Gubbjävel! (Version 2.1.½)

När jag kom hem efter en tur på stan idag såg jag en snubbe sitta på trappen framför min ytterdörr. Bredvid honom stod en väldigt stor okopplad hund. Jag har viss respekt för hundar och kan ibland vara ganska hundrädd. Speciellt om jag inte alls känner ägaren. Den här snubben såg ovårdad och obehagligt smutsig ut. Som en uteliggare eller vad vet jag, en missbrukare? (Fick känslan av att han var bekant med kvinnan i frisörsalongen/hundnattiset/massageinstitutet här i närheten...) 

Jag stannade en bit ifrån och sa: "Ursäkta men jag ska in genom den där porten, du skulle inte vilja vara snäll och koppla din hund?"
"Haha, nää det tänker jag inte alls göra!" skrattade snubben. "Och jag sitter så bra här, så lycka till med att komma in!" 
Ehh, han måste driva med mig, tänkte jag... I samma stund började hunden kliva fram mot mig och jag blev riktigt rädd istället och backade, samtidigt som jag bad ägaren att genast ta rätt på sin hund. Min vita käpp fungerade som ett slags skydd framför mig, men nu var jag vettskrämd. Hunden slutade gå mot mig och gick tillbaka till sin ägare igen. Jag käppade mig fram mot dörren medan husse klappade sin hund, dock utan att flytta på sig en millimeter. Medan jag försökte sträcka mig över idioten på trappen för att slå in portkoden kallade han mig för "en bindgalen, hotfull idiot och att såna som jag borde spärras in". Själv försökte jag förklara för honom att jag faktiskt var rädd för hunden. Först efter fyra försök fick jag rätt på portkoden - pust! 


Ursäkta, men nu har det väl ändå gått för långt!!! En hundägare med minsta vett i skallen visar förståelse och respekt för att andra människor faktiskt kan vara hundrädda och om man inte vill koppla sin hund, då bör man åtminstone ha begrepp på att gå undan med hunden. Speciellt när det, som i detta fallet, är en nyfiken hund som vill fram och "hälsa". Dessutom, ska en synskadad person behöva kallas hotfull och galen för att hon/han använder sin vita käpp? (En annan sak kanske om jag hade lyft käppen en halmeter och slagit vilt i luften, vilket jag med facit i hand kanske borde ha gjort? ;-) ) Nej, men jag menar: en uppfostrad och frisk hund med en frisk ägare bör väl ändå kunna klara av att det finns käppar, rullstolar, barnvagnar och annat utan att uppfatta sådant som hot. Jag försöker trösta mig med att han nog verkligen VAR en missbrukare - om nu det kan vara en tröst? För djur som hamnat i fel människors händer är inget bra. 

VARFÖR VARFÖR VARFÖR råkar jag ut för såna här typer jämt och ständigt??? Är det magneten jag har fått inopererad i skallen som drar allt skrot till mig...? 

Smak, Doft och Känsel

Efter hand som syn och hörsel minskar får de andra sinnena: Smak, Doft och Känsel lite mer betydelse för min upplevelse av omgivningen. Ja, sen finns det ju de som har ett sjätte sinne också, men jag tror jag avhåller mig från att fördjupa mig i den egenheten just nu ;-)

Jag har alltid tyckt om att äta goda saker såsom glass, choklad, kakor, godis, efterrätter mm. Jag tar mig friheten att skylla på att det var bara för att jag redan som liten hörde mycket dåligt. Nähä nä, den gick ni inte med på... ;-) Sant är i alla fall att jag redan som liten hade en ganska tilltagen rondör. Den har pendlat upp och ner i hela mitt liv och just nu ligger jag liksom på lite plus igen... Det har jag försökt sätta stopp för. Inte så att jag svälter mig, absolut inte, men jag försöker välja godsakerna med omsorg men ändå så att mina sinnen får njuta så mycket det går. 

Fika är jag tex väldigt förtjust i. Numera består fika kanske i att jag tar en lyxig kopp espresso på ett café, med - eller helst utan - en pytteliten chokladbit till. (Hellre än blaskigt bryggkaffe.) På helgen lyxar jag gärna till det med en bit smarrig gruyèreost, pecorino, prima donna eller liknande, skuret i pyttesmå bitar, som jag sedan äter med tandpetare med ett gott glas vin till. (Hellre än hushållsost i tjocka skivor.) Inte billigt halvdåligt vin utan hellre ett riktigt gott, eventuellt lite dyrare vin. Lyx kan även bestå i ett doftande skumbad, en härlig promenad vid havet eller varför inte i en riktigt mörk chokladbit med mycket smak (hellre än Marabous mjölkchoklad).

