Carpe Diem och sånt där...

Med begränsad syn och hörsel uppfattas man troligen av andra som disträ medan man själv hävdar att man är oerhört fokuserad. En sån som lever enligt "mindfulness"-läran och Carpe Diem och sånt där... Nej, det är inte alls medvetet, men väldigt härligt när det faktiskt sker!

Ett exempel jag kan nämna är en kollega som för ett par år sen berättade att hon sett mig komma gående i villakvarteret. Hon vevade ner sin bilruta och ropade på mig. Jag såg inget, hörde inget. "Och sen stannade du till, så jag trodde du sett eller hört mig. Men istället böjde du dig ner och luktade på en ros. Sen gick du bara lungt vidare." Jepp, that's me! =D Det är ofta jag stannar till och luktar på blommor som dyker upp i min väg. Dofter är förresten sånt som sitter väldigt djupt etsat i minnet.

Idag, augustis allra sista dag, gick jag och F längs Råå-å-dalen. Vi började vid Raus kyrka och gick mot Gantofta. När man kommer under E6:an finns det en laxtrappa där man aldrig ser någon fisk, men idag kom jag att tänka på den fantastiska TUR vi haft EN GÅNG tidigare när vi gick här. Vi stod och tittade och rätt som det var lyckades vi båda få syn på en jättestor lax som hoppade nån meter upp. Vilken fantastisk syn! Naturligtvis var det ingen av oss som fick denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på våra näthinnor.

När jag var på min senaste resa till lndien var jag och ett par brittiskor ute med en liten båt för att försöka få syn på delfiner. Jag satt beredd med kameran i evigheter, men när jag till sist stängt av den för att spara på batteriet, DÅ dök en delfin upp. Och inte bara det, den gjorde en sån där volt i luften som jag bara trodde de kan tränas till på cirkus. Inte fick någon av oss denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på näthinnan.

I somras var vi på Tropikariet. Där finns bland annat ett "nattrum" där man vänt på dygnet, så att man kan se hur djur som lever på natten har det. Dvs OM man kan se i mörker... (Inte jag, alltså.) Jag höll F i handen och vi stannade till vid ett räcke där jag efter en stunds letande (de har fejkat lite månljus där inne) lyckades urskilja en slags apa som åt mat. Medan vi stod där sa F: "Oj, här kommer det ett litet djur, här på grenen." "Var? Här?" frågade jag och stack ut ett pekfinger på måfå framför mig. Då känner jag att någon varelse, med små små små händer tar tag i mitt finger, kramar om fingret med båda händerna och försöker dra det till sig. Jag blir först lite rädd och drar tillbaka mitt finger. Sen sker detta två gånger till. Var gång jag tänker på denna händelse går det ett lyckorus genom kroppen!!! Det går inte att beskriva den där känslan man har när man får kontakt med ett vilt djur, men jag tror ni förstår, eller hur? Nu var det inget djur jag kunde vare sig se eller höra, men minnet är djupt etsat i mitt minne. På den GLADA sidan av minnet =) Det var förresten en flygpungekorre, fick jag veta, så jag har googlat. Den är jättesöt!

För ett par veckor sen var vi på utflykt i en park där det fanns både vackra insekter och vackra blommor. Där såg F trollsländor och till sist lyckades jag också få syn på en sådan. Men att försöka fånga en sån på bild är förenat med lika mycket tur som jag har på Lotto. Dvs nästintill obefintlig. Eller, tja, jag fick en bild som kanske kan motsvara en tjugofemkronorsvinst. Bilden måste förstoras jättemycket så kan man, om man har tur, se trollsländan strax under mitten av bilden. Som sagt, en tjugofemkronorsbild. ;-)

Lite senare satte vi oss på caféet i parken och F upptäckte en liten larv som kröp på hans arm. Han tog fram kameran och filmade den äcklig larven medan jag bara skrek: "Ta bort den! Ta bort den!" Sen råkade jag tyvärr se filmen med larven rejält uppförstorad på datorskärmen där hemma och DEN bilden önskar jag verkligen att jag slapp ha för evigt etsad på min näthinna! =/

.

Ledsagning på cykel

När pojkvännen F skickade sms förra veckan med frågan: "P och T undrar om vi vill följa med och cykla i Danmark på lördag?" svarade jag "JA!" fortare än jag hann tänka.

För den oinvigde kan jag berätta att danskarna är väldigt mycket för att just cykla, man har väl anpassade cykelvägar och man har framför allt en vana vid och respekt för cyklister i trafiken. Så upplever i varje fall jag det. Åker man över en helg till Danmark ser man många med multiväxlad cykel i full cykelmundering som far fram på vägarna i 30-40 km/h ;-) 

Sen kom jag att börja tänka lite... (Ja men stressa mig inte, jag är liksom inte så van vid att behöva tänka!) Min cykel har varit ute och luftat sig en - säger EN - gång i år. Jag har börjat bli lite rädd för att cykla, speciellt inne i stan där man förväntas hålla sig till cykelbanorna. Dessa används liksom inte bara av cyklister utan även av fotgängare, inlinesåkare, folk med rullatorer, barnvagnar, som parkeringsplatser för bilister som "ska bara" och inte orkar leta efter riktig parkeringsplats osv. När man ser som jag, typ fem grader centralt tunnelseende är kanske inte stadscykling det mest rekommenderade transportsättet... 

Jag kom på lösningen tämligen snabbt eftersom jag hade positiv erfarenhet från min och syrrans cykelutflykt på Hven där vi hyrde cyklar i början av sommaren: Phonak-mikrofonen! =) 

Det blev till att tvätta cykeln och pumpa däcken ordentligt, matsäck packades och sen hämtade pojkvännen upp mig på lördagsmorgonen. Vi tog naturligtvis de "små" båtarna, Sundsbussarna dit, att åka med Sundsbuss Pernille är mycket mysigare än de stora Scandinesfärjorna. Att ta med cykel är gratis och dessutom har man som sjukpensionär "pensioniststatus" då dessa går efter danska regler, så jag fick åka några tior billigare ;-) 

När vi efter knappa tjugo minuter kommit över sundet startade vi med viss "proviantering" som sig bör i Helsingör en lördag, vi hade sallad med oss i kylväskan och behövde uppdatera oss med några danska "förfriskningar" därtill ;-) Solen strålade från klarblå himmel, men vi bestämde oss trots det för att cykla Strandvejen söderut, mot Köpenhamn. Med "trots det" syftar jag på att vi då per automatik fick solen i ögonen, vilket jag normalt hade gjort allt för att undvika, men jag tog på min keps med extra stor skärm, och mina stora gula solglasögon, så det gick bra. OBS! Jag hade naturligtvis cykelhjälm på mig precis hela tiden, jag LOVAR! 

F cyklade främst med mikrofon om halsen och neonfärgad jacka, jag cyklade bakom honom (räckvidd 20 meter) med hörapparaten och CI:t på M/T-läge ** och efter oss cyklade P och T. Strandvejen mellan Helsingör och Köpenhamn är en ganska smal väg - längs havet förstås - med ömsom underbara små pittoreska korsvirkeshus ömsom mindre slott på vardera sidorna. Vägen kantas av en slags kombinerad cykel/gångbana som emellanåt används just som parkeringsplats, denna fantastiska sommarlördag huvudsakligen av en massa badnjutare. 

