Sex saxar i en laxask!

Satt här och funderade lite på alla de här nya ljuden jag fått i min skalle...

Som bokstaven "s" till exempel.

När jag var liten hävdade folk att jag läspade och om jag inte minns fel tror jag till och med att jag vid något tillfälle blev skickad till en talpedagog för att "lära mig" att säga bokstaven "s". Helt hopplöst eftersom jag ändå inte hörde bokstaven, men det fattade tydligen inte hon. Jag har ALDRIG i mitt liv, såvitt jag kan minnas, kunnat höra bokstaven "s". HUR skulle jag då kunna veta hur den skulle låta? Och framför allt HUR skulle jag kunna veta om den uttalades rätt??? Sen kan tilläggas att jag hade en glugg stor som en sockerbit mellan mina framtänder ;-) och vilket barn läspar inte då? 

Nu tror jag i och för sig att jag så småningom lärde mig ungefär hur "s" skulle sägas, för folk har inte klagat på något allvarligt läspande efter min tionde födelsedag...

Däremot, sen jag fick mitt CI kan jag verkligen och mycket tydligt höra bokstaven "s". Ibland tycker jag det låter ganska mysigt, det liknar inget annat ljud. Ibland tycker jag det låter fruktansvärt obehagligt. Det är ett väldigt vasst ljud, som liksom sticker i huvudet, om ni förstår vad jag menar?

Tex när jag åker bil med pojkvännen, vill han lyssna på nyheterna på radion. Eftersom motorljudet konkurrerar med radiopratet hör jag inte vad som sägs på radion, men jag hör alla "s" som sägs. Så det blir en massa vassa stick i huvudet hela tiden, och jag vill helst att han stänger av radion så fort som möjligt. Han får höra nyheterna, men sen när de övergår till sporten, då räcker det!!! 

Ett annat exempel är när jag kommer hem till vederbörande en lördag eftermiddag och TV:n står på och visar något sportprogram - fotboll ofta förekommande... Sportkommentatorer har en svada av utomjordiska mått, de hinner säga hur många "s" som helst på en minut och jag får fullständigt fnatt och går och sänker ljudet till ett minimum. Helst skulle jag stänga av TV:n helt om jag vågade! ;-)

Förvisso kan jag stänga av mitt CI, men det vore ju för tråkigt om jag skulle behöva göra det jämt och ständigt. 

Fast, jag har också märkt att jag kan prata lite tydligare nu. Nu när jag verkligen hör "s" brukar jag lägga mig vinn om att det verkligen uttalas rätt i varje "s"-ord. 

Ett annat ord som jag märkt att jag haft svårt att säga och som förmodligen har uttalats väldigt slarvigt tidigare är ordet "sushi". Först kommer ett vasst "s" och sen sche-ljud på det... Säg det fort tio gånger för dig själv, får du se/höra ;-) (Schuschi, eller hur?) Ordet "hemskt" är också svårt att få till ibland. Mitt i alltihop ska man klämma fram ett vackert, vasst s-ljud. HemSkt... Misstänker att det ibland har låtit som "hemt". Jag VET att jag alltid uttalat alla bokstäver som jag ska, i alla fall med munrörelserna, men HUR har det låtit? Har alla ljud kommit fram som de ska? Förmodligen inte - i varje fall inte när jag haft bråttom. 

Folk har alltid sagt att de inte kunnat höra på mig att jag är hörselskadad, men nu när jag fått mitt CI, upptäcker jag ändå att jag gjort och fortlöpande gör vissa smärre justeringar i mitt tal. Intressant! 

Någon som är gammal nog att känna igen programmeringsspråket "Basic"? ;-) 

10 PRINT "Sex saxar i en laxask!"
20 GOTO 10
RUN

Blurp!

I morse fyllde jag badkaret (ja, till alla miljöfantasters fasa gjorde jag det, men jag kan trösta er med att berätta att det är bara ett litet, litet sittbadkar) och när jag sen skulle tömma ut vattnet hörde jag "Blurp!" efter en stund. Jag hade inga Höron*** på, men jag hörde "Blurp!" ändå. "Blurp!" ligger nämligen på en väldigt låg frekvens, där jag fortfarande har lite hörsel kvar. Det roliga var att jag hörde precis varifrån ljudet kom - jag vände direkt blicken mot golvbrunnen under badkaret. 

För den oinsatte kan jag berätta att det krävs att man kan höra på BÅDA öronen för att kunna uppfatta riktning. Jag trodde faktiskt att jag förlorat nästan all hörsel när jag opererade CI, men jag har såpass mycket kvar av den låga basen på det örat att jag kan höra "Blurp!" =D (När jag har CI:t på, har jag dock ingen riktningshörsel...)

 Den här kon sitter på min toalettdörr.
Den är trevligare att se på än på min toastol ;-)

Annars kan jag väl inte påstå att det var så roligt med "Blurp!" eftersom vattnet nu for ut i en strid ström på golvet istället. Stopp i golvbrunnen! NEJ! Jag lyckades inte fixa det, så jag tryckte ner badkarsproppen nästan helt, så vattnet bara kunde sippra väldigt, väldigt sakta ut ur badkaret. 

När jag kom hem nu ikväll efter spinningpasset såg jag att badkaret var tomt och som väl var var golvet torrt. Men HUR skulle jag kunna duscha??? Jag hade - dumt nog - inte varit så smart att jag tagit med ombyte och duschat på Sats. 

Sen insåg att jag det - ve och fasa - var stopp i toastolen också!!! Hjälp, vad gör man klockan åtta på kvällen när det är stopp i alla avlopp? Jag valde iaf att spola, spola, spola och gräva med toaborsten efter bästa förmåga i toastolen. Hände inte så värst mycket till en början, men rätt som det var sa det "Blurp!" igen och då - eftersom jag åter hade tagit av mina Höron - hörde jag direkt var det kom ifrån. Vände mig mot toastolen där ljudet kommit ifrån och såg hur det bubblade - och sen var proppen löst! =D

Så man kan säga att "Blurp!" i det här fallet inte var speciellt roligt, det kunde ju slutat med att jag varit tvungen att kissa i köksvasken ;-) (NEJ, det hade jag förstås INTE gjort! Jag hade "flyttat" hem till pojkvännen tills problemet var löst.) Men man kan också säga att det var jätteroligt med "Blurp!" eftersom jag nu kunnat konstatera att jag hör "Blurp!" UTAN Höron och dessutom vet jag nu att jag har kvar en del av min riktningshörsel! 