Lyx består, som sagt, i espressokaffe. Jag brukar sätta mig på Zoéga's lilla butik i stan och njuta av en dubbel espresso. Jag menar espresso kan väl inte innehålla några kalorier - inte utan dopp i alla fall - och doften ska vi bara inte tala om! Mmmmm! Dessutom är det så mysigt att sitta där och hålla i den pyttelilla, varma koppen. Nyligen när jag satt där och sippade på mina droppar bestämde jag mig för att jag minsann skulle investera i en egen espressobryggare. Inte nån sån där kapselbryggare utan en riktigt, som man har kaffepulver i. Samma dag hade jag varit hos tandläkaren och istället för de befarade fem-tiotusen som jag var rädd att det skulle gå på, räddades tanden för 330 kronor. Jag hade ju sparat massor av pengar!!! (Fri tolkning!)

Väl hemma började jag leta och gräva i information på nätet, jag kastade ut frågan bland mina Facebookvänner, jag läste prisjämförelsesidor och jag läste diverse tester. Samtidigt dök det upp en kampanj på Gaggias espressomaskiner hos en välkänd näthandel. Jag slog till! 2.500:- istället för 4.500:-, det skojar man inte bort! I fredags kom maskinen med posten och jag for genast ner på stan och köpte en kvarts kilo av Zoéga's dyraste och lyxigaste espressokaffe. Jag investerade till och med i sex espressokoppar. Ska det va, så ska det va ordentligt! =)

Nu visade det sig tyvärr att maskinen var kaputt! Följde manuelen till punkt och pricka medan besvikelsen blev allt större. Tog hit pojkvännen och samma procedur upprepades. Maskinen är sönder! =( Mailade och reklamerade maskinen hos säljaren som meddelade att de tyvärr inte hade fler maskiner i lager. De skulle skicka mig en returlapp och sen skulle jag få pengarna tillbaka. Men jag ville ju ha espressomaskinen! :'( Nu står jag på ruta 1 igen. Dricker kaffe i Zoéga's butik ibland och får väl se det som så; att jag får så mycket mer kaffedoft för pengarna varje gång jag går dit. Dessutom får jag motion eftersom det är en dryg kilometer till butiken ;-)

.

Med fladder i luggen, precis som på Mamma Mu ;-)

Häromdan skulle jag på möte på DövBlindteamet i stan. Jag var sen. Ja, sen och sen, jag var lite sent ute, kan man kalla det... Hinner jag gå ner? Nej, men om jag halvspringer så hinner jag. Eller så skulle jag ju kunna...? Cykla? 

Ok, så får det bli. Det var mulet väder men inget regn = ingen sol som bländade och inget regn som skulle blöta ner mina glasögon. Det var en bit frampå förmiddagen = det skulle vara förhållandevis lite trafik och lite folk i rörelse.

Jag plockade fram och snabbtorkade av min cykel. Den står ute hela året, förvisso under ett tak, men likväl utomhus = väldigt smutsig när den så sällan används. Det var dåligt med luft i däcken, men så fort jag fått lite fart på den insåg jag hur mycket jag saknat att cykla =( Visserligen cyklar jag på spinningcykeln varje vecka, men det går inte att jämföra... Jag kände vinden blåsa på ett skönt sätt i ansiktet och njöt av en slags frihet som jag sällan får uppleva nuförtiden. Färden ner till stan gick ganska långsamt, för jag är väldigt försiktig och tittar åt alla håll femtioelva gånger, som om jag inte riktigt vågar lita på att jag fixar det. Jag valde en bakväg där det nästan inte är någon trafik alls och när jag kom ner till stan cyklade jag på cykelbanan som är inklämd på den annars enkelriktade gatan. Då mötte jag en cyklist som cyklade MOT färdriktningen på "min" cykelbana. Han verkade väldigt ouppmärksam och hade stora hörlurar på sig. "Oj! Här är en som inte ser mig!" tänkte jag och började vifta och hojta för att vi inte skulle krocka. Han bara log lite överlägset och cyklade åt sidan. Jodå, han hade sett mig och hade tydligen full koll på att jag var där, men det kunde ju inte jag veta. Jag är överdrivet försiktig och kanske upplevs jag därmed som lite hispig av andra?

Jag kom i god tid till mötet och tjejen jag skulle träffa på DövBlindteamet sa: "Cyklade du hit? Du gillar utmaningar va? Att leva lite farligt?" Njae, men det är svårt att acceptera att jag blivit så begränsad. Jag tror jag hade cykeln framme två gånger förra året. Cykla i trafiken, det är inget jag gör om jag känner mig det minsta osäker. OM jag cyklar är det i så fall en tur ut på landet med fri sikt och naturligtvis i bra väder och med "ofarlig" trafik. 