** CI = Cochlea Implantat, hörapparaten som gör att jag hör trots att jag är döv. M/T-läge = Mikrofon/Telespole dvs jag kan höra både det som sägs runt mig men samtidigt det som hörs via slingan direkt in i hörapparaten från mikrofonen. 

Ingen ska förresten säga att män inte har simultankapacitet! Efter denna cykeltur har jag genast omvärderat mäns förmågor! F som alltså cyklade först höll koll på allt som hände, vilket han hela tiden upplyste mig om. "Här kommer några fotgängare med en hund, nu har du snart ett vägskylt till vänster, här står ett par bilar, här måste du svänga ut i vägbanan det är fritt NU, se upp för gupp här, titta till vänster vilket fint hus, oj titta här till höger här står det ett gäng Highland Cattles, där är glasskiosken där jag ätit glass några gånger" osv osv. Samtidigt lyckades han med konststycket att hantera sin lilla digitalkamera; det filmades och togs bilder på oss, på hus och på havet. Därtill såg han ut några trevliga rastplatser (det behövdes ett par chips- och ölpauser) och fann till sist en picknick- och badplats i Mikkelsborg. Sen kom vi inte längre, för det blev HETT! Tror det talades om danskt värmerekord just den dagen =D

Vi njöt av bad, sol, mat, avkoppling innan vi vände tillbaka mot Helsingör igen. Vilken underbar känsla att inte behöva stressa för att hålla några tider, utan kunna stanna där man känner för det, vilket vi gjorde i Nivå Hamn där det provades lokal öl innan sista backen ovanför Louisiana. Jag höll mig till läsk den här gången. Cykel och alkohol är nog inte att rekommendera för en med BÅDE syn- och hörselhandikapp. Fast vem vet, minus och minus blir plus, fick jag lära mig på matten i skolan ;-)

Fler sådana dagar önskas! Nu har vi testat Phonaklösningen på riktigt-riktigt, så vad sägs om en cykelsemester nästa sommar? ;-)



.

Kräftfiske i min barndom

Min farfar var född den 8 augusti 1907 och skulle alltså ha fyllt 105 år idag om han levt. 

Varje sommar till farfars födelsedag brukade pappa och hans syskon med familjer samlas hemma i Kallinge hos farfar och farmor. Jag minns alldeles särskilt att vi varje år var ute och fångade kräftor. Premiären skedde sent på kvällen den 7 augusti och då var vi ute i några vattendrag i Blekinge och satte ut burarna. Det var väl inte varje år jag fick följa med, för barn ska ju sova vid den tiden, men några gånger hände det.

Jag vet med mig att jag redan som barn hade mycket svårt att se i mörker, men jag kunde i alla fall se lite grand och eftersom jag var barn fick jag hålla någon i handen som hade ficklampa, så det gick bra. En gång fick jag en alldeles EGEN bur och det var speciellt roligt. Jag bevakade buren som en hök och fick också napp. Minns också att det var min yngste farbror som hjälpte mig med den.

Det var som sagt mörkt, man skulle vara tyst och försiktig. Dels för att inte skrämma kräftorna men också för att inte avslöja var de bästa kräftställena fanns för andra som var ute och ville fånga kräftor. Ungefär som dagens hemlighållande med kantarell- respektive blåbärsställen =)

Vi brukade få ihop en rejäl plåtspann eller två innan det var dags att bege oss hemåt igen.

På morgonen kröp svarta kräftor runt i köket, för många av dem försökte såklart rymma. Farmor samlade ihop dessa svarta kräftor och kokte dem med dill i en stor gryta. 

Kräftbilden har jag lånat från alltommat.se

På kvällen var det fest på de numera RÖDA kräftorna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte än idag, hur de plötsligt kunde byta färg sådär. Dock ser de betydligt aptitligare ut när de är röda för då ser de ut som mat, medan de svarta kräftorna ser ut som de djur de faktiskt är.

Åhhh vilka underbara minnen och så glad jag är över att ha fått uppleva något sådant. Detta var förstås innan kräftpesten slog till i Sverige och vi fick börja importera. Känslan och minnet av att jag faktiskt inte alltid har varit helt nattblind, det är också härligt att kunna tänka tillbaka på.

.

Baka lavendelskorpor en regnig semesterdag

Vädergudarna har inte riktigt varit på vår sida denna sommar - inte om vi önskat sol och stekande hetta i varje fall.

För att citera min spinninginstruktör: "Gå nu inte runt och vänta på solen, utan se till att det blir sommar ändå!"

Idag har jag lyssnat till dessa kloka ord genom att baka lavendelskorpor. Doften av lavendel är väl ändå i högsta grad SOMMAR! =D För att äta lavendelskorpor behövs varken god syn eller god hörsel och för att baka dem räcker det att du har lite lagom centralt seende som jag, så du kan läsa recept, sätta ugnen på rätt antal grader och vara försiktig med kniven när du hackar mandeln. Ingredienserna kan du förhoppningsvis smaka dig till, så det inte blir 1 tsk socker och 2 dl salt istället för tvärtom! ;-)


Receptet jag fann från Rosendals trädgårdscafé:

Lavendelskorpor

120 g grovhackad sötmandel
2 ägg
2 dl lavendelsocker (Strösocker blandas med lavendelblommor. Egentligen ska blandningen stå i en burk minst ett par veckor, men det går bra att använda färska lavendelblommor, eller som jag läste någonstans, mortla torkade blommor.)
1 tsk salt
5 dl vetemjöl (Inklusive till utbakning)
1 tsk bakpulver
(100 g grovhackad mörk choklad)
(1 äggvita till pensling)

Blanda mandel, ägg, socker och salt. Tillsätt 3 dl av vetemjölet blandat med bakpulvret (och ev den lätt mjölade chokladen). Blanda i resten av mjölet, lite i taget. Passa så att det inte blir för mycket.

Rulla ut längder på mjölat bakbord och lägg dessa på smord plåt eller bakplåtspapper. Jag rullade tre längder för att få ut många skorpor. Pensla dem ev med äggvita men det går lika bra utan.

Grädda i 180 grader 15-20 minuter. Skär längderna i skorpsnittar och torka dem därefter i 100 grader 30-40 minuter.

Hade jag bara begripit hur jag får till bilder med iPaden skulle jag fått snålvattnet att rinna på dig, men jag överlåter det åt din fantasi. Jag vill inte heller ha skulden för att din dator får kortslutning på grund av detta ;-)

Julimånad eller julmånad...

Det är då min dator väljer att ta paus, dö, lägga av, krascha eller vad du nu väljer att kalla det... Mutter, morrningar och svordomar! (Kanske är den fuktkänslig; här i Skåne regnar det nämligen rätt mycket både i juli och i jul...)


Jag har den tacksamma glädjen att få nyttja en dator som DövBlindteamet hjälpt mig med, så den är egentligen inte min. Jag lånar den. Som någon sa: "Men då är det ju inte ditt problem att fixa den heller..." Förvisso rätt uppfattat, men det är jag som blir utan dator =/


Och det är ju jättebra att "någon annan" kan fixa den! =D I mitt fall betyder det att jag har tillgång till helt underbara människor på ett företag som heter Anpassa. De hjälper mig att fixa datorn varje juli- och julmånad. Sist fick jag en helt ny hårddisk och vad som är fel på den den här gången, det förtäljer inte historien. Eller så får jag veta det efter nästa vecka, när snälle teknikern haft tillfälle att titta på den.