*** Jag har förklarat vad "Höron" betyder förut, men för säkerhets skull kan jag ta det en gång till: Det är ett hemmasnickrat uttryck för att ha en hörapparat och ett CI. 


Bonus: "Det löser sig, sa han som sket i vasken." 
(Usch, jag skulle nog inte skrivit det här sista...) 


.

Vintergatan

Igår kväll var jag borta hos pojkvännen en sväng. När jag skulle gå hem hade det hunnit snöa en del. Med "en del" syftar jag alltså på normalskånska mått...

Det var mörkt men ändå inte. Lampornas ljus reflekterades bra i den ännu vita snön. =) 
Här i Skåne tar det nämligen inte många timmar innan snön är antingen bortsmält, bortskrapad eller saltad/sandad och därefter kvarstår endast en brunaktig äcklig sörja.

Det var kallt men ändå inte. Det kändes som om det vita ulliga ville värma samtidigt. =)

Det var tyst men ändå inte. Jag lyckades tack vare mitt CI njuta ordentligt av det härligt knarrande ljudet som snön åstadkommer under skosulorna. =)

Som du kan se på bilderna är gatorna ordentligt upplysta, medan trottoarerna är mörka och skuggade av de parkerade bilarna, I vanliga fall, när det inte finns någon snö, är trottoarerna ännu mörkare. 

Därför väljer jag faktiskt hellre att gå på gatan längs med de parkerade bilarna när jag ska gå den här sträckan. Så fort det kommer en bil kliver jag in mellan två parkerade bilar. Fast, det kommer tack och lov inte så mycket bilar här. Det är för det första alldeles för många korsningar, med höga hus som skymmer, så hastigheten måste anpassas därefter. Dessutom är det onaturligt stor brist på parkeringsplatser i området så de allra flesta bilar som rör sig här cirklar mest runt för att hitta en lucka att lagligt klämma in sitt fordon på. 

Det finns ytterligare några anledningar till att jag väljer att undvika att gå på trottoarerna här i mitt hemområde. Trottoarerna är nämligen belagda med nån slags klinkersplattor från tidigt 1900-tal som iofs är vackra, men fruktansvärt hala så fort det är det minsta fuktigt. 

På vissa ställen finns förvisso grusad trottoar men där växer det enorma anfallande buskar framför en del av hyreshusen. (I folkmun kallade "evakueringshusen" - de ska tydligen rivas/byggas om nån gång i framtiden...) 

Sen det värsta av allt - och det har jag nämnt ett par gånger tidigare i min blogg - hundbajshögarna!!! För inte låter man lille Fido, eller för den del store Buster skita mitt på gatan - nej, man låter så klart vovvsingen sitta mjukt och fint och säker från alla bilar mitt på trottoaren! Med tanke på hur ofta jag ser hundbajshögar i relation till hur ofta jag möter hundar här i området så får jag uppfattningen att endast varannan plockar upp efter hunden. (Och då ska påpekas att jag är synskadad, så jag upptäcker säkert bara var femte hög. Resterande högar riskerar fastna i skosulan alternativt på käppen.)

Här kan jag tillägga: Det var rent men ändå inte. Det som göms i snö kommer upp i tö... =/


Kuriosa:
Jag läste för ett tag sen om en person som sett en husse lämna bajshögen på trottoaren. Personen som såg det plockade upp bajshögen, följde efter hundägaren hem och tryckte därefter ner bajset i husses brevinkast! HAHAHA! 

.

Min nya 24" datorskärm

Jag har fått en ny datorskärm på min arbetsplats =)

En 24-(tjugofyra)tumsskärm !!!

Den är inte bara hyfsat stor !!!

Den är tung också =/

Min flexibla monitorarm orkar inte hålla upp den =(

Våra dator/inköpssnubbar håller på att kolla upp =)

Under tiden får jag låta skärmen vila mot dokumenthållaren... =(

Detta är ett av våra mycket få Dos-program, ett program som jag faktiskt kan se ganska bra att arbeta i =)

Inte missar man min orange muspekare mitt i bild, väl? ;-)

.

Färdtjänstutvärdering T1

Nu är det gjort ordentligt! Nu har jag dubbelt så stort underlag för att utvärdera Färdtjänst och jag ger en mycket stark fyra av fem möjliga så här långt. Att det inte blev femma beror faktiskt endast på att man inte kan beställa sin resa på annat sätt än via telefon. Att gubben som åkte med i bilen igår var äckligt förkyld, ja, det är ju inte Färdtjänsts fel...

Idag var visst chauffören tio minuter tidig och jag som passat på att gå på det där "hemliga" stället kom ut till en tom bil där motorn var igång. Det stod Tomelilla-Trelleborg på den, så jag tänkte att: "Nej, det är inte den som väntar på mig..."

Men ett par minuter senare kom chauffören ut - han hade visst varit inne i lokalerna och kikat efter mig. Det var visst den bilen jag skulle med. En stor - och som sagt helt TOM - minibuss med plats för ett tiotal personer. Det var bara jag som skulle åka i den och vi skulle direkt till Helsingborg tack-o-lov. Kändes lyxigt, men jag antar att den å andra sidan skulle hämta folk med rullstol, permobil eller annat i Helsingborg...

Chauffören var en liten man med ett stort leende som såg så mysig och glad ut att jag gärna hade konverserat med honom hela vägen hem - om det inte varit för att han bröt på någon sorts utrikiska - tror det var på nåt öststatsspråk. Tyvärr, tyvärr - det körde ihop sig redan när han frågade efter mitt personnummer och sen sa en mening som jag inte kunde uppfatta eftersom jag inte kunde avläsa hans läppar när han satt bakom ratten... Efter fyra omfrågningar insåg vi nog båda att vi bara skulle sitta tysta och vara nöjda ändå samt njuta av det underbart vackra vädret. En orange sol mot en härligt blågrön himmel höll på att gå ner över Öresund och denna vy kunde vi beundra hela vägen hem =)

Förvisso inte dagens solnedgång över Öresund, men väl så vacker!