Jag lånade en luftslang på stan och pumpade däcken och sen ledde jag cykeln hem. Men oj vad skönt det var att känna luggen fladdra i vinden igen!!! Jag är precis som min idol, Mamma Mu! Säger någon att hon inte kan, ja då ger hon sig katten på att genast prova och visa att hon visst kan! =D

.

Gubbjävel!

Så kom det sig då att veckans första arbetsdag var slut. 
Det var fint vårväder och jag gick i lugnt tempo hem från jobb för att byta om till mitt spinningpass. Njöt av livet, sådär som man kan göra i vårsolen. När jag var på sista sträckan, den till synes helt folktomma trottoaren utanför mitt hus, såg jag en bil som backade in på uppfarten på andra sidan gatan, där jag tänkt gå och jag tappade koncentrationen i ett par sekunder. Bäst att hålla koll på den där bilen, så jag inte blir påkörd... 

Så plötsligt ser jag något som rör sig ganska snabbt i ögonvrån samtidigt som jag hör ett "iiiihhhh" (gnisslande handbroms på en cykel). Jag blir rejält överraskad och lite rädd. Hjärtat tar ett litet skutt och pulsen dunkar i huvudet. I samma sekund upptäcker jag ett cykelhjul två centimeter från min vänstra fot. Tittar upp och ser en man i sjuttioårsåldern som gränslar en cykel vilken sitter fast i det där cykelhjulet. 
"Oh, vad rädd jag blev!" sa jag. "Men... Cyklar du på trottoaren? Du höll ju på att köra på mig!" 
"Vadå, jag står ju still!" röt gubben som grenslade cykeln. 
"Ja, nu, ja..." sa jag. 
"Men vadå, du får väl se dig för!" svarade gubben. 
"Vad sa du?" blev min kommentar. 
"Ja, du får väl titta var du går!" skrek gubben som vid detta laget hade förvandlats till en gubbfan i mina ögon. 
"Du, det är en trottoar, det här." svarade jag.
Då började gubbfan rulla sin cykel framåt och köra på mig samtidigt som han knackade med ett finger på sin cykelhjälm och sa: "Åh, du e ju helt jävla dum i huvudet!"
Då for fan i mig och samtidigt som jag knuffade gubben ifrån mig (som nu for ner på gatan med cykeln och TYVÄRR lyckades hålla balansen) sa jag: "Nej det är jag inte, men jag är nästan blind. GUBBJÄVEL!"

Gubbjävlen bara cyklade vidare och jag som var arg som ett bi och kände tårarna innanför ögonlocken försökte intyga mig själv att det var HAN som gjort fel precis hela tiden. Även om jag nu hade varit en fullt seende person så kanske jag hade gått i andra tankar och kunde också ha missat en cyklande gubbjävel på trottoaren. VAD hade han där att göra över huvud taget? Det finns en stor bred gata intill. Finns väl ingen anledning att kasta sig undan för en sån. Sådana här elaka kommentarer kan man ofta få när man inte ser eller hör så bra. Sådana är folk. Folk man inte ens känner. Av vilken anledning, kan man fråga sig?

Kom in i lägenheten och var så upprörd och ledsen att jag inte alls hade någon lust att gå på spinning. "Jag bokar av mitt pass." tänkte jag. Men nej, sen for fan i mig igen! "I harrvitta att JAG ska missa mitt spinningpass för att en gubbjävel är dum mot mig. Jag ska cykla minsann!" Och det gjorde jag med en ilska och överskottsenergi som hette duga. Nu har jag lugnat ner mig betydligt... ;-) Ville bara avsluta det hela med att slänga in de sista arga orden här i min blogg... 


.

Jaså, bidde det ingen rock, Mäster Skräddare? Vad bidde det då?

Det kom ett mail häromdagen från en kompis med rubriken "Vill du sticka och virka?" I mailet fanns en länk till en film som visade hur man virkar mormorsrutor. Jag tittade på filmen och plötsligt blev jag VÄLDIGT sugen på att sticka eller virka något. När jag var tonåring var det en sån där stickboom. Alla (tjejer) satt i korridorerna i skolan och stickade tröjor, halsdukar och mössor för glatta livet. Nu verkar den där garnvågen vara tillbaka igen.

För egen del har jag inte producerat några stora garnalster på många herrans år, väl?

Jovisst jo, jag stickade ju ett par raggsockor för ett år sen.