En tjej kommer förbi och hämtar datorn imorgon, så på köpet fick jag fort som attan ta fram dammsugaren som inte varit igång på ett tag... :-o Inget ont som inte för något gott med sig. Lite städat blev det ju =)


Under tiden jag inte har dator har jag istället något som kallas abstinens. Tack och lov har jag skaffat mig en begagnad iPad, så helt nätfråvarande är jag inte, och abstinensen är därmed inte heller så svår. MEN iPaden är ganska svår att se på. Jag trodde i min enfald att det bara var att dra med fingrarna över skärmen så skulle all text förstoras. ICKE! Inte mail, tex... Alla hemsidor går inte heller att förstora. Anne-Maj brukar skriva på sin blogg hur god nytta hon har av sin iPad och hon ser sämre än jag, så jag måste utforska mer vad det finns för bra "appar" till iPaden! Anne-majs blogg hittar du på www.annemaj.blogspot.com


Att skriva på iPaden är väldigt tålamodskrävande, bland annat ändrar "tangentbordet" utseende hela tiden, så detta blir ett ganska kort inlägg. Ber så hemskt mycket om ursäkt för märkliga stavningar, meningsbyggnader eller annat. Jag får liksom ingen helhetsbild, men jag har gjort mitt bästa för att korrekturläsa ;-) Det går inte heller att ändra textstorlek, så jag hoppas att du som läser inlägget har möjlighet att förstora på din dator, om du behöver.


.

Lige til pass

Ordet "lagom" sägs ju inte finnas på något annat språk än svenska. Jag frågade pojkvännen, som kan tala danska, om det finns någon motsvarighet på danska och då föreslog han "lige til pass", fast ska jag vara ärlig tror jag inte det tillnärmelsevis funkar lika bra som ordet lagom ;-)

Odet lagom är förvisso ett väldigt bra ord, men hur uppnår man LAGOM? Vems definition på "lagom" är lagom? Vi kan nog genast vara överens om att lagom är inte samma sak för mig som för dig eller för någon annan. 

Just nu har jag väldiga problem med att finna lagom ljusförhållande. När det är ljust och soligt, då är det för ljust. När det är mörkt är det för mörkt och när det är disigt är det för disigt och när man tänder en lampa är den antingen för stark, för svag eller felriktad. Jag fixar och trixar med keps och gula solglasögon, lampor, avskärmningar och kisande... 

Och sen dessa erbarmliga lågenergilampor! Längtan är stark efter de gamla hederliga lamporna med lagom varmt ljus som tändes direkt när man slog på strömbrytaren. Nu får man ett kallt ljus som uppnår hyfsad ljusstyrka först flera minuter efter att man slagit på strömbrytaren... Det nya nu är dessutom rörelsedetektorer. Du går in i en mörk hiss, en mörk korridor eller varför inte en beckmörk toalett och först när du hoppat och viftat med armarna i en halv minut börjar du ana ett ljusskimmer. Jag behöver ett lagom bra ljus innan jag går in i rummet, inte fem minuter senare. Ett annat hopplöst exempel är när strömbrytaren till lampan kan nås först efter att du gått flera meter in i ett rum. 

Offentliga toaletter är förresten ett kapitel för sig: De ser aldrig likadana ut. Jag brukar börjar med att famla och känna längs med alla väggar efter en strömbrytare, för att i vissa fall finna att det är en sån där rörelsedetektorgrej. Ibland finns det ingetdera, utan ljuset från det lilla lilla takfönstret är tänkt att räcka. Pappret kan vara till höger, till vänster, högt upp, långt bort, bestå av en rulle eller av små servietter. Toastolen kan stå var som helst, locket kan ligga på eller vara uppfällt. Det kan vara blött på sitsen och är det oftast på golvet - URK! Inget av detta ser jag utan jag måste känna mig fram för att få svaren. Hur många gånger har jag inte letat förtvivlat efter en krok att hänga väskan/jackan på innan jag till sist chansat på att hänga väskan på dörrhandtaget för att stunden senare höra en duns och inse att någon ryckt i dörrhandtaget så att väskan fallit ner på det kladdiga golvet :-o När jag väl gjort vad jag kom dit för har ögonen ofta hunnit vänja sig någotsånär vid ljuset och först DÅ upptäcker jag att det visst fanns en krok någonstans på en vägg. I bästa fall finner jag även vattenkran och tvål. Personligen brukar jag föredra hadikapptoaletten, som är lite större. Med större avstånd har jag en rimlig chans att få in något i synfältet. 

Röda prickar - ett skräckexempel för
många synskadade.  

Informationsskyltar är numera alltid elektroniska. Mer och mer övergår man till TV-skärmsliknande saker som jag finner det nästan omöjligt att se på. Att stirra in i ett bländande ljus, för att där försöka läsa ut något gör mig väldigt frustrerad. Det kan vara något så enkelt som könummer på apoteket, nummerskylten på bussen jag tänkt åka med, ljusskylten på tåget som anger nästa station, skylten utanför affären där det står butikens namn eller ljusreklamskyltar. Bland annat består busskurarnas väggar av bländande reklamljus. Ljus vill jag gärna ha - men då i ett ljus uppifrån - inte i ögonhöjd. I den här stan har man valt att sätta ut små lampor i knähöjd som ska visa på cykelbanor eller vad vet jag? Snacka om bländningsfaktor när man försöker se var man ska gå - eller var man rentav borde undvika att gå?! 

Det som däremot är alldeles lagom just nu är torrhetsgraden på tvätten som jag nu ska ner och hämta i tvättstugan. Därefter tänker jag sätta mig en stund med en kopp lagom starkt kaffe på min balkong där temperaturen just nu är precis lagom för det ändamålet - tjingeling! 

.

Morgonstund har guld i mund

Jag måste nog sluta med mina söndagssovmorgnar, för se här vad jag missat medan jag sovit:

Upp med tuppen söndag morgon. Nja inte tuppen kanske, upp med hönorna, då. Tror de får sova några minuter längre än Tuppeluppe. Eftersom jag inte kommer att ha tillfälle att träna på Sats de närmaste dagarna, valde jag att träna spinning idag söndag morgon, så jag inte hinner slöa till. ;-)

På vägen dit skulle jag korsa en cykelbana. Då hörde jag "Ohohoh!" och vände mig åt vänster en gång till. Där kom en urgullig gammal farbror på typ åttiofem plus cyklande som nog var lite rädd att jag skulle gå ut framför honom. Han gjorde som äldre män gör, han lyfte på kepsen och hälsade samtidigt som han skrattade med hela ansiktet. Urgullig! Jag log brett jag också samtidigt som jag tänkte: "Håll i styret med båda händerna, jag blir nervös!" =D 

Väl framme på Sats möttes jag av en skylt med deras aktuella slogan: "Jag tränar inte för att bli ung, jag tränar för att bli gammal." Helt rätt - så vill jag också tänka! 

På cykeln bredvid mig satt en lite äldre man (med "äldre" menar jag kanske sextio-nånting) och flåsade i otakt med mig. Härligt att se att det är fler än jag som vågar trotsa den fysiska åldern och istället bidrar till att höja medelåldern på träningen! ;-)

Efter spinningpasset fick jag syn på min nyligen pensionerade före detta chef och hans fru som svettades duktigt vid varsin träningsmaskin i gymmet. Pratade en stund med dem och vi konstaterade alla att livet får verkligen en extra kick när man kört ett rejält träningspass.