Jag var hemma strax efter klockan fyra. Lika snabbt - nej snabbare - som jag själv skulle ha kört om jag kunnat (fått). Denne chaufför körde utan att blint följa GPS:en och smidigt som en oljad ål kom vi ut till motorvägen via en genväg som jag aldrig själv skulle ha kommit på. 

Utvärdering så här långt: Utmärkt, Färdtjänst! TACK! =)

.

Oskulden borta!

Idag har det skett till slut.

Visst var det lite obehagligt till en början men kanske inte riktigt så illa som jag befarat.

Dock kan jag ha råkat ut för en smitta... =(

Jag har nämligen blivit av med oskulden.

Färdtjänstoskulden, alltså!

Berättade i mitt förra inlägg om oron jag kände inför mitt livs första resa med färdtjänst. Bilen skulle enligt överenskommelse komma klockan 15:15 till Hörsel- och Dövenheten i Lund och endast några minuter efter avtalad tid kom bilen. Den var redan full av folk och jag, som var siste man (jaja, kvinna, då) fick äran att sitta i mitten i baksätet, inklämd mellan två äldre damer. Men men... Det var i alla fall inte kallt i bilen trots de fyra minusgraderna utomhus. I framsätet satt en äldre DÖDSFÖRKYLD herre som hela tiden snörvlade hostade och nös samt kom med små klämkäcka kommentarer till chauffören som kanske inte var alltför förtjust i att bli störd. Han hade nämligen full koncentration på GPS:en hela tiden, vilket var ganska uppenbart när han gång på gång gjorde märkliga u-svängar där till och med jag skulle ha hittat rätt... För övrigt var det en väldigt rar liten grabb som talade skånska utan någon som helst brytning ;-) 

Vi åkte en liten sightseeingtur inom Landskrona på vägen där en av damerna hoppade av med kommentaren: "Ja, det blev en lååång resa det här!" Undrar just var hon hade blivit upphämtad - och NÄR? Efter totalt sisådär en och en halv timme var jag hemma. Det var väl inte så illa, tiden var ungefär densamma som om jag skulle åkt buss och tåg... MEN jag är väldigt upprörd över gubben som åkte färdtjänstbil i DÖDSFÖRKYLT tillstånd! Så gör man bara inte mot sina medmänniskor, anser jag!!! Är man så sjuk så stannar man fanimig hemma och åker inte ut och smittar ner en massa andra. I en liten personbil har man ju inte en chans att komma undan. Hoppas för egen skull att det är "basselusker" som jag redan haft, annars GRRR! 

Nä, nu ska vi tänka positiva tankar här: JAG är frisk! Jag ÄR frisk! Jag är FRISK! JAG ÄR FRISK!

.

Nervös inför morgondagens färdtjänstpremiär!

För ett par veckor passade jag på att ringa färdtjänst när jag var på jobbet (det är där jag kan tala i telefon) för att få lite information samt fråga efter en mailadress för att kunna beställa färdtjänst framöver. Nej, fick jag till svar, det finns INTE möjlighet att beställa färdtjänst på något annat sätt än via telefon. Om man inte själv kan ringa, får man be någon annan göra det åt en... Så tog hon upp exemplet att de som är dementa eller har Alzheimers; de måste alltid ha hjälp med att ringa efter färdtjänst... Tack, för den jämförelsen!!!

Saken är ju den, att OM jag har någon i närheten, tex pojkvännen, familjemedlem eller kompis, då behöver jag ju inte färdtjänst. Och jag kan ju inte precis ringa på hos grannarna (som jag för övrigt inte känner) och be dem boka färdtjänst åt mig. Dessutom jobbar de på dagarna...

Enligt kvinnan på färdtjänst står det i lagen att de ska förmedla transport och det är det de gör. Det är inte deras sak att se till att folk som inte hör kan nå dem... Nähä =( 

Jag har dock - via Anne-Majs blogg läst att hon har ett texttelefonprogram som heter Flexitext på datorn. Har provat ladda ner det, men är inte fullt så teknisk att jag vet om jag lyckats få det rätt. Får se, möjlighet till texttelefon finns kanske på datorn ändå?

I förra veckan tog jag mod till mig och ringde (från jobb förstås) för att boka resa hem från Lund imorgon och på torsdag, då vi ska ha uppföljningsträff för en grupp som CI-opererats senaste året. Jag kom fram till en mycket trevlig skånsktalande kvinna - hon talade utan någon slags brytning, menar jag. (HUR ska det gå i framtiden, när senegaleser och ukrainare ska svara på beställningscentralen, det frågar jag mig oroligt?) Som sagt, hon var väldigt trevlig och hjälpsam och kom till och med överens om att meddela chauffören ett sms-nummer till mig OM han skulle bli väldigt sen eller något skulle inträffa. Klockan 15:15 skulle bilen komma.

Resan TILL Lund då? Jo, men då passar jag på att åka med pojkvännen som har sitt jobb åt det hållet =)

Nu sitter jag här och är fånigt nervös inför resan: Kommer bilen att komma i tid? Kommer den att hitta till rätt adress? Kommer jag att få åka direkt hem till Helsingborg eller ska vi ut på sightseeing Skåne runt? Tänk om resan tar väldigt lång tid och vi ska vänta nånstans på någon annan och jag blir kissnödig? Jag har bokat ett BodyPump kl 17:30, kommer jag att hinna det? Kommer det att vara en pratsam chaufför som jag inte hör eller ens förstår? Ska jag dela bil med tre andra personer som kanske hostar och snörvlar eller är jag ensam i bilen? Ska jag sätta mig i fram- eller i baksätet? Usch, vilka fåniga tankar jag har. Det ska säkert gå bra! Återkommer med rapport i annat blogginlägg. 

.

Ständigt och jämt dessa strategiska val!

På mitt jobb finns det gula kaffemuggar. Också finns det svarta kaffemuggar. Jag har en förmåga att då och då svepa till muggen och därmed välta ut innehållet i dessa muggar över hela mitt skrivbord. Väljer jag en gul mugg är oddsen för att så sker en på fem. Väljer jag däremot en svart mugg är oddsen för att dylikt sker endast en på tjugo. Därför väljer jag alltid svart mugg - ja, OM det finns någon ren i skåpet, vill säga. 