Jag visade brorsdottern hur man gör garnbollar förra vintern.

Jag stickade ett par lovvikkavantar för tio år sen.

Och det får jag inte glömma: mobiltelefonen fick ju ett lovvikkavantefodral förra året =)

Minns inte vad det kan ha varit dessförrinnan, men innan dess var det läääängesen jag gjorde något sånt pilligt, jag vill det ska vara stort och att det ska gå undan. Som tex sy hela klädesplagg, sy upp gardiner eller liknande.

Fast, jo, just det, jag sydde ju nya fickor i pojkvännens jeans i höstas. Tänk att jag tillåtit mig falla i den klassiska genusfällan! ;-)

Numera tycker jag att det är allt svårare med handarbete, kanske inte i första hand för att jag har så svårt att se det småttiga, som att jag tycker att ljuset inte räcker till. (Till stor del för att jag har grå starr.) Jag behöver bra ljus, men det får samtidigt inte blända. Svår balansgång, det där...

Jag tackade i alla fall "ja" till kompisens inbjudan om "Stick-, virk- och soppkväll" som jag verkligen ser fram emot! Nu har jag funderat på VAD jag ska ta med mig för handarbete... Var först inne på att göra något förfärligt litet, så det blir färdigt någon gång, men så såg jag den här på www.jarbo.se och föll för klänningen ni ser nere till vänster i bild. Den skall virkas med bomullsgarn och virknål nr 2,5. Jag klassas förmodligen som en galning som ens funderar på att ge mig på den. Att sticka är betydligt lättare när man inte ser, än att virka. 

Men men, det hela blir kanske som i sagan om "Mäster Skräddare" där tyget till rocken "inte bidde nån rock, utan det bidde bara en fingertipp" ;-)

(Redan innan jag skrev färdigt det här inlägget konstaterade jag att jag nog ska hålla mig till nåt litet ändå, som en hatt med brätte eller keps med skärm mot solen...)

.

Sex saxar i en laxask!

Satt här och funderade lite på alla de här nya ljuden jag fått i min skalle...

Som bokstaven "s" till exempel.

När jag var liten hävdade folk att jag läspade och om jag inte minns fel tror jag till och med att jag vid något tillfälle blev skickad till en talpedagog för att "lära mig" att säga bokstaven "s". Helt hopplöst eftersom jag ändå inte hörde bokstaven, men det fattade tydligen inte hon. Jag har ALDRIG i mitt liv, såvitt jag kan minnas, kunnat höra bokstaven "s". HUR skulle jag då kunna veta hur den skulle låta? Och framför allt HUR skulle jag kunna veta om den uttalades rätt??? Sen kan tilläggas att jag hade en glugg stor som en sockerbit mellan mina framtänder ;-) och vilket barn läspar inte då? 

Nu tror jag i och för sig att jag så småningom lärde mig ungefär hur "s" skulle sägas, för folk har inte klagat på något allvarligt läspande efter min tionde födelsedag...

Däremot, sen jag fick mitt CI kan jag verkligen och mycket tydligt höra bokstaven "s". Ibland tycker jag det låter ganska mysigt, det liknar inget annat ljud. Ibland tycker jag det låter fruktansvärt obehagligt. Det är ett väldigt vasst ljud, som liksom sticker i huvudet, om ni förstår vad jag menar?

Tex när jag åker bil med pojkvännen, vill han lyssna på nyheterna på radion. Eftersom motorljudet konkurrerar med radiopratet hör jag inte vad som sägs på radion, men jag hör alla "s" som sägs. Så det blir en massa vassa stick i huvudet hela tiden, och jag vill helst att han stänger av radion så fort som möjligt. Han får höra nyheterna, men sen när de övergår till sporten, då räcker det!!! 

Ett annat exempel är när jag kommer hem till vederbörande en lördag eftermiddag och TV:n står på och visar något sportprogram - fotboll ofta förekommande... Sportkommentatorer har en svada av utomjordiska mått, de hinner säga hur många "s" som helst på en minut och jag får fullständigt fnatt och går och sänker ljudet till ett minimum. Helst skulle jag stänga av TV:n helt om jag vågade! ;-)

Förvisso kan jag stänga av mitt CI, men det vore ju för tråkigt om jag skulle behöva göra det jämt och ständigt. 

Fast, jag har också märkt att jag kan prata lite tydligare nu. Nu när jag verkligen hör "s" brukar jag lägga mig vinn om att det verkligen uttalas rätt i varje "s"-ord. 

