När vi var här sist, pratade jag länge och väl med dem, de tom förföljde mig genom hagen, men den gången kunde jag ju inte fotografera dem =(


"Jag tänkte att förra gången hade du ju glömt din kamera, så nu ska du få gå in och prata med dina kalvar igen och få passa på att fotografera dem." Så vi klev in i hagen. Vi gick och vi gick och vi letade och vi letade. Efter en stund kom vi ner mot grinden på andra sidan, men de fanns ingenstans! Vi såg flera nygjorda "blagor" så de kunde inte vara långt borta, men uppenbarligen fann vi dem inte i hagen... 


Så det var bara att köra tillbaka igen och DÅ såg vi dem! Det fanns en liten hörna av hagen som vi missat och där låg de allihop. Klev tillbaka in i hagen och snackade länge och väl med mina kor. OBS! Jag är fullkomligt övertygad om att jag även hörde pojkvännen prata med dem! 


Visst é han snäll, min pojkvän! Såna som pratar med djur måste vara genomsnälla människor! 

.

Min käpphäst; den vita käppen...

"Käppen", ja det har väl blivit lite av en "käpphäst" det där för mig... Att använda käppen eller inte... Vintertid använder jag den ofta, för att inte säga varje dag. För då är det ju mörkt både när jag ska gå till och från jobbet.


Nu i sommartid är det inte lika frekvent, även om jag VET att jag borde...

Fast, vem har rätt att bestämma det?
Det är ju bara jag som lider av alla blåmärken och bulor i pannan och uppslagna sår på smalbenen och knäckta tår och... 


Pratade med en kompis häromdagen som är i samma situation som jag (DövBlind). Hon använder sin käpp flitigt... Hon har nämligen kommit fram till att den sparar henne massor av energi. Absolut har hon rätt, jag vet... Jag kontrade med "Jamen jag vill inte bli betraktad som 'BLIND', man får ju stämpeln 'blind' av andra när man har vit käpp". " För det första vet du inte vad andra tänker" sa hon, "men å andra sidan kan de också tänka 'drogmissbrukare' om dig när de ser dig kliva rätt in i en stor papperskorg eller en barnvagn." kontrade hon med. "Har du käpp, förstår de åtminstone varför du gör som du gör, eller också kanske käppen till och med hjälper dig att helt undvika de där prekära situationerna."


Mmm hon har rätt, jag vet!


Min frisör sa nåt annat om det där med att sätta tankar hos andra: Hon hade varit på säljkurs och var bekymrad över att rekommendera sina kunder alltför dyra hårprodukter. Kursledaren sa: "Det är inte din sak att avgöra vad kunden är beredd att betala för en produkt. Kunden har rätt att få veta vilken produkt som är BÄST för hans/hennes hår. Om du istället rekommenderar en billigare produkt för kunden, som inte är rätt för hans/hennes hårtyp har du redan tänkt att 'detta har inte min kund råd med' och därmed får de kanske inte heller den bästa produkten. Man har inte rätt att sätta tankar hos någon annan." 


"Man har inte rätt att bestämma vad andra människor tänker..." Kloka ord som jag har funderat över tidigare... 


Mer käppsnack: I tisdags fyllde söta brorsdottern sju år och jag hade fått en bild via mms på ett gosedjur som hette "Fur Real". "En liden vid kanin" som rörde sig. Jag klev in på BR (leksaksaffär) och gick direkt fram till expediten: "Jag är synskadad och undrar om du skulle kunna hjälpa mig?" Jag vill ha en sån här (visade bilden i mobilen). Kan du visa mig var den är?" Inga problem alls, tjejen var hur rar som helst och jag fick hålla henne på axeln när hon klev (röda kläder mot rött golv och röda hyllor) genom leksakslandet. Så enkelt det kan vara, bara jag vågar säga ordet "synskadad".


Samma dag besökte jag smyckeaffären där jag vill beställa mig en fin ring i födelsedagspresent. Det var låst dörr, man skulle trycka på knappen för att komma in och jag fattade inte hur jag skulle kunna öppna... Mannen i butiken kom ut och mötte mig och jag förklarade att jag var synskadad (jag hade ju precis tränat på det ordet) och hade inte sett var jag skulle öppna. Vi satt och pratade en stund om hur jag ville ha min ring och han hade fina förslag som passade min idé precis. Efteråt tog jag honom i hand och tackade och sen skulle jag ta mig ut genom låsta dörren. Han frågade då "Hur ser du egentligen? Har du alltid haft det så här?" för jag hade ju inte haft några svårigheter att kika på de små ringarna. Så sa jag som det var, att "Jag har tunnelseende och att det krymper". Genant skrattande berättade jag också att "Jag har en käpp, men den ligger just nu på hatthyllan där hemma". "Tänk att du kan ha ett så gott humör och vara så glad i alla fall" var hans svar. "Ja, men vad ska man göra?" svarade jag med ett skratt. (Tur jag inte talade om att jag också är hörselskadad...)