Ja, jo... Man (jag) skulle i och för sig kunna välja att dricka kaffet i köket. Men man (jag) vill ju vara effektiv (host, host) och förena nytta (arbete) med nöje (kaffedrickande) - ELLER HUR??? ;-)

.

En bild kan säga mer än tusen ord...

...en annan bild kan framkalla mer än tusen svordomar! 


(Övergångsstället korsningen Roskildegatan/Drottninggatan i Helsingborg.) 

Smart(?)phone...

Oavsett om man nu råkar se eller höra jäkligt taskigt så vill man ju "hänga med" i teknikens värld. Jag har funderat en tid på OM jag skulle kunna använda mig av en så kallad Smartphone. Till slut blev funderingarna så pass allvarliga, att jag slängde ut en fråga bland mina vänner på Facebook. Precis som jag anat innan, blev svaren lika många och varierande som antalet personer som svarade på frågan ;-)

Dvs jag blev inte väldigt mycket klokare... Ja, jag vet, det är MIG jag pratar om, så det är förstås givet att jag inte kunde bli klokare än jag redan är - jag HAR ju redan nått upp till MAXIMAL klokhet! ;-)

Skämt åsido, jag kom fram till ett par saker: Jag var tvungen att traska ner till Telia-butiken på stan och prata med en person öga mot öga, samt känna lite på telefonerna. Sagt och gjort, "jag vandrar i ett regn, ett regn, ett regn som håller oss tillsammans" (Pugh Rogefeldt) - till ett köande med tjugofem andra. De hade ett nytt häftigt kösystem: De anställda stod bakom olika, i lokalen spontant utspridda och åt olika håll vända hurtsar. Jag tog nummerlapp, men hittade inte den där stora skylten där nummerna visas fram. Högg fatt i en av de tjugofem köande och frågade om han möjligen visste VAR nummerna stod att läsa nånstans? "Jo, men det står där på TV-skärmen. Och där, på DEN TV-skärmen - och på DEN TV-skärmen!" "Eeehhh. Jaha... Tack..." Jag kunde med stor svårighet upptäcka att det fanns en liten, liten ruta med röda siffror på de olika utspridda TV-skärmarna med fladdrande bilder lite här och var i lokalen. Inte gjort för någon med synproblem inte. Inte gjort för någon utan synproblem över 60 års ålder heller, skulle jag vilja påstå...

Jaja, till sist blev det min tur och: NEJ, jag blev inte mycket klokare där heller. Inte nog med att man ska fundera över VILKEN telefon man ska ha, man ska även fundera över OM och framför allt VILKET abonnemang man eventuellt ska ha. Åh, hjälp mig! Jag gick därifrån med ett annonsblad och ännu mer snurr i huvudet än vanligt... 

Så bestämde jag mig: Jag skulle skaffa en av Telias billigaste och - för mig - bästa lösningar: Jag skulle skaffa deras Samsung Galaxy Mini med ett års surf på köpet. Det kunde jag koppla ihop med mitt befintliga kontantkort. Sagt och gjort. Hied (skånska för otålig) som jag var, rusade jag ner till Teliabutiken i nästa regnoväder (igår lördag, alltså) och fick efter en längre stunds köande mycket god hjälp av en fantastiskt trevlig och otroligt serviceminded ung kille, som förstod mina önskemål, mina krav och svarade vettigt på mina kanske dumma(?) frågor. Kom ut från butiken med en VIT telefon och en iver att genast komma igång. 

Hem och packa upp, koppla ihop, ladda, lägga in lösenord med mera.

Idag har jag laddat ner några så kallade "appar": "Worfeud", "Facebook" och "Angry Birds". Genast fick kompisarna visa mig hur man spelar Wordfeud och jag håller nu på att spela mot två av dem. Tyvärr vill inte 3G-nätet och efter en timmes väntan lägger jag nu ner för idag. 

Sms går INTE att förstora texten på. Wordfeud går INTE att förstora texten på (ja, inte nämnvärt i alla fall). Ska man se hela spelplanen blir det till att spela med förstoringsglas... Jag som trodde att det var bara till att peta med fingrarna och förstora skärmen. Icke sa Nicke. Ibland går det, ja, men långt ifrån alltid. Tja, nu har jag betalt surf för ett år framåt, så jag kan prova mig fram om detta över huvud taget är något för mig. Då kan jag byta upp mig om ett år och kanske finner jag till och med anledning att skaffa ett abonnemang? Nu blir nästa steg att skaffa en bluetoothslinga så att jag kan lyssna i telefonen via T-slingan i mina Höron. Längtar SÅ efter att lyssna på radio igen, det var flera år sen jag kunde höra radio... Kanske kommer jag i framtiden till och med att kunna genomföra ett telefonsamtal med någon som jag inte känner så väl? =) ***

***Tekniken finns förvisso på mitt jobb, med FM-lösning och något som heter Comfort Audio's Digisystem, men det är arbetshjälpmedel och det är minsann inget jag kan få för hemmabruk... 

.

Gott Nytt År med hörselskydd!!!

Var på spinning igår. Det var ett 75-minuters pass, instruktören var taggad till max och fick oss motionärer att trampa så svetten dröp och krävde två badlakan. Två liter vatten halsades i stora klunkar.


So far - so good!


Men - och detta är illa - jag tyckte ljudet var ovanligt högt. Jag sänkte ljudet på både hörapparaten och på CI:t till botten. Jag brukar i princip ALDRIG behöva sänka ljudet på CI:t, så det måste ha varit en VÄLDIGT hög ljudnivå. Det dummaste är, att jag precis när passet började, vände mig mot "Örat", den där grejen som ofta sitter på väggen för att varna för ljudnivån, och kunde konstatera att den inte alls lyste. Tittade ner mot golvet och tyckte mig se att adaptern satt lite snett i vägguttaget, men av någon outgrundlig och idiotisk anledning hoppade jag inte av cykeln och tryckte in sladden. (Jag gjorde det när passet var slut, men då var det så dags...)

Bilden kommer från ljudagenten.com "Örat" är till vänster i bild. 

OM jag nu hade gjort det från början, så hade instruktören blivit uppmärksam på att hon hade ALLDELES FÖR HÖG VOLYM och skruvat ner den. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med att jag skruvade bort det mesta av ljudet i mina Höron. Nästa gång ska jag 1) Säga till 2) Ta av hörapparaterna och 3) Sätta in hörselproppar för att skydda min hörsel.