Ett annat ord som jag märkt att jag haft svårt att säga och som förmodligen har uttalats väldigt slarvigt tidigare är ordet "sushi". Först kommer ett vasst "s" och sen sche-ljud på det... Säg det fort tio gånger för dig själv, får du se/höra ;-) (Schuschi, eller hur?) Ordet "hemskt" är också svårt att få till ibland. Mitt i alltihop ska man klämma fram ett vackert, vasst s-ljud. HemSkt... Misstänker att det ibland har låtit som "hemt". Jag VET att jag alltid uttalat alla bokstäver som jag ska, i alla fall med munrörelserna, men HUR har det låtit? Har alla ljud kommit fram som de ska? Förmodligen inte - i varje fall inte när jag haft bråttom. 

Folk har alltid sagt att de inte kunnat höra på mig att jag är hörselskadad, men nu när jag fått mitt CI, upptäcker jag ändå att jag gjort och fortlöpande gör vissa smärre justeringar i mitt tal. Intressant! 

Någon som är gammal nog att känna igen programmeringsspråket "Basic"? ;-) 

10 PRINT "Sex saxar i en laxask!"
20 GOTO 10
RUN

Blurp!

I morse fyllde jag badkaret (ja, till alla miljöfantasters fasa gjorde jag det, men jag kan trösta er med att berätta att det är bara ett litet, litet sittbadkar) och när jag sen skulle tömma ut vattnet hörde jag "Blurp!" efter en stund. Jag hade inga Höron*** på, men jag hörde "Blurp!" ändå. "Blurp!" ligger nämligen på en väldigt låg frekvens, där jag fortfarande har lite hörsel kvar. Det roliga var att jag hörde precis varifrån ljudet kom - jag vände direkt blicken mot golvbrunnen under badkaret. 

För den oinsatte kan jag berätta att det krävs att man kan höra på BÅDA öronen för att kunna uppfatta riktning. Jag trodde faktiskt att jag förlorat nästan all hörsel när jag opererade CI, men jag har såpass mycket kvar av den låga basen på det örat att jag kan höra "Blurp!" =D (När jag har CI:t på, har jag dock ingen riktningshörsel...)

 Den här kon sitter på min toalettdörr.
Den är trevligare att se på än på min toastol ;-)

Annars kan jag väl inte påstå att det var så roligt med "Blurp!" eftersom vattnet nu for ut i en strid ström på golvet istället. Stopp i golvbrunnen! NEJ! Jag lyckades inte fixa det, så jag tryckte ner badkarsproppen nästan helt, så vattnet bara kunde sippra väldigt, väldigt sakta ut ur badkaret. 

När jag kom hem nu ikväll efter spinningpasset såg jag att badkaret var tomt och som väl var var golvet torrt. Men HUR skulle jag kunna duscha??? Jag hade - dumt nog - inte varit så smart att jag tagit med ombyte och duschat på Sats. 

Sen insåg att jag det - ve och fasa - var stopp i toastolen också!!! Hjälp, vad gör man klockan åtta på kvällen när det är stopp i alla avlopp? Jag valde iaf att spola, spola, spola och gräva med toaborsten efter bästa förmåga i toastolen. Hände inte så värst mycket till en början, men rätt som det var sa det "Blurp!" igen och då - eftersom jag åter hade tagit av mina Höron - hörde jag direkt var det kom ifrån. Vände mig mot toastolen där ljudet kommit ifrån och såg hur det bubblade - och sen var proppen löst! =D

Så man kan säga att "Blurp!" i det här fallet inte var speciellt roligt, det kunde ju slutat med att jag varit tvungen att kissa i köksvasken ;-) (NEJ, det hade jag förstås INTE gjort! Jag hade "flyttat" hem till pojkvännen tills problemet var löst.) Men man kan också säga att det var jätteroligt med "Blurp!" eftersom jag nu kunnat konstatera att jag hör "Blurp!" UTAN Höron och dessutom vet jag nu att jag har kvar en del av min riktningshörsel! 


*** Jag har förklarat vad "Höron" betyder förut, men för säkerhets skull kan jag ta det en gång till: Det är ett hemmasnickrat uttryck för att ha en hörapparat och ett CI. 


Bonus: "Det löser sig, sa han som sket i vasken." 
(Usch, jag skulle nog inte skrivit det här sista...) 


.

Vintergatan

Igår kväll var jag borta hos pojkvännen en sväng. När jag skulle gå hem hade det hunnit snöa en del. Med "en del" syftar jag alltså på normalskånska mått...

Det var mörkt men ändå inte. Lampornas ljus reflekterades bra i den ännu vita snön. =) 
Här i Skåne tar det nämligen inte många timmar innan snön är antingen bortsmält, bortskrapad eller saltad/sandad och därefter kvarstår endast en brunaktig äcklig sörja.