Bara för att man ser eller hör taskigt eller har annat handikapp kan man väl inte gå runt och vara sur och bitter hela livet, heller? Nej, här ska minsann has roligt och skrattas och dansas så det går hej vilt till! =D

Ljudet av Cikador!

Cikador har jag hört talas om att de kan låta väldigt högt... Men att jag själv en dag skulle kunna höra dem hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat gissa!


För ett par veckor sedan befann vi oss på Sicilien och en av dagarna gjorde vi en utflykt till vulkanön Panarea. När vi kom dit fick vi veta att vi hade två timmar på oss tills båten skulle avgå för vidare färd mot Stromboli. Vi upplystes om att badstranden låg 40 minuters promenad från hamnen, så de rekommenderade oss att boka de (dyra) moppebilarna för transport dit om vi ville hinna.


"Äh, vi hinner" sa vi och promenerade istället. Det var ganska varmt, men på köpet fick vi njuta av väldigt vackra vyer över hav och vita hus med blå dörrar. OCH vi fick höra ett ljud, som jag ställde mig frågande till. "Cikador", kom pojkvännen fram till. När jag nu kollat på nätet, har jag kunnat lyssna på dem och PRECIS såhär lät de. Det ljudet har jag alltså kunnat höra på riktigt, "i Sverige i verkligheten dag", som "Kurt Olsson" (Lasse Brandeby) skulle ha sagt! Nej det skulle han inte ha sagt, det var ju inte i Sverige, det var i Italien... Dessutom var det inte idag, det var för tre veckor sen... Men i VERKLIGHETEN, det var det!!! 

Huvudgatan på Panarea frekventeras livligt av sådana här moppebilar. Man fick kasta sig in i någons port eller trycka sig upp längs husväggen var gång de skumpade förbi - och inte körde de speciellt lugnt heller. Det gäller ju för dem att hinna så många vändor som möjligt till hamnen för att frakta turister. Pengar pengar pengar och som bekant varar turistsäsongen bara några månader om året...








.

...och jag är en av de trettio som redan har det!!!

EAS, ja VAD är det? En variant av Cochlea Implantat? Eeehhh, och vad är DET då?, frågar sig många. Här är en, som hjälper till att upplysa omvärlden om detta fenomen: En "kändis", minsann ;-) Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har nyss opererats med EAS, ett sånt som jag fick i höstas. Nu är vi hela trettio personer i Sverige som har detta =) 


Klicka gärna på länken nedan och läs mer. Jag förmodar att det kommer mera så småningom, vi vill ju veta hur det går för henne och hur hennes framtid med konstgjort hörande blir! =)


HEJA & LYCKA TILL, Lena!

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ministerns-horsel-kan-raddas-med-ny-metod










.

Varde ljus! (Hur det började när ljuset och ljudet sedan avtog.)

För ett tag sen fick jag en fråga som löd ungefär såhär: Hur upptäckte du att du hörde/såg sämre? 


Jag formulerade ett svar, som till sist blev så långt och uttömmande, att jag tänkte publicera delar av det här i min blogg.


Först vill jag poängtera att den här typen av handikapp är sällan något man upptäcker med en gång, man tror ju att det "ska vara såhär" tills man inser att andra nog inte har det likadant som jag? Då börjar man ifrågasätta och undra. 