För vad som hände var nämligen detta: Jag vaknade vid midnatt av ett öronbedövande ljud i rummet, som om det stod tre bilar och brummade i mitt sovrum. Jag försökte stoppa fingrarna i öronen, jag la mig med vänster öra (där ljudet hördes mest) mot kudden, jag försökte med allt. Till sist förstod jag att jag fått den mest djävulska tinnitus på länge och jag höll på att få fullständigt spel. Tårarna kröp fram och jag tänkte att "går inte detta över så får de spärra in mig på psyket". Jag lyckades trots allt sova någon timme i taget, men väcktes gång på gång av oljudet. 


Naturligtvis försov jag mig också. Väckarklockans surrande (vibrerande) under kudden lyckades inte överrösta det brummande som tinnitusen åstadkom. Vaknade med ett ryck kl 8:15, och skulle vara på jobb 8:30. Som tur är, har jag inte så långt till jobb, så efter en snabb kattatvätt och tandborstning var jag på jobb bara ett par minuter försenad.


Idag har ljudet lugnat ner sig lite, men fortfarande hör jag ett brummande i huvudet. Spinningpasset jag hade tänkt gå på imorgon förmiddag är avbokat. Nu måste jag vara extra rädd om mina öron.


Så med dessa ord vill jag passa på att varna alla som ska ut och fira nyår imorgon. Var rädda om er hörsel! Ta med - och TA PÅ - öronskydd när ni ska ut och kolla fyrverkerier eller när ni ska ut på dansställen och krogar! Naturligtvis gäller detta även ni som är på gym och förstås alla ni ungdomar med Ipods och annat med lurar i öronen hela dagar. Snälla, snälla ni - var försiktiga! Det ska så lite till för att det ska gå åt skogen och att ha tinnitus är ett rent helvete som tyvärr alltför ofta leder till ett livslångt lidande!!!


.

En extra varm God Jul-hälsning!

I förmiddags (lille julafton) gick jag ner mot stan för de sista julinköpen. Jag lyssnade på fåglarna som kvittrade som besatta. Kanske inte så märkligt, med tanke på att vi här nere i Skåne har tio grader varmt dagen innan julafton... Folk hittar fortfarande kantareller i skogarna och både träd, vide och krokus blommar på sina ställen!  


Rätt som det var hörde jag "God Jul!". Hoppsan, vad var det för en fågel? En förrymd papegoja eller beostare, kanske??? 


Jag började snurra runt på huvudet och fann till sist en äldre man som leende tog av sig hatten och hälsade på mig. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett denne man. "Tack! God jul!" sa jag till honom också. Sen bara log jag. Leendet sitter faktiskt kvar ännu, för DÄR och DÅ infann sig äntligen julkänslan trots duggregn och alla de där plusgraderna. 


GOD JUL!!! 








.

Färdtjänst tillfälligt beviljad!

För info 1: Här nere i Skåne handläggs färdtjänsten av Skånetrafiken.
För info 2: Det som står i kursivt här nedan, stod dock INTE med i brevet!
Saxat ur brev från Skånetrafiken, daterat 2011-12-15:


"Tina har beviljats tillstånd till färdtjänst enligt 7 och 9 §§ Lag (1197:736) om färdtjänst, Sånt här med paragrafer och siffror är kul, det får mig att känna mig viktig ;-) som ett komplement till den allmänna kollektivtrafiken. 



Färdtjänsttillståndet gäller from 2011-12-15 till och med 2012-06-30. Sen då? Vad händer då? Kommer jag då att bli helt frisk och få fullgod syn och hörsel? Tack tack, detta har jag drömt om i hela mitt liv! Var det så enkelt?" 


I kuvertet fanns ett litet käckt häfte med diverse telefonnummer dit man ska ringa för att boka resa. 
Vänta nu, hur har de tänkt här? Får man inte skicka sms? Finns det kanske någon mailadress? Kan man skicka sms till ett 0771-nummer??? Eller är det bara folk med god hörsel som får lov att boka färdtjänstbil? Finns det någon mailadress? HJÄLP!


Självklart medges att jag blev väldigt GLAD över att ansökan beviljades!!! Naturligtvis önskar jag att jag inte alls behövde färdtjänst men: Frihet, Liberté, Independece, Unabhängigkeit! Sen fick jag också en mycket bra förklaring till varför den är tidsbegränsad. De vill nämligen träffa mig personligen och diskutera hur det ska fungera framöver, när jag fått utvärdera färdtjänsten en tid. För att jag inte skulle behöva vänta längre på att få ansökan beviljad, blev den alltså beviljad under en prövotid först. Och det var ju gentilt av dem! Det ska faktiskt bli riktigt trevligt att få träffa dem personligen. Kan vara kul för dem också att få komma ut från kontoret och träffa lite olika varianter på "brukare". Inte alla som behöver färdtjänst är 85plus... 


Saxat ur Skånetrafikens hemsida:

Att resa med funktionsnedsättning

Skånetrafikens mål är att resenärer med funktionsnedsättning ska kunna använda kollektivtrafiken med samma bekvämlighet och på samma vilkor som andra resenärer.

Handikappanpassning av våra hållplatser, stationer, fordon och information är därför något vi satsar mycket på.
Symbolen visar vägenAllt eftersom vår trafik blir anpassad för resenärer med funktionshinder visar vi rullstolssymbolen och symbolen för syn-skadade i våra tidtabeller.

Symbolerna anger vilka linjer, hållplatser och stationer som är tillgängliga.


Reseplaneraren för dig med rörelsehinder
I reseplaneraren kan du söka efter resor som är anpassade för personer med rörelsehinder. Välj "utökad sökning" och klicka i rutan "rörelsehinder" bredvid rullstolssymbolen.

Läs mer om genom att följa länkarna här till höger.

Det framgår att man gör mycket för att underlätta för folk med rörelsehinder och för synskadade. Till vilken grupp hör hörselskadade? Eller för den delen, till vilken grupp hör syn- OCH hörselskadade? Det känns som om man har glömt något här?


Nu återstår bara frågan HUR jag ska lyckas boka min första resa utan att kunna ringa??? 


("Moment 22" igen... Tycker ni att jag tjatar om det?)


.

Kan fälv!