Det var kallt men ändå inte. Det kändes som om det vita ulliga ville värma samtidigt. =)

Det var tyst men ändå inte. Jag lyckades tack vare mitt CI njuta ordentligt av det härligt knarrande ljudet som snön åstadkommer under skosulorna. =)

Som du kan se på bilderna är gatorna ordentligt upplysta, medan trottoarerna är mörka och skuggade av de parkerade bilarna, I vanliga fall, när det inte finns någon snö, är trottoarerna ännu mörkare. 

Därför väljer jag faktiskt hellre att gå på gatan längs med de parkerade bilarna när jag ska gå den här sträckan. Så fort det kommer en bil kliver jag in mellan två parkerade bilar. Fast, det kommer tack och lov inte så mycket bilar här. Det är för det första alldeles för många korsningar, med höga hus som skymmer, så hastigheten måste anpassas därefter. Dessutom är det onaturligt stor brist på parkeringsplatser i området så de allra flesta bilar som rör sig här cirklar mest runt för att hitta en lucka att lagligt klämma in sitt fordon på. 

Det finns ytterligare några anledningar till att jag väljer att undvika att gå på trottoarerna här i mitt hemområde. Trottoarerna är nämligen belagda med nån slags klinkersplattor från tidigt 1900-tal som iofs är vackra, men fruktansvärt hala så fort det är det minsta fuktigt. 

På vissa ställen finns förvisso grusad trottoar men där växer det enorma anfallande buskar framför en del av hyreshusen. (I folkmun kallade "evakueringshusen" - de ska tydligen rivas/byggas om nån gång i framtiden...) 

Sen det värsta av allt - och det har jag nämnt ett par gånger tidigare i min blogg - hundbajshögarna!!! För inte låter man lille Fido, eller för den del store Buster skita mitt på gatan - nej, man låter så klart vovvsingen sitta mjukt och fint och säker från alla bilar mitt på trottoaren! Med tanke på hur ofta jag ser hundbajshögar i relation till hur ofta jag möter hundar här i området så får jag uppfattningen att endast varannan plockar upp efter hunden. (Och då ska påpekas att jag är synskadad, så jag upptäcker säkert bara var femte hög. Resterande högar riskerar fastna i skosulan alternativt på käppen.)

Här kan jag tillägga: Det var rent men ändå inte. Det som göms i snö kommer upp i tö... =/


Kuriosa:
Jag läste för ett tag sen om en person som sett en husse lämna bajshögen på trottoaren. Personen som såg det plockade upp bajshögen, följde efter hundägaren hem och tryckte därefter ner bajset i husses brevinkast! HAHAHA! 

.

Min nya 24" datorskärm

Jag har fått en ny datorskärm på min arbetsplats =)

En 24-(tjugofyra)tumsskärm !!!

Den är inte bara hyfsat stor !!!

Den är tung också =/

Min flexibla monitorarm orkar inte hålla upp den =(

Våra dator/inköpssnubbar håller på att kolla upp =)

Under tiden får jag låta skärmen vila mot dokumenthållaren... =(

Detta är ett av våra mycket få Dos-program, ett program som jag faktiskt kan se ganska bra att arbeta i =)

Inte missar man min orange muspekare mitt i bild, väl? ;-)

.

Färdtjänstutvärdering T1

Nu är det gjort ordentligt! Nu har jag dubbelt så stort underlag för att utvärdera Färdtjänst och jag ger en mycket stark fyra av fem möjliga så här långt. Att det inte blev femma beror faktiskt endast på att man inte kan beställa sin resa på annat sätt än via telefon. Att gubben som åkte med i bilen igår var äckligt förkyld, ja, det är ju inte Färdtjänsts fel...

Idag var visst chauffören tio minuter tidig och jag som passat på att gå på det där "hemliga" stället kom ut till en tom bil där motorn var igång. Det stod Tomelilla-Trelleborg på den, så jag tänkte att: "Nej, det är inte den som väntar på mig..."

Men ett par minuter senare kom chauffören ut - han hade visst varit inne i lokalerna och kikat efter mig. Det var visst den bilen jag skulle med. En stor - och som sagt helt TOM - minibuss med plats för ett tiotal personer. Det var bara jag som skulle åka i den och vi skulle direkt till Helsingborg tack-o-lov. Kändes lyxigt, men jag antar att den å andra sidan skulle hämta folk med rullstol, permobil eller annat i Helsingborg...