Det regnade och utanför Hemköp mötte jag en gammal dam med rollator som trätt en grön fryspåse över huvudet för att rädda den ondulerade frisyren undan vätan. På sidan ovanför örat stod det att läsa "Kravmärkt" uppochner. Herregud, vad söt hon var!!!

Jag klev in på Hemköp för att köpa lite frukostkesella och frysta bär. Det är mums efter ett träningspass! Av någon anledning var butiken just då invaderad av grånade pigga damer och herrar i åttiofemplus-åldern. Två kassor var öppna och en liten dam och hennes make hoppade lite mellan dem och när jag frågade vilken kö de hade valt så sa mannen: "Nej hon bara virrar lite" om sin söta lilla fru. Skyll på henne, du! ;-)

Tjejen i kassan var pigg som en mört och började ställa frågor om mina inköp. "Har du provat den kvargen innan, är den god? (Ja helt ok!) Tack för tips, då måste jag också köpa."

Vilken härlig morgon! Strunt i regnet - det finns som sagt inga dåliga väder! 

Sen, när jag blir gammal, då vill jag också
sitta under en korkek och lukta på blommorna! 

Höron-nytt

Sitter här i mitt vardagsrum utan min Höron** och lyssnar till ett svagt brummande. Fönsterna är öppna, solen skiner och det är tisdag. Eftersom det är tisdag måste det vara sopbilen jag hör. Det är inte så många ljud jag kan höra utan mina Höron men se SOPBILEN, den hör jag. Jippie! OBS! Ironi...

I natt var det en skördetröska som for runt i mitt sovrum. Fast när jag tänker efter, så kan det också ha varit min tinnitus? ;-)

Torsdag förra veckan, banken där jag jobbar var för tillfället närapå helt folktom. Många kollegor hade semester, några var på lunch och i lokalen befann sig jag, två kollegor och en kund. Jag såg inte kunden, eftersom jag sitter lite bakom en skärm, men eftersom allting annat var dödstyst, hörde jag kunden som talade med kassörskan. (OSB! Det är minst fem-sex meter bort till kassan.) "Ja, mitt personnummer är femtionio..."osv. Så snart kunden gått ut rusade jag bort till kollegan. Sa han att han var född  -59xxx" frågade jag och rabblade upp hela hans personnummer. "Ja" svarade hon. "Ooops! Jag kunde höra alltihop borta från min plats." Fast, det är klart, lokalen var vid tillfället knäpptyst. Normalt när jag talar i telefon på jobbet får jag jämt och ständigt be mina kollegor vara tysta och sluta slamra i plåtskåpet som tyvärr står intill min arbetsplats. Det är helt omöjligt att föra ett samtal med mina kunder när de slamrar där. Pinsamt, är vad det är...  

I fredags förra veckan var jag ledig och skulle bort till Sats och träna Body Pump på förmiddagen. När jag kom ut i trapphuset (MED Höronen på, alltså) hörde jag ett vinande, pipande ljud. Vad är detta? Låter som en borr eller som om någon försöker såga sig igenom metall? HJÄLP det är någon som försöker göra inbrott nere i källarförrådet! Jag smög mig så tyst jag kunde nerför trapporna och när jag öppnade porten hörde jag ljudet ännu tydligare. Det kom alltså utifrån... Märkligt ljud, vad ÄR det?

Här och var kring mig såg jag sedan en och annan studentmössa. DÅ slog det mig! Det har ju blivit på modet med visselpipor för studenter och nu var det så klart dags för champagnefrukost i parkerna. Visselpipor låter alltså som inbrott i ett källarförråd...

På eftermiddagen samma dag hade jag "glömt" att det var studenten och gick ner ett ärende på stan. Jag hamnade mitt ibland alla studentflaken som körde runt runt fulla med en massa fulla(?) studenter som blåste i sina VISSELPIPOR! Jag hade dock förmånen att slippa oljudet bra genom att stänga av CI:t. Hörapparaten kunde jag fortsätta ha påslagen för med det örat hör jag ändå inga diskanttoner. 

I lördags var jag på ett dop och i kyrkan hade prästen en mikrofon och jag kunde enkelt koppla om mina Höron till T-slinga så jag hörde allt hon sa direkt i Höronen. Jättebra! =) På hörapparaten finns en knapp för detta, men för att kunna göra det på mitt CI krävs en separat fjärrkontroll. Lite omständligt, men det går, det med. 

Highland cattles är enormt söta men när de kom
rusande mot mig i en flock på trettio-fyrtio stycken,
då var jag inte så kaxig längre, ska jag erkänna ;-)

Nästa dag var jag och pojkvännen ute på en strapatsrik promenad på Kullaberg. (Ösregn, anfallande Highland cattles och hala trädrötter - say no more ;-) ) När jag är ute i naturen brukar jag vilja öka ljudet till max, så jag kan få in så mycket djur- och naturläten som möjligt. Nu visade det sig tyvärr att jag glömt fjärrkontrollen i väskan jag haft under dopet, så det smög sig... En halvtimme senare stötte vi på ett par andra vandrare varav den ena visade sig vara min CI-läkare! Snacka om märklig slump! Visst är världen liten! Han frågade hur det gick med CI:t och jag berättade hur BRA det var, och samtidigt passade jag på tillfället att berätta om den glömda fjärrkontrollen. Kanske kan det hjälpa om läkarna också vet, så att tillverkarna tänker om inför nästa version av apparaten? En knapp för T-slinga samt för volymkontroll hade varit högst önskvärt! 

Igår när jag gick hem från jobb fick jag som vanligt vänta ganska länge för att våga korsa sista stora gatan innan jag var hemma. En bil stannade till slut och släppte över mig. På andra sidan stod en karl med en hund. Jag tänkte inte så mycket på honom, men när jag gått över hörde jag honom mumla något. Trodde han pratade för sig själv (han såg ut som en "självmumlare") så jag bara fortsatte vidare. Ett par sekunder senare insåg jag att jag de facto hört vad han sagt: "Det fanns ett övergångsställe här innan, men det har de tagit bort." Fast då var jag redan för långt borta för att vända mig om och svara honom... 



**Höron = Hörapparat på det ena örat och CI (Cochlea Implantat) på det andra örat. 

Kameleontklänningen

Problem med färgmatchning? Grå starr kan ställa till det något alldeles ibland, har jag lärt mig...

Gick förbi en av mina favoritaffärer på stan för någon vecka sen, mest för att scanna av läget lite. Det visade sig att de hade 30%-dagar just då och jag råkade komma förbi på första dagen =)

Det slutade så klart med att jag impulsköpte en jättesnygg sommarklänning. I affären såg den ut av vara... Låt oss kalla den mullvadsbrun. Fin färg, passar till mycket, tänkte jag.

Vi var på tjugoårskalas på kvällen och pojkvännen sa att det var en snygg klänning jag hade. (Han är väldresserad och har lärt sig hur han "ska" säga ;-) )

I onsdags var det födelsekalas igen och klänningen åkte fram. Nu hade det blivit lite kallare ute, så jag fick för mig att jag skulle matcha den med ett par leggings. Plötsligt såg jag att klänningen hade bytt färg. Den var inte längre mullvadsbrun, den var ju grön. Ah, precis den färgen har jag ju i ett par leggings, tänkte jag och plockade fram dem. Det skar sig... Inte samma gröna nyans uppenbarligen. Snabblösningen blev således ett par bruna leggings istället. De skar sig i varje fall inte mot den numera gröna klänningen.