Min historia lyder ungefär såhär: 


Hörselskadan upptäcktes vid fyraårskontrollen. Jag vet att jag kunnat höra mina föräldrars tickande armbandsur när jag var liten och mitt tal är opåverkat, så jag har med andra ord hört mycket bra. Sedan jag var sex år har jag använt  hörapparater. Så länge jag gick i skolan hade jag dem enbart i klassrummet, men sedan jag började arbeta använder jag dem alltid. Idag kan jag absolut inte vara utan mina "höron". Går varken ut med soporna eller ner i tvättstugan utan dem, för tänk om jag träffar på någon...! De senaste tio-femton åren har jag själv märkt att hörseln blivit allt sämre, och för några år sen när jag började utreda för CI, fick jag se mina gamla audiogram sedan 1977 och där såg man tydligt hur hörseln dippat med några dB för varje år. Efter hand har jag fått starkare hörapparater och till sist var det omöjligt för mig att höra trots att jag upplevde obehagligt höga ljudvolymer. För några år sen försvann diskanten totalt - i princip från en dag till en annan. Basen har varit ganska bra, varför jag fick EAS. Nu tappade jag förvisso mycket av min hörsel i och med operationen, men jag tycker ändå att jag hör förbaskat bra med mitt CI/EAS!


Skoltiden då? Jag har enbart levt i den hörande världen, även om jag lärt mig teckenspråk också. Har du läst min blogg vet du också varför jag kan teckna ;-) Jag har aldrig haft något annat hjälpmedel under min skoltid än hörapparater, vilket förstås inte alltid varit tillräckligt... Jo, lärarna bar mikrofon och det var uppenbart att många var besvärade av att behöva ha den (jo, den var stor och klumpig på den tiden) och den strulade ofta. Jag fick förvisso hjälp att höra läraren men jag hörde ju inte mina klasskamrater, så det var inte till mycket nytta. "Bra svarat Kalle, precis så menade jag." "Jaha, HUR var det då du menade? Vad svarade Kalle???", satt jag och tänkte för mig själv alltför många gånger. När jag började gymnasiet tog mina hörapparater förresten in Radio P2 (skolan ligger nära stans stora radio/TV-mast), vilket var ganska kul under ett par veckor, men sen tröttnade jag och ville hellre höra vad lärarna sa ;-)


Synen då: Jag kan minnas att jag, när jag var liten, inte kunde se i mörker som mina kamrater gjorde, tex när jag var ute på scoutläger. Man gick upp på natten och skulle gå o kissa, eller man gick till/från ett lägerbål. Alla andra bara rusade iväg och jag kom sakta efter med ett förtvivlat letande efter stigen med ficklampan. Utan den gick det inte alls. Jag kan inte se stjärnor på himlen, jag har "alltid" sett dåligt i mörker, helt enkelt. Nu kom jag ihåg en händelse till: Vi skulle, i nian tror jag det var, göra synfältstest åt varandra på biologilektionen. Jag fick mycket sämre resultat än de andra och klasskamraterna sa: "Men Tina, du gör ju fel! Du ska säga till SÅ FORT du ser markören!" Men det gjorde jag ju... Och idag funderar jag på varför inte läraren reagerade då?


Sedan fick jag mitt körkort vid 18 års ålder. Syntestet inför körkortet var ju bara koll av skärpan, så det klarade jag galant. I samma veva behövde jag ett par nya glasögon (för min astigmatism) och frågade läkaren om han visste vad jag kunde göra åt mitt dåliga mörkerseende, för jag hade precis fått körkort och ville kunna se lite bättre i mörker. Han anade genast oråd, eftersom han var just ögonläkare och inte optiker. (Optiker vet oftast ingenting om RP eller andra ögonsjukdomar, de brukar bara kunna fixa till ett par glasögon som kompenserar synskärpan.)  Han tittade mig i ögonen och sa "Körkort? Du ska inte ha körkort! Det ska jag nog se till att du blir av med!" Jag förstod absolut ingenting och blev förstås fruktansvärt ledsen. (En mer osympatisk läkare kunde jag inte råkat ut för - och jag vet heller ingen annan som haft oturen att göra det. Den här mannen är dock död sen många år.) Det visade sig hur som helst att han såg att jag hade RP och jag blev senare remitterad till Lunds Lasarett för vidare undersökningar. Jag fick behålla körkortet på dispens femton år framåt. Dvs så länge som jag hade ett normalt ögas synfält på båda ögonen tillsammans. Idag är det betydligt mindre... Med andra ord upptäckte läkaren mina synproblem innan de kom på riktigt. Att synfältet var betydligt mindre än normalt hade jag tex ingen aning om då. Visst upplevde jag att jag blev bländad, men trodde att det var normalt. 

Här ser man två små pojkar, men att de har varsin boll i famnen är omöjligt för den med RP att veta. Ponera nu att man istället råkar få en av bollarna i synfältet -  då är det i gengäld omöjligt att veta att man dessutom har de två pojkarna framför sig...