Så långt det går vill man använda de sinnen man har och göra det man kan - själv - eller hur?! Även om man bara hör mummel försöker man få det till ord - man pusslar och gissar i det längsta så det står härliga till. Likadant med synen. Det som går att urskilja försöker man få till någonting verkligt. För egen del sätter i första hand mörkret mig i sådana gissningssituationer. Om det så ska ta all must, kraft och energi ur en med allt detta gissande, så slutar man inte försöka använda det man har. 

Träffade för några år sen en underbar kvinna. Hon hade genom födelseskador haft svårt med både syn och hörsel i hela sitt liv. De sista åren var hennes syn väldigt dålig och till sist försvann den helt för henne. När hon berättade detta, sa hon något som jag funderat på om och om igen, men som för mig först långt senare blivit förståeligt: Hon sa att "det var en lättnad för henne den dagen hennes syn försvann helt, eftersom hon nu inte längre behövde lägga energi på att försöka gissa vad det var hon (inte) såg. Nu kunde hon helt lita till känsel, lukt och koncentrera sig på att försöka höra istället." 

Idag kan jag som sagt förstå hur hon menade, eftersom jag vet att det tar väldigt mycket energi att gissa hela tiden. Själv kan jag tex välja att blunda när jag dansar i en mörk lokal, för där ser jag ändå inget och allt snurrande och alla blinkande lampor gör inte den saken bättre. 

Men jag vill ju helst klara allt själv! Och för att kunna det, måste jag acceptera och använda min käpp och mina **Höron. Höronen är det förstås lättare med, utan dem är jag i stort sett tvärdöv. Ja, förutom i morse klockan SJU när grävarbetarna på gatan började jobba. Försökte i det längsta att sova, men det smög sig. DET mullret hörde jag! Och ovanpå allt, när de väl fått upp mig och jag satt med mitt morgonkaffe, då tystnade de! Jag är säker på att de tog sin förmiddagsfika och satt och skrattade hånfullt åt alla sjusovare de lyckats väcka. Morr...
**Höron = Ett CI och en hörapparat.

Var nere på stan för någon månad sen, det började bli kväll och käppen hade jag framme. Solen höll på att gå ner och jag ville skynda ner till havet för att se det sista av en vacker solnedgång. Stannade vid ett övergångsställe för rött ljus, när någon plötsligt tog armen ganska hårt om mig och började dra mig bakåt. Jag hörde att denna någon sa nåt, men VEM i hela friden var det? Var det någon jag kände? Vad sa personen i fråga? Jag blev först ganska rädd. Helt överrumplad och nästan lite förskräckt vände jag mig mot det hållet och fick klart för mig att en kvinna och hennes väninna stod där och hade tydligen oroat sig för att jag stod så nära gatan. "Det kommer stora bussar och de kör jättefort och akta dig, kom lite längre hit, det ser så farligt ut!" "Tack så mycket, det var snällt av er, men jo alltså jag har förvisso käpp, men jag är inte helt blind och jag känner ju markeringarna i stenläggningen här", försökte jag. "Oh, ja men vi blev så oroliga för dig!" De hade tydligen först pratat med mig, men det hade jag uppenbarligen inte hört genom trafikbruset... (Men jag kan fälv!) Jag vet, kvinnorna var väldigt snälla och de ville ju inte bevittna någon trafikolycka.  


En annan gång, närmare bestämt för två veckor sen, kom jag ut på gatan en morgon och fann gatan full med diverse grävjobbare. Hålet de grävt var större än stort och jag tänkte trixa mig över till trottoaren på andra sidan när jag blev ifattsprungen av en andfådd grävgubbe: "Ooo, akta dig, där ligger stora plåtar där. Akta dig, där är ett stort hål. Ska jag hjälpa dig? Kom här!" Jag som haft full koncentration på var jag skulle sätta mina fötter och att undvika att hamna i det stora hålet blev lite förvirrad. Plötsligt skulle jag lägga min uppmärksamhet på att höra också. "Stör mig inte nu när jag har fullt upp här!", ville jag säga. Då anslöt grävgubbe nummer två: "Vi håller på här och... Vänta här så ska jag hjälpa dig. Kan du se nåt?" Någonstans i periferin fick jag en glimt av grävgubbe nummer tre och då började det kännas löjligt, alltihop. (Jag kan fälv!!!) "Ja, jo, jag kan se lite, jag har tunnelseende. Det verkar vara en gång där, kan jag gå där?", sa jag och pekade mot en liten gångbro de hade satt ut. Det fick jag. Jag vet, de var jättegulliga, de ville mig ju faktiskt bara väl... Tänk om jag trillat i hålet, då hade det ju varit en person mindre att väcka i morse? ;-) 


För ett tag sen blev jag remitterad till akuten efter att ha haft migrän som vägrade ge med sig efter fyra dagar, trots flertalet doser Imigran (migränmedicin). Jag käppade mig fram till luckan med kisande ögon och såg nog väldigt dålig ut också. När jag har migrän eller om något annat inte är bra, då ser jag sämre också. (Nej, jag gör nog inte det egentligen, men det yttrar sig så, eftersom jag då inte orkar kompensera det minsta.) Tjejen bakom luckan sa något om "gå till vänster, sen går du - äh vänta ska jag hjälpa dig", sa hon då, klev ut ur buren och lät mig hålla henne under armen. Jag märkte att hon var höggravid och vaggade fram, men här fanns inte minsta "Kan fälv!" i mig och jag skämdes inte det minsta för att ta emot någon hjälp. Jag bara gjorde det och jag var samtidigt ytterst tacksam!


Nej, det kan verkligen inte vara lätt för andra att förstå NÄR jag "Kan fälv!" och när jag önskar hjälp. Men - och detta gäller nog ALLA personer med någon slags funktionshinder - fråga gärna, så kan han, hon eller jag tacka JA eller NEJ beroende på dagsformen. 








.

Bio och Buss - två B:n med en massa hinder...

Jag och biografer är inte kompatibla. Mina kompisar har alltid retats med mig för att jag ALLTID somnar när jag går på bio. De känner INGEN annan som betalar för att sova på bio, säger de. De förstår inte vilken ansträngning som krävs för att jag dels ska hinna se vad som sker på filmduken, men även vad som krävs av mig för att hinna med att läsa texten. Jag har fram tills nyligen inte heller själv förstått varför jag alltid somnade på bio... (Sen kan jag ju förstås erkänna att när jag väl somnat så sover jag riktigt gott på bion, så det är kanske inte HELT bortkastade pengar ;-) )


De senaste femton åren har mina biobesök således varit i det närmaste obefintliga. Mången gång har jag fått en biocheck av någon välvillig rar person, men dessa har jag fått skänka vidare till någon annan.