Väl på festen fick jag komplimanger från tjejkompisarna för den söta sommarklänningen. Jag berättade för dem om mitt färgmisstag; att jag först inte insett att den var grön. Också skrattade jag sådär generat: "Hahaha, så tokigt, va!" 

"Nej, men den klänningen är inte grön, Tina, den är grå. Fast det är en jättesnygg grå färg och du klär väldigt bra i den färgen!", förklarade kompisarna som alltså inte har något fel på synen.

På den här bilden tycker jag att
den ser ut att vara lila...

Hoppsan! Är klänningen GRÅ nu???

Idag var jag nere på stan för att köpa ett par matchande leggings till klänningen, som jag tänkte ha på ett barndop imorgon. Jag gick in i flera affärer men var inte säker på färgerna. Till slut, inne på Twilfit, hittade jag något som jag trodde var grått och när jag kollade på förpackningen stod det faktiskt "FÄRG DARK GREY". Ok, nu ska jag väl våga köpa? Fick löfte av tjejen i kassan om öppet köp ifall det skulle vara fel färg, eftersom jag dumt nog inte tagit med mig klänningen.

Väl hemma konstaterade jag att det var exakt samma färg på klänningen som på mina nyinköpta leggings.

Varför kan det inte stå färg på ALLA kläder man köper? På tvättråds/storlekslappen skulle lika gärna kunna stå vilken färg det är. Kanske kunde man använda sig av de där färgkoderna som jag sett nånstans: 808080 för en viss grå nyans. Så visste man liksom... 

Å andra sidan är det ju ganska trevligt att ha en klänning som är flera färger i en, som min brun-grön-grå... Nästa vecka kanske den har blivit lavendelblå??? ;-)

.

Den andra sidan av myntet

Ibland (Ja ok, rätt ofta, då...) funderar jag på hur det hade varit att kunna höra och se som "normala" människor gör.

Igår skulle jag förklara för en person HUR jag ser och hör och när hon svarade: "Men, ser du inte mer än mina ögon när vi sitter här och pratar? Ser du inte ens vad jag har på mig? Men...Jag ser ju bordet och alla stolarna och glaset här på bordet och alla fönsterna och whiteboarden där till vänster och..."

Medan jag försökte förklara för henne insåg jag mer och mer att jag glömt eller kanske aldrig ens vetat hur mycket man KAN se och höra?

Och sen slog det mig: Tänk om jag plötsligt skulle vakna en morgon och se och höra allt det där som "vanliga, normala" människor gör? För det första skulle jag få panik redan i sovrummet när jag öppnade ögonen och fick se allt stök jag har där, på en och samma gång. Nu ser jag  - tack och lov - ;-) bara lite i taget av den röran. Sen skulle jag få panik när jag kom utanför min dörr och insåg hur mycket som rör sig där ute: Bilar, gående och springande människor, hundar, cyklister mm mm. Jag förmodar att jag skulle bli helt överväldigad av allting och trycka mig mot husväggarna i en rädsla att alla skulle köra eller springa på mig. Tänk att dessutom höra en massa massa ljud från alla möjliga håll och försöka sortera dem alla! Panik igen!

HUR reder ni som ser och hör allting ut allt som händer precis samtidigt?! Hur kan ni koncentrera er???

Jag inser att jag blivit van vid mitt nuvarande tillstånd där jag måste, och för den delen bara kan fokusera på en sak i taget...

Ett är säkert: Samtalar du med mig kan du vara alldeles säker på att det är du och bara du som är centrum i mitt universum just då. Du har min fulla uppmärksamhet! =)

Det som syns inuti hushållsrullen är det jag ser. De flesta andra skulle se alla tavlorna på väggen samtidigt - och antagligen även soffan, soffbordet, stolarna, fönsterna och bokhyllan och...

Min mångkulturella mikrofon! =)

Var på Island under en långweekend förra veckoslutet. Alltför kort tid i ett land som har så mycket att visa upp av storslagen natur! =) Jag har bestämt att jag måste dit igen och stanna ett par veckor. Kanske kan vi hyra bil och ta oss runt ön? DET hade varit underbart! 

Vi deltog förstås i den obligatoriska rundturen "Gyllene cirkeln", en guidad heldagstur med buss. Jag hade varit smart och tagit med mig min nya Phonak-mikrofon och frågade snällt guiden om hon kunde tänka sig att ha den på sig. "Självklart gör jag det för dig!" svarade hon. Tack-och-lov för det! Jag fick ännu större behållning av utflykten än jag först vågat hoppas på! Visst fanns det mikrofon i bussen, så att folk skulle kunna höra henne var de än satt, men den räckte inte till för mig. (Hade det varit en svensktalande person utan någon svår dialekt/brytning hade det säkert gått, men även om det finns sådana på Island, är de inte i majoritet.) Emellanåt hoppade vi av bussen och gick runt och tittade på olika sevärdheter och att försöka följa med en klunga på femtio personer och samtidigt hålla sig nära guiden för att höra, det är inte det lättaste. Speciellt inte när man har svårt att se också. Räckvidden på cirka tjugo meter på micken gjorde att jag inte behövde anstränga mig så förbaskat. Dessutom fick jag mer info eftersom guiden svarade på frågor från olika personer under promenaderna som jag också kunde tjuvlyssna på =) 

Efteråt var guiden väldigt nyfiken på och undrade hur man kunde få tag i en sådan mikrofon, för de skulle ju kunna köpa in sådana och ha till sina hörselskadade resenärer. En väldigt intressant och positiv reaktion från henne! =) 

Jag och Svava

Någon dag senare deltog jag i en annan tur: Ridning på Islandshästar! Pojkvännen valde att åka med på en jeeptur uppe bland vulkaner medan jag hellre ville rida. Tiden räckte tyvärr inte till för båda utflykterna... Visst var jag lite nervös innan för hur jag skulle klara ut detta, men alla jag mötte var hur gulliga och hjälpsamma som helst. Tjejen som skulle leda ritten hängde på sig mikrofonen och jag hade inga problem med att njuta till fullo av ridturen. Två timmars ritt i underbart landskap - förvisso med påföljade ont i rumpan, men det var det definitivt värt! Tack vare mikrofonen hörde jag, och vad gäller synen behövde inte jag tänka så mycket på det heller: Hästen såg ju var han skulle sätta "fötterna" ;-) Han hette förresten Svava (Svavel).

.

Jag erkänner, jag har fått pippi ;-)

Valborgshelgen bjöd på underbart vårväder och ett par fina tillfällen att njuta av skånsk natur på nära håll.

En guidad skogstur med en ornitolog i Dufvestubbeskogen var söndagens höjdpunkt! Har man lyckan att få möta en sådan person blir upplevelsen ännu större! "Åh, där har vi en duva, ser ni. En rödhake där, ja! Och lyssna där bort bakom mig en lövsångare till höger en gransångare. Hör ni? Gransångare: 'salt sill, salt sill'. Lövsångare: En vacker melodi såhär 'visselvisselvissel'. Vänta nu... Där har ni rödhaken igen - och där svarar duvan mig. 'Hutuhu' och duvan svarar mig igen där borta, hör ni?" =) Sen fick vi lite flora och fauna på köpet och som avslutning köpte vi grillad korv av scouterna.