   












Därtill är det så - eller det har i alla fall varit så i många herrans år - att det inom sjukvården råder "vattentäta skott", eller ska man benämna det " överdriven sekretess", så det var ingen som kopplade ihop min RP med min hörselskada. Det tog många år innan detta kom fram och jag fick konstaterat att jag hade något som heter Ushers Syndrom. Min ögonläkare idag är Sten Andreasson i Lund, som tydligen är en av de främsta i världen. Jag har också kommit i kontakt med Claes Möller i Örebro, en av världens främsta inom Usherforskningen, bla för att försöka utreda vilken typ av RP jag har. Det mesta tyder på typ III, men samtidigt hävdar Claes att typ III nästan uteslutade finns i Finland och det finns ingen i vår släkt som har någon anknytning dit. Så ännu vet jag inte om jag har en helt ny variant på Usher II, eller om det är Usher III. Blodprov är inlämnat, men de har inte hittat genen ännu. 


Den här sjukdomen är "progredierande", dvs den avstannar inte utan synen- och hörseln försämras gradvis hela tiden. Hur fort eller långsamt det går, är väldigt individuellt, men en sak tycker jag mig ha kommit fram till: Om man ser på statistiken och om jag får generalisera, så går synförloppet fortare för den som enbart har RP än för den som har kombinationen Ushers Syndrom. Detta är förstås inga vetenskapliga fakta utan bara mina egna personliga reflektioner. Det där med att den är "progredierande" är förstås ganska störande: Så snart jag lärt mig hantera min situation och lärt mig strategier, är det dags att tänka om och lära om på nytt igen. 


Man blir liksom aldrig fullärd ;-) Och det är ju en utmaning i sig... Man riskerar nämligen inte koppla bort hjärnan alltför långa stunder. Ska man se det positivt, så kommer jag med andra ord alltid att hålla mig alert!








.

Min första flygresa med CI

Passade på att kombinera min dators sjukhusvistelse med en semesterresa, så saknaden blev inte riktigt så svår som jag befarat ;-)


Vi flög till Sicilien från Kastrup. Jag var lite orolig för hur det skulle funka i säkerhetskontrollen med mitt implantat... Hade mitt speciella ID-kort framme och förklarade för killen som jobbade där hur läget var. Hann inte säga mer än hälften förrän han genast greppade situationen - som den naturligaste saken i världen. Han visade mig till en annan ingång och en kvinna kroppsvisiterade mig istället. MED kläder, alltså!!!


Hemresan från Catania på Sicilien gick om möjligt ännu smidigare. Både jag och tjejen i säkerhetskontrollen blev lika förvånade när magneten inte ens gjorde något utslag. Grönt ljus - bara att gå! Undras vad/vem som mer kunnat passera den säkerhetsbågen???


Härlig känsla det här - min första resa utomlands sedan jag fick CI. Känslan att VÅGA prata med okänt folk på främmande språk var otrolig! (Sista tiden innan operationen undvek jag i det längsta att prata vid "svåra" situationer, för jag skulle med största säkerhet inte kunna höra svaret.) Nu kunde jag prata både "italienska" och engelska och uppfatta svaret nästan utan problem. Pojkvännen var mäkta imponerad när jag beställde diverse saker i köttdisken på en Supermercato och fick precis det jag önskade. Jo, men det var inget mot vad jag var - det var en härlig känsla att de facto uppfatta vad de sa, trots att jag aldrig läst någon italienska. Har bara varit på semester i Italien några gånger. Med pomodoro, pruiscotto parma, formaggio pecorino nero, olive greche, panini, vino rosso  och Fonzie's var mysstunden på vår lilla uteplats säkrad ;-)

Mums för italienska ostbågar!

Vi var på några utflykter och vilken LYCKA det var att sitta på bussen och HÖRA i princip ALLT vad guiden berättade. OBS! Då menar jag den svenska guiden såklart, danska är ju närmast omöjligt att förstå ;-) För första gången på många många MÅNGA år har jag haft en otrolig behållning av en guidad utflykt. Herregud, med en duktig guide som berättar vad han/hon vet, kan man få ut så fantastiskt mycket mer av utflykten!!! Det har jag inte riktigt begripit förrän nu... På båtutflykten hade vi en "engelsktalande" italienare, men trots brytningen och tillägget av "-e" efter varje ord, kunde jag nästan uppfatta allt han sa också =))) Jippie!


Nu måste jag genast börja planera för nästa resa!