Ljudet i en biograf är antingen skränigt högt eller viskande tyst. Allt för att man ska känna av filmen ända in i blodomloppet, det begriper jag väl. Ljudvolymen kan iofs kvitta, jag ser ändå bara textade filmer. Alltså kan jag aldrig se en svensk film =( För att jag ska kunna få in något av filmduken i mitt synfält måste jag sitta på bakersta raden. För att höra ljuden via teleslingan i hörapparaterna måste man sitta på någon av de mittersta raderna. Där har vi ett sånt där välkänt "Moment 22" igen...


Så OM jag skulle gå på bio, då ska det vara en lugn film. Helst en romantisk komedi, ett drama eller något annat där inte scenerna växlar alltför snabbt. Jag måste ju scanna fram och tillbaka över bioduken flera gånger för att uppfatta vad som sker. Sen måste jag flytta ner blicken till textraden och helst hinna läsa den innan scenen ändras igen. Jobbigt, och inte något jag njuter speciellt av numera. 


När jag var liten var det på bio man såg filmer, inte var man bortskämd med sånt på TV som idag. En stor grej var på juldagen då vi gick och såg Djungelboken, Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump, Dunderklumpen och allt vad de hette. När jag sen blev tonåring var det stort att själv åka buss in till stan och se Elvis, James Bond och Saturday Night Fever med Travolta! Those were the days! Jag längtar ofta tillbaka till den tiden och när jag tänker "bio" så är det den känslan jag får. Med en påse "Fox-kolor" i knät. 


För några månader sen hade jag glädjen och turen att vinna två biobiljetter i en tävling på AdLibris. Jag tävlade för att jag hade en film i tankarna som jag gärna ville se. Den skulle ha premiär senare i höst. När jag fick hem biljetterna visade det sig att jag endast hade två veckor på mig att nyttja dem. Snabbt som attan loggade jag in med datorn på sf.se för att kolla biografutbudet i stan. Fanns det över huvud taget någon film jag kunde ha behållning av eller skulle biljetterna än en gång överlåtas till någon annan? 

Julia Roberts och Tom Hanks i "Det är aldrig försent Larry Crowne"

Jodå, jag hittade en sån där snäll romantisk komedi med inte alltför mycket action och röriga bilder. Jag fick också lillsyrran att följa med mig =) Vi valde en dag mitt i veckan, då inte biografen är alltför välbesökt. Jag ville vara ute i extra god tid för att säkert få platser på bakersta raden. Solen sken och jag njöt av promenaden till andra sidan stan. När jag sen kom in på biografen höll jag på att vända och gå ut igen. Biljettluckorna som jag i vanliga fall hittar till, var stängda! Jag lyckades slutligen få klart för mig att man skulle köpa biljetter i godiskassan istället. Var är nu den? Jo, nerför en trappa. Där var fullt med folk, stimmigt, dålig belysning och en lång kö som ringlade sig längs med trapporna. Hjälp! Jag som tyckte det var så fint väder idag hade inte tänkt på att jag borde tagit med mig käppen!!! Hur som, biljetterna införskaffades och sedan gick jag ut och fönstershoppade medan jag väntade på syrran, som inte skulle komma förrän senare.


Syrran lotsade mig in till vårt säte och vi såg filmen. Den var sådär lite hjärndöd som romantiska komedier kan vara, men det var rätt kul ändå. Därefter blev jag lotsad ut ur biosalongen och vi kom ut på baksidan av biografen. Det hade blivit beckmörkt och det regnade!!! Jag hade alldeles glömt bort att jag skulle vara borta flera timmar och att det nu (i mitten av september) börjat mörkna långt tidigare än jag var van vid. 


Vad göra nu? Jag kunde inte promenera hem som jag först tänkt, jag måste ta bussen - HU! Syrran följde mig till busshållplatsen och jag lyckades tackolov med en vänlig busschaufförs hjälp klura ut var den där grejen var som man ska hålla Jojokortet mot (förköpskort på buss i Skåne). MEN det var fullt i bussen och jag höll mig krampaktigt i en stolpe.


Vi åkte och åkte och med viss känsla för svängarna hit och dit förstod jag ungefär var jag befann mig. (Tur jag var i min egen hemstad!) Förvisso finns det en röst som läser upp nästa station, men i en stimmig buss, kan jag inte urskilja den rösten... Nu börjar vi nog närma oss Hälsobacken och snart ska jag av! Jag famlade och kände på alla stolpar jag kunde komma åt för att hitta någon "STOP-knapp" men förgäves. Attans, vad ska jag göra nu? Så knackade någon mig på axeln och sa: "Där är en knapp!" "Tack vad snällt! Jag är synskadad, skulle du kunna trycka på knappen, du som vet vart du pekar?" Och det gjorde vederbörande. Bussen stannade på min hållplats. 


Nu hade jag även lyckats urskilja personen som tilltalat och hjälpt mig och jag måste säga att jag var ytterst förvånad! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att en sådan person skulle vara så hjälpsam och vänlig! FY på mig att ha sådana fördomar!!! (Titta inte på utsidan och tro att du kan säga allt om insidan, Tina!)


Jag stod ganska långt fram i bussen och för att slippa krångla mig till bakdörrarna frågade jag chauffören: "Ursäkta mig men jag är synskadad. Jag skulle inte kunna få lov att hoppa av här framme?" Och JO, det fick jag, eftersom det trots allt var en snäll busschaufför. Sen var det en långsam och försiktig promenad de sista hundra metrarna hem. 








.

Välkomna, nytillkomna bloggläsare!

Eftersom jag numera är anställd av NKCDB som bloggare tänkte jag passa på tillfället att berätta för nytillkomna läsare vem jag är och framför allt varför min blogg syns här.

Jag har en sjukdom som kallas Ushers Syndrom. Detta har gjort att jag genom livet fått allt sämre hörsel och syn. 