Pappa Korp håller vakt

Jag hörde fåglarnas olika läten tack vare maxvolym på Höronen, men jag tror ärligt talat inte jag såg en enda liten pjodd (skånska för småfågel). Däremot såg jag korpens bo. Det rörde sig i boet av hungriga små korpar och Pappa Korp vaktade noga. 

Ekorr'n satt i boken

Nästa utflykt gjorde vi till ett annat naturreservat i närheten där vi fann en underbar grillplats intill ett kärr. Väntad mygginvasion i sommar... Det var bara jag och pojkvännen i hela skogen. Förutom oss två; miljoner harsyreblommor, vitsippor, antydan till liljekonvaljer, nyutslagna boklöv (vi käkade både harsyra och boklöv - kanske inte för att det är så gott egentligen, utan mer för att man "ska" nu när det är vår), en ekorre, ett antal pjoddar. Högst troligt fanns där många, många tusen andra individer, som vi varken såg eller hörde ;-) DÅ fick jag för första gången i mitt liv höra en hackspett!!! Jag hörde den alltså på riktigt i skogen! En äkta levande hackspett! =)))

Jag fick en bok av en kompis förra året där man kan lyssna till fåglar, så jag visste hur en hackspett skulle låta. Dessutom hade pojkvännen visat mig en liten film från senaste löprundan där han spelat in ljudet för mig. Nu när pojkvännen talade om för mig att den hördes i skogen lyssnade jag efter ordentligt. Sen hade jag inte några problem att höra den. Vilket mysigt ljud!: "Drrrrt!"

.

Säg mig du lilla fågel...

...där mellan almens blad: Hur kan du ständigt sjunga och ständig vara glad? Jag hör din röst var morgon, jag hör den varje kväll. Och lika ren är stämman och tonen lika säll.

 Lång dag på jobbet, på vägen hem gick jag inom affären och handlade lite nödvändiga saker. Tonfisk, toapapper, keso och sånt där ni vet...

Det är den 26 april. Om några dagar firar vi Valborgsmäss och Första Maj, men jag har både fleece och vindtät jacka. Tidigare idag regnade det. Så får jag höra fågelsång. Ljuvlig fågelsång från en koltrast inne i buskagen någonstans. Det är helt omöjligt att hålla tillbaka ett stort leende som drar sig mot båda öronen =) 

För ganska exakt två år sen träffade jag Claes Möller, en av landets, ja världens, främste öronläkare och forskare på just Ushers syndrom. Jag berättade för honom att jag snart skulle operera in Cochlea Implantat och han sa: "Ja, då kommer du att få höra fåglarna sjunga!" Jag minns så väl att jag tänkte: "Fåglar? Jag vill väl inte höra fåglar heller, jag vill höra människor." Jag sa det inte högt, och det är jag glad för idag, för idag vet jag att det sällan behövs mer än fågelsång för att göra en mörk dag ljus igen!

När jag går där på trottoaren med en kolsyrepatron under ena armen och ett paket toarullar under den andra armen tänker jag att livet är både sprudlande och sprittande och samtidigt mjukt, lugnt och lent som en barnarumpa. Jag lyssnar till koltrasten och är nära att börja vissla tillbaka till honom. Vet ärligt talat inte varför jag inte gör det egentligen, för jag vill inget hellre än att vissla! Vi hade en så fin konversation förra året, jag och Herr Koltrast. Mitt leende blir ännu större.

Ingen av de jag möter har någon aning om varför jag ler så stort, men faktum är att alla ler tillbaka =)))

.

Syns man inte, finns man inte! En sanning med modifikation ;-)

Nu är våren på gång och i samband med det kommer det en massa små flygfän. Sådana där små som man bara känner krypandes på kroppen, men knappast ser... 

Läste en annan blogg häromdan, av Anette, som på ett mycket lättfattat sätt beskriver just det här med hur synfältet krymper, och blev då påmind om att: "Ja just det, insekter har det ju blivit färre av på sistone! Eller inte..."

Jag kan fullständigt få spatt på sommaren när jag försöker sola och det kommer envisa kryp och kliar på ryggen i ett, i ett. Jag kliar och rycker i spasmer för att få bort dem, jag springer runt ett varv, men likväl är de där.

Dock finns det insekter som kanske INTE väljer att sätta sig på mig i första hand. Dem ser jag inte.

Till exempel fjärilar, som är så vackra. Det är väldigt sällan jag lyckas få syn på en sådan. Getingar är kanske vackra, men desto mindre kul att ha närkontakt med. Dem ser jag inte. Och eftersom jag inte heller kan höra dem, så finns de inte?! Väl?!

Minns alldeles speciellt en situation förra sommaren när jag var med syskonbarnen och deras mamma på Zoo i Köpenhamn. Vi satte oss vid några bänkar och skulle äta medhavd matsäck. Barnen hade korvmackor och saft i tetrapack. Jag hade mjukost i tub, som jag klämde ut på ett tunnbröd och rullade ihop. Till detta dracks bubbelvatten på flaska. Tydligen var det många getingar som försökte äta vår mat. Barnen for omkring och skrek. Deras mamma är inte heller något fan av getingar och snart var de alla tre försvunna. Bara jag och getingarna var kvar. 

Om det nu fanns några getingar? För jag, som varken såg eller hörde några getingar, jag satt ju lugnt kvar och åt min matsäck. Visst, eftersom jag var medveten om att det kunde finnas getingar, så kollade jag noga varje tugga innan jag satte mackan mot munnen, men som sagt: Den som inte syns, den finns inte. I varje fall inte förrän den sticks ;-)


.

Teknikens underbara under

Har fått lite nya hjälpmedel, som jag tänkte berätta om.

På jobbet lyssnar jag med FM-system; Comfort Audios nya digisystem. Det innebär att jag kopplar på FM-mottagare på mina Höron och trådlöst kan jag sedan tala i telefon, hänga med (hyfsat i all fall) på möten och lyssna på datorn. Det består bland annat av en stor kombinerad mikrofon som jag kan koppla antingen till telefonen, till datorns hörlursuttag eller lägga på bordet vid sammanträden, samt två mindre mikrofoner som jag önskar att mina arbetskamrater ska tala direkt i när vi har stora gruppmöten. Grejerna fungerar väldigt bra i en miljö där mycket armatur stör det som annars kunde använts, T-slingan. Problemet är att de är avsedda enbart som arbetshjälpmedel, de kostar multum och det går inte att teckna separat försäkring för dessa prylar via försäkringsbolaget, så de vågar jag inte ta med utanför dörrarna till min arbetsplats. 

Halslinga, mikron - här kopplad till min mobil som har radio -
samt fjärrkontrollen som är ett måste till CI:t. 

Nu har jag fått lite nya grejer på prov: En Phonak mikrofon, som kan läggas på bordet i mindre grupper eller hängas om halsen på en person. Själv har jag då en halsslinga och jag kopplar om Höronen till T-slingans läge medelst fjärrkontrollen. Mycket prylar blir det, men OJ, vad bra jag kan höra! =) Mikrofonen fungerar även som en hörlur, genom att man kopplar samman denna med hörlursuttaget på mobilen, datorn, eller varför inte till en Daisyspelare! Den bärbara lilla Daisyspelaren har ett litet minneskort, på vilket kan man ladda ner bland annat ljudböcker, lämpligen då i Daisy-format. 