Chauffören var en liten man med ett stort leende som såg så mysig och glad ut att jag gärna hade konverserat med honom hela vägen hem - om det inte varit för att han bröt på någon sorts utrikiska - tror det var på nåt öststatsspråk. Tyvärr, tyvärr - det körde ihop sig redan när han frågade efter mitt personnummer och sen sa en mening som jag inte kunde uppfatta eftersom jag inte kunde avläsa hans läppar när han satt bakom ratten... Efter fyra omfrågningar insåg vi nog båda att vi bara skulle sitta tysta och vara nöjda ändå samt njuta av det underbart vackra vädret. En orange sol mot en härligt blågrön himmel höll på att gå ner över Öresund och denna vy kunde vi beundra hela vägen hem =)

Förvisso inte dagens solnedgång över Öresund, men väl så vacker!

Jag var hemma strax efter klockan fyra. Lika snabbt - nej snabbare - som jag själv skulle ha kört om jag kunnat (fått). Denne chaufför körde utan att blint följa GPS:en och smidigt som en oljad ål kom vi ut till motorvägen via en genväg som jag aldrig själv skulle ha kommit på. 

Utvärdering så här långt: Utmärkt, Färdtjänst! TACK! =)

.

Oskulden borta!

Idag har det skett till slut.

Visst var det lite obehagligt till en början men kanske inte riktigt så illa som jag befarat.

Dock kan jag ha råkat ut för en smitta... =(

Jag har nämligen blivit av med oskulden.

Färdtjänstoskulden, alltså!

Berättade i mitt förra inlägg om oron jag kände inför mitt livs första resa med färdtjänst. Bilen skulle enligt överenskommelse komma klockan 15:15 till Hörsel- och Dövenheten i Lund och endast några minuter efter avtalad tid kom bilen. Den var redan full av folk och jag, som var siste man (jaja, kvinna, då) fick äran att sitta i mitten i baksätet, inklämd mellan två äldre damer. Men men... Det var i alla fall inte kallt i bilen trots de fyra minusgraderna utomhus. I framsätet satt en äldre DÖDSFÖRKYLD herre som hela tiden snörvlade hostade och nös samt kom med små klämkäcka kommentarer till chauffören som kanske inte var alltför förtjust i att bli störd. Han hade nämligen full koncentration på GPS:en hela tiden, vilket var ganska uppenbart när han gång på gång gjorde märkliga u-svängar där till och med jag skulle ha hittat rätt... För övrigt var det en väldigt rar liten grabb som talade skånska utan någon som helst brytning ;-) 

Vi åkte en liten sightseeingtur inom Landskrona på vägen där en av damerna hoppade av med kommentaren: "Ja, det blev en lååång resa det här!" Undrar just var hon hade blivit upphämtad - och NÄR? Efter totalt sisådär en och en halv timme var jag hemma. Det var väl inte så illa, tiden var ungefär densamma som om jag skulle åkt buss och tåg... MEN jag är väldigt upprörd över gubben som åkte färdtjänstbil i DÖDSFÖRKYLT tillstånd! Så gör man bara inte mot sina medmänniskor, anser jag!!! Är man så sjuk så stannar man fanimig hemma och åker inte ut och smittar ner en massa andra. I en liten personbil har man ju inte en chans att komma undan. Hoppas för egen skull att det är "basselusker" som jag redan haft, annars GRRR! 

Nä, nu ska vi tänka positiva tankar här: JAG är frisk! Jag ÄR frisk! Jag är FRISK! JAG ÄR FRISK!

.

Nervös inför morgondagens färdtjänstpremiär!

För ett par veckor passade jag på att ringa färdtjänst när jag var på jobbet (det är där jag kan tala i telefon) för att få lite information samt fråga efter en mailadress för att kunna beställa färdtjänst framöver. Nej, fick jag till svar, det finns INTE möjlighet att beställa färdtjänst på något annat sätt än via telefon. Om man inte själv kan ringa, får man be någon annan göra det åt en... Så tog hon upp exemplet att de som är dementa eller har Alzheimers; de måste alltid ha hjälp med att ringa efter färdtjänst... Tack, för den jämförelsen!!!

Saken är ju den, att OM jag har någon i närheten, tex pojkvännen, familjemedlem eller kompis, då behöver jag ju inte färdtjänst. Och jag kan ju inte precis ringa på hos grannarna (som jag för övrigt inte känner) och be dem boka färdtjänst åt mig. Dessutom jobbar de på dagarna...