Jag började blogga för ett drygt år sen, i samband med att jag fick mitt Cochlea Implantat. Bloggen skrev jag dels för att jag i efterhand ville kunna se tillbaka på hur jag tänkte i samband med operationsbeslutet, dels för att jag skulle kunna följa min egen historia mot ett bättre hörande men också för att mina vänner och min familj i lugn och ro skulle kunna läsa det de kanske inte ville fråga mig rakt ut. 

Det visade sig sedermera att bloggen även fungerade som en slags terapi för mig själv. Här har jag kunnat få ner det i skrift, som jag gått runt och funderat över. Ofta skriver jag om de situationer jag hamnar i på grund av mitt handikapp. Jag har kunnat både se och höra mycket bättre än jag gör idag, så det är nära till hands för mig att göra jämförelser. 

Jag har också fått reda på att andra har hittat till min blogg, tex andra med syn- och/eller hörselproblem. Många har faktiskt hört av sig till mig i samband med att de funderat över CI (Cochlea Implantat). Det visade sig också att några inom DövBlindenheten och andra som arbetar med Syn- och Hörselhandikappade hade följt min blogg ett tag och på så sätt hamnade bloggen hos "Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågors" nya hemsida. 

Jag har fått den äran att vara en bloggande representant för "brukarna", dvs de som i detta fall lever med DövBlindhet. Jag vill poängtera att jag är bara en av många - vi finns i alla kategorier. 

Själv har jag vetat att jag haft allvarliga problem med både syn och hörsel sedan jag var 18 år. Körkortet drogs in när jag var 33 och det var väl då som jag verkligen började förstå allvaret. Först deppade jag ihop men några år senare tog jag mig i kragen och började tänka "positivt". 

För snart tio år sen blev jag varse att jag inte kunde hänga med på allt i hundra "knyck". Sedan dess arbetar jag bara halvtid på banken där jag varit mer eller mindre sedan jag var tonåring. Tack vare bra hjälpmedel, en förstående arbetsgivare, underbara kunder och möjlighet att själv kunna påverka mina arbetstider har det fungerat jättebra! 

I denna veva fick jag också kontakt med DövBlindteamet i Skåne. De startades som ett projekt av bla Lena Göransson ungefär samtidigt som jag behövde dem!!! TUR i oturen! De har varit helt fantastiska! Utan deras stöd och hjälp vet jag inte hur jag skulle fixat det. Ännu några år senare fick jag fatt i en vit käpp, som jag än i denna dag fortfarande inte helt blivit vän med...

Det är ett evigt trixande och fixande. Man måste vara envis som en åsna och inte ge sig i första taget. För några månader sen var jag tvungen att bita i det sura äpplet och ansöka om Färdtjänst. Hjälp mig hålla tummarna för att jag får det beviljat utan krångel! =)

. 

En liten filmsnutt att bli (be)rörd av

En vän delade med sig en liten film på Facebook och jag kunde inte undgå att beröras. Jag tar mig friheten att sprida den vidare, genom att lägga in en länk till den.


Klicka här***, så ser du filmen-->> 
http://www.facebook.com/photo.php?v=1862867806359 <<-- Filmen varar i 1 minut och 47 sekunder och jag kan lova att det är ytterst väl spenderade minuter! 


Bara genom att uttrycka sig lite, lite annorlunda kan man nå helt andra resultat...


***OBS! Jag har nu upptäckt att, om du kommit in i bloggen via "www.nkcdb.se" verkar det av någon anledning som om det inte går att öppna länken till filmen. Du kan antingen välja att kopiera länken och klistra in den i adressfältet ELLER gå in till bloggen via "www.dovblind.blogspot.com" och klicka på länken där istället. 


.

Om man inte skrapar bilrutorna blir man synskadad.

I morse var solen framme. Det var kallt och det var frost på rutorna.


Men. Det var ljust nog för att jag tyckte att jag INTE behövde veckla ut min vita käpp.


Gick på trottoaren i godan ro och tittade mig omkring. Njöt av den friska luften.


Noterade av någon anledning en bil som kom backande ut från en hyreshusparkering. Den backade mot mig. Den backade fort fort fort mot mig. Ska den inte sakta ner snart? Men stanna stanna STANNA!!! Jag lyckades kasta mig undan i sista stund och när sen bilen passerat mina tår med en hårsmån och bumpat ner för trottoarkanten stannade den en kort stund för att kunna svänga runt på gatan och köra vidare. Då passade jag på att knacka lite argt på rutan. "Du såg inte mig, va?" ropade jag åt föraren. Som vevade ner sin bristfälligt skrapade bilruta med några små titthål här och var och sa: "Eeehhh... Oj ursäkta! Ursäkta!" Sen vevade han upp rutan igen. "Ursäkta???", tänkte jag. "Nej, det tänker jag minsann inte göra!" Men jag sa inget, utan gick vidare och när han passerade mig tutade han sådär lite käckt med tutan som man gör när man hälsar på en gammal polare. "Jo, pyttsan, trodde du va! Himla dumt att jag inte hade käppen i handen, för du hade du förhoppningsvis sk*tit på dig av skam", mumlade jag för mig själv. För övrigt var jag ganska skakig och ledsen: Tänk vad som KUNDE ha hänt!


Nu frågar jag mig förstås: Imorgon, när jag ska till jobb igen och det är mulet och mörkt och jag därmed ser ännu sämre och alltså måste använda käppen... Kommer han att se mig då??? För då har jag kanske inte samma chans att ha "turen" att hinna kasta mig undan. Kanske hör jag motorljudet, men från vilket håll det kommer, det vet jag inte. 

Kontentan av detta:
* Reflex! "Reflexa, reflexa, på byxa och på pjäxa!" Jag har massor, men kan alltid hänga på mig fler.
* Det går inte att lite fullständigt på att andra trafikanter ser och räddar sig undan faror om man nu själv inte orkar skrapa rutorna/vrida på huvudet/tvätta rutorna/öppna ögonen... (För jag förutsätter naturligtvis att den som kör bil har körkort!) 
* Från och med nu ska jag sluta lägga skulden på mig själv alltid för allt som kan hända i trafiken! Det är inte mitt fel bara för att jag inte ser och hör så bra. Det var minsann inte mitt fel det som hände i morse, inte ens om han verkligen hade kört på mig. Fast, i så fall hade jag nog fått "betala högsta priset"...  




.