Halsslinga samt mikrofon som här är kopplad
till den lilla bärbara Daisyspelaren. 

Stadsbiblioteket fick finbesök ;-) av mig igår och av dem fick jag en kod till Tal- och punktskriftsbiblioteket. Nu har jag laddat ner Varg Gyllanders senaste bok "Ingen jord är den andra lik" och kan trådlöst lyssna till talbok! Det är också en otrolig glädje att kunna lyssna på radio igen! Det har inte fungerat på många många år. Jag väljer helst program där man diskuterar aktuella ämnen, men inte så gärna musikprogram.

I fredags kväll var jag och en kompis på en pub och när hon hängt på sig mikrofonen kunde jag stänga ute en hel del av sorlet och fokusera på hennes röst. Lycka! Vilken märklig, men fantastisk känsla att kunna föra en nästan normal konversation på ett sådant ställe! (Ok, skadar kanske inte att tillägga att jag hörde som bäst tidigt på kvällen. Om det berodde på antalet övriga gäster som sorlade eller antalet drinkar jag inmundigat överlåter jag åt din egen fantasi att bestämma ;-) )

Enda smolket i bägaren är väl att jag fått lite mer tinnitus i och med att det blir så mycket och så högt ljud. Tror jag måste sätta en gräns på max en timme om dan, även om det är svårt... ;-)

Nästa steg blir att skaffa mig en slinga till mobilen så att jag kan tala i telefon på något mer ställe än på jobbet. 

.

Gubbjävel! Version 3.1 och 3.1.½ (Var kommer de alla ifrån?)

Igår tidig kväll, solen sken ganska skarpt i ögonen. Knatade bort till busshållplatsen. Skulle iväg en sväng för att dansa salsa. Humöret på topp. 

Buss dyker upp på hållplatsen, jag som kommer utifrån solljuset ser nästan ingenting. Jag upplever det som mycket mörkt i bussen. Känner mig fram med händerna, hittar kortläsaren och lyckas betala med busskortet. Sätter mig därefter ner på närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen, eftersom det inte sitter någon där. 

Men bussen kör inte iväg. Istället hör jag en ilsken röst som ryar. Vad är det som händer, tänker jag och får till sist syn på att chauffören vänt sig mot mig. Vad nu då? Jaja, jag får väl ta fram busskortet igen. Han ville väl se legitimation eller något, eftersom jag har ett så kallat Servicekort. Här bör nämnas att chauffören talar med mycket svår brytning och eftersom jag hör så dåligt som jag gör, har jag mycket svårt att uppfatta vad han säger. 
"Vad sa du?" frågar jag. 
"Oppta!" skriker han åt mig och reser sig ur förarstolen. 
"Ursäkta men jag hör inte vad du säger." 
"Oppta!" Nu har jag lyckats få in hans ansikte i synfältet och lyckas medelst läppavläsning få fram följande: "Den platsen är upptagen!" 
"Va?" säger jag, för där sitter ju bara jag. 
"Den är upptagen! HAN ska sitta där!" Och då får jag syn på en förskrämd pojke i sex- sjuårsåldern som står i gången intill chauffören. 

(Varför pojken står där och inte sitter på "sin" plats förtäljer dock inte historien. När jag senare ser likheten mellan dem förstår jag att det är busschaufförens son. Det får jag ganska klart för mig senare när jag hör pojken prata med chauffören och detta sker på ett för mig helt obegripligt språk.)  

"Ehh, jaha... Alltså, jag är synskadad. Jag hade ingen aning om att den platsen var upptagen." 
"Nej, jag förstår det. Det är därför jag säger det till dig! Den platsen är upptagen, du får flytta dig! HAN ska sitta där!" 
"Jaha, ja..." säger jag och reser mig upp. 
"Du får flytta dig, HAN ska sitta där!" skriker "Gubbjävel Version 3.1" (Det är det namn jag nu i tysthet har gett honom.)
"Jaja, jag trodde den platsen var till för synskadade. Jag ska..." säger jag medan jag plockar upp min vita käpp ur väskan. Nu kan jag inte famla mig fram med händerna längre, nu måste jag ha min käpp, för att känna mig fram i den mörka bussen. 
"Du får flytta dig, den är upptagen!" 
"Jaja, lugna ner dig nu." säger jag alldeles lugnt medan jag vecklar ut käppen och går bakåt i bussen. Genast är det en person som reser på sig så jag kan få dennes plats istället. Undrar vad de andra i bussen tänkte egentligen???

Själv blev jag fruktansvärt ledsen. Ska JAG behöva få utskällning för att jag sätter mig på en - till synes - ledig plats, som dessutom är reserverad för just handikappade? Och är det riktigt att en busschaufför som inte kan få barnvakt till sin son ska få bete sig som han gjorde??? Visst, jag har rätt till Färdtjänst, men jag undviker det gärna om jag KAN åka buss istället, men om det är såhär man ska bli bemött av busschaufförerna, då kanske jag ska boka Färdtjänstbil framöver istället?

Ett antal hållplatser senare hoppar jag av bussen och går mot salsastället. För att komma dit måste jag bland annat korsa en gata via ett övergångsställe. När jag kommit över halva gatan kommer "Gubbjävel Version 3.1.½" (Välförtjänt namn även här.) körandes i en bil och klipper nästan fötterna på mig. Bilen kommer bakifrån mig och svänger alltså in till höger precis framför mina fötter. Jag blev så förbannad, så käppen råkade lyftas ett par decimeter från marken och "nudda" bilen. Med lite tur tror den gubbjäveln att han fått ett stort stenskott i lacken... 

När jag sedan tog bussen hem igen möttes jag med ett stort leende från en jättegullig chaufför som sa: "Och du klarar dig själv, eller?" "Jajamensan! Tack!" sa jag, log brett där jag satt: På den närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen eftersom det inte satt någon där =)


.

Att höra med ögonen

Body Pump på Sats. Jag är där i GOD TID för att "markera revir"... När man ser och hör som jag, är sånt extra viktigt. Jag vill inte hamna bakom någon men samtidigt kan jag inte stå alltför nära instruktören, för i så fall ser jag inte vad hon/han gör för övningar, utan det blir bara ett öga, en mun, en halv arm eller ett knä... 

Den här speciella dagen ställer en tjej sig mitt emellan mig och instruktören. Jag vill inte föreslå att vi ska byta plats... Jag får helt enkelt "gilla läget", för passet är fullbokat och alla ska ju få plats. Men men, jag ser ju mig själv i spegeln och instruktören har jag hyfsad koll på eftersom jag kan se ryggen på henne i spegeln. På så sätt ser jag i vilken takt hon gör knäböj, eller vad det nu vara månde. Dessutom blir avståndet i spegeln dubbelt så långt bort, så jag får med mer i synfältet. Smart, va? Passet har jag varit på tidigare och jag vet ju ungefär vilka övningar vi ska göra. Sen har jag ju mitt CI, så något ska jag väl höra också? 