Enligt kvinnan på färdtjänst står det i lagen att de ska förmedla transport och det är det de gör. Det är inte deras sak att se till att folk som inte hör kan nå dem... Nähä =( 

Jag har dock - via Anne-Majs blogg läst att hon har ett texttelefonprogram som heter Flexitext på datorn. Har provat ladda ner det, men är inte fullt så teknisk att jag vet om jag lyckats få det rätt. Får se, möjlighet till texttelefon finns kanske på datorn ändå?

I förra veckan tog jag mod till mig och ringde (från jobb förstås) för att boka resa hem från Lund imorgon och på torsdag, då vi ska ha uppföljningsträff för en grupp som CI-opererats senaste året. Jag kom fram till en mycket trevlig skånsktalande kvinna - hon talade utan någon slags brytning, menar jag. (HUR ska det gå i framtiden, när senegaleser och ukrainare ska svara på beställningscentralen, det frågar jag mig oroligt?) Som sagt, hon var väldigt trevlig och hjälpsam och kom till och med överens om att meddela chauffören ett sms-nummer till mig OM han skulle bli väldigt sen eller något skulle inträffa. Klockan 15:15 skulle bilen komma.

Resan TILL Lund då? Jo, men då passar jag på att åka med pojkvännen som har sitt jobb åt det hållet =)

Nu sitter jag här och är fånigt nervös inför resan: Kommer bilen att komma i tid? Kommer den att hitta till rätt adress? Kommer jag att få åka direkt hem till Helsingborg eller ska vi ut på sightseeing Skåne runt? Tänk om resan tar väldigt lång tid och vi ska vänta nånstans på någon annan och jag blir kissnödig? Jag har bokat ett BodyPump kl 17:30, kommer jag att hinna det? Kommer det att vara en pratsam chaufför som jag inte hör eller ens förstår? Ska jag dela bil med tre andra personer som kanske hostar och snörvlar eller är jag ensam i bilen? Ska jag sätta mig i fram- eller i baksätet? Usch, vilka fåniga tankar jag har. Det ska säkert gå bra! Återkommer med rapport i annat blogginlägg. 

.

Ständigt och jämt dessa strategiska val!

På mitt jobb finns det gula kaffemuggar. Också finns det svarta kaffemuggar. Jag har en förmåga att då och då svepa till muggen och därmed välta ut innehållet i dessa muggar över hela mitt skrivbord. Väljer jag en gul mugg är oddsen för att så sker en på fem. Väljer jag däremot en svart mugg är oddsen för att dylikt sker endast en på tjugo. Därför väljer jag alltid svart mugg - ja, OM det finns någon ren i skåpet, vill säga. 

Ja, jo... Man (jag) skulle i och för sig kunna välja att dricka kaffet i köket. Men man (jag) vill ju vara effektiv (host, host) och förena nytta (arbete) med nöje (kaffedrickande) - ELLER HUR??? ;-)

.

En bild kan säga mer än tusen ord...

...en annan bild kan framkalla mer än tusen svordomar! 


(Övergångsstället korsningen Roskildegatan/Drottninggatan i Helsingborg.) 

Smart(?)phone...

Oavsett om man nu råkar se eller höra jäkligt taskigt så vill man ju "hänga med" i teknikens värld. Jag har funderat en tid på OM jag skulle kunna använda mig av en så kallad Smartphone. Till slut blev funderingarna så pass allvarliga, att jag slängde ut en fråga bland mina vänner på Facebook. Precis som jag anat innan, blev svaren lika många och varierande som antalet personer som svarade på frågan ;-)

Dvs jag blev inte väldigt mycket klokare... Ja, jag vet, det är MIG jag pratar om, så det är förstås givet att jag inte kunde bli klokare än jag redan är - jag HAR ju redan nått upp till MAXIMAL klokhet! ;-)

Skämt åsido, jag kom fram till ett par saker: Jag var tvungen att traska ner till Telia-butiken på stan och prata med en person öga mot öga, samt känna lite på telefonerna. Sagt och gjort, "jag vandrar i ett regn, ett regn, ett regn som håller oss tillsammans" (Pugh Rogefeldt) - till ett köande med tjugofem andra. De hade ett nytt häftigt kösystem: De anställda stod bakom olika, i lokalen spontant utspridda och åt olika håll vända hurtsar. Jag tog nummerlapp, men hittade inte den där stora skylten där nummerna visas fram. Högg fatt i en av de tjugofem köande och frågade om han möjligen visste VAR nummerna stod att läsa nånstans? "Jo, men det står där på TV-skärmen. Och där, på DEN TV-skärmen - och på DEN TV-skärmen!" "Eeehhh. Jaha... Tack..." Jag kunde med stor svårighet upptäcka att det fanns en liten, liten ruta med röda siffror på de olika utspridda TV-skärmarna