Då slår det mig, att jag inte alls hör vad instruktören säger... =( Jag flyttar mig några decimeter åt sidan för att få in hennes ansikte i synfältet, inimellan armbågen och över axeln på tjejen som står framför mig med skivstången på axlarna. NU kan jag uppfatta det mesta. Då förstår jag att jag fortfarande hör minst 50-75% med ögonen. På ett ställe med störande ljud, som musik i träningssalen tex, kan jag nog säga att jag hör med ögonen till 90%. På ett ljudmässigt optimalt ställe, skulle jag nog säga att jag kan höra till 90% med Höronen. Tyvärr är de ställena ganska få om jag vill umgås med andra människor - och det vill jag ju! =)

Visa mig ett "S" och jag ska säga vem du är! =)

Tittar i princip aldrig på TV, men det händer att jag tittar på svtplay eller liknande på datorn. OM det är textat, vill säga - annars får det vara. Ibland händer det att det dyker upp en reklamsnutt och jag kan komma på mig själv med att inbilla mig att jag hör, trots att ljudet är avstängt. Jag läppavläser på den som pratar och hjärnan lägger till en röst. En dag såg jag att en av de som pratade på skärmen pratade skånska, så jag var tvungen att slå på ljudet och ta på Höronen för att se om jag hade rätt - och det hade jag! Herregud, jag kan tom avläsa dialekter! =D

Jag kan med lätthet avläsa "utrikiska", såtillvida att jag kan se att översättningen inte alltid stämmer. Här i Skåne har jag sedan barnsben tittat på dansk TV och ofta hunnit se en hel film innan jag kommer på att texten är ju på danska! Minns ett tillfälle när det stod översatt "din moegspand" och jag avläste "you bloody bastard". På det sättet fick jag förklaringen till just det danska uttrycket ;-) Ibland avläser jag flera ord eller meningar som inte ens är översatta, eller direkt felöversatta. Så visst hör jag otroligt mycket med ögonen, och visst är jag extremt beroende av den lilla syn jag har. Inte minst märks det extra mycket när jag är trött, när belysningen är fel, när solen strålar eller när det är mörkt. 

Däremot kan jag avläsa bäst när det är tyst eller när ljudet stämmer exakt överens med läpprörelserna. Ibland kan man på film se att det blir fördröjning på ljudet, det behöver inte vara många millisekunder för att jag ska reagera. Då hör jag mycket sämre. Finns det annat ljud som stör, tex två röster som pratar och jag ska avläsa den ene, då är det nästan värre än om det varit helt tyst och jag bara behövt koncentrera mig på läppavläsningen. Detta händer ofta på mitt jobb, att jag sitter och pratar med en kund och det samtidigt finns andra röster i banklokalen som "stör". Då får jag hålla tummarna för att min kund har tålamod med mig! ;-)

.

En helt vanlig måndag...

Simultankapacitet... Det är ett ord som vi kvinnor ofta skryter över att vi besitter. I verkligheten kan man diskutera huruvida det bara är ett fint ord som vi tycker att det är kul att svänga oss med eller om vi faktiskt behärskar detsamma?

Själv blir jag nog snart tvungen att revidera det hela lite grand... 

Jag har tidigare berättat om hur en helt vanlig onsdag kan te sig i mitt liv. Nu ska jag berätta om en helt vanlig måndag. Den måndagen som var i förrgår kan jag berätta om tex. (Alltså dagen efter den förste april då jag blivit grundligt lurad av min pojkvän, på ett så pinsamt sätt att jag inte tänker prata mer om den saken.) Måndagen började med att jag snoozade som vanligt i sisådär fyrtiofem minuter. Masade mig så småningom upp, klev in i badrummet, satte i badkarsploppen och började fylla karet. Det brukar ta sin lilla tid, så under tiden gick jag ut i köket och stoppade in en mugg te i micron samtidigt som jag mätte upp havregryn och vatten i en djup tallrik. Gröttallriken bytte plats med temuggen och jag gick vidare in i vardagsrummet för att slå på datorn.

Efter att ha scrollat och läst nyheter en stund vid datorn kom jag på att gröten stod i micron och OJ, den hade visst kokt över. Blev till att samla ihop kladdet som flutit ut över brickan och diska lite. Tillbaka till nyheterna på nätet. Vänta nu... Höll jag inte på att fylla badkaret?! NEJ! Men JO, så var det! Badrumsmattan var genomdränkt! Fick vrida ur efter bästa förmåga och sen torka upp golvet.

Nu var alltså teet kallt... In med det i micron igen en sväng medan min lekamen tvagades. Tillbaka till köket, teet hade stått en stund och svalnat, men nu pallade jag inte värma om det en tredje gång, så det drack jag halvljummet. Gröten då? Jo, den hade stelnat och kallnat, men det är så jag brukar äta den, den slinker ner i alla fall. Antingen ståendes vid diskbänken, eller framför datorn. Kan dock avråda från att dricka te eller kaffe vid datorn! Det händer så lätt olyckor där, kan man säga. Jag rekommenderar inte heller att dricka rödvin framför datorn! Inte för att jag brukar göra det en måndag morgon, men jag nämner det för säkerhets skull.

Borstade tänderna, fluffade till håret och skulle smörja in mitt ansikte. Tog en klick i handen och råkade slänga en blick mot spegeln strax innan jag fick upp händerna mot ansiktet. Hoppsan! Av med glasögonen först! La dem på toalettlocket, som INTE VAR NERFÄLLT! Tur det var spolat i alla fall... Ok, smörja ansiktet först, men NEJ, jag hade fått fatt i tandkräm! Inte så mysigt i ansiktet, kan jag berätta...

Irriterad for jag in i vardagsrummet och klädde mig - förhoppningsvis i matchande färger. Ljuset i vardagsrummet kunde varit bättre... Fönsterna är så smutsiga att man fortfarande tror att det är filmjölkstjock dimma, trots att det varit klart väder i en vecka nu. Känns inte som om det är någon idé att tvätta fönsterna heller... Ute på gatan står det nämligen stora grävmaskiner och gräver. De gräver nya hål varje dag och har hållit på så i ett halvår, minst. Fattar inte när de ska bli klara? Kastade ett nytt öga på datorn, fastnade på en intressant artikel... OJ vad tiden går! Till jobb! 

For ut med jackan halvöppen, handskarna i ena handen och en ganska hög adrenalinnivå. För var dag finns det nya hål där ute på gatan och var kväll har några andra hål grävts igen. Jag hinner aldrig lära mig VAR jag ska se upp mest. Just nu är trottoarerna på båda sidorna uppgrävda och gående ska försöka samsas med biltrafiken i makadamen mitt på nånstans. Ja, utom där det är hål förstås. Varför jag inte går en annan väg??? Men det finns ju ingen annan väg att gå - de gräver på de andra vägarna här också! Vita käppen får vara framme för det mesta. 

Men vänta, det är nåt som inte stämmer? Vad tysta grävmaskinerna är idag? Nog borde det höras när grävskopan trycks ner i makadamen - och motorerna - nog brukar de brumma rätt högt? Åååhh, jag hade glömt hörapparaterna uppe i lägenheten! Hur kan en person som i princip är helt döv ge sig till att gå hemifrån utan Höron!? De låg i torken över natten, så jag tänkte väl inte på dem. Tillbaka hem igen, upp för trapporna i ilfart, nerför trapporna i mindre ilfart. Det är "farligare" att gå nerför upplever jag det som, så då går det inte så fort. 

Nio dagar av tio kommer jag till jobb med andan i halsen och en puls högre än Turning Torso. I bästa fall ramlar jag in på klockslaget halvnio, men ofta hinner hon bli både en och två minuter över halv... =/ 

Någon som är förvånad? ;-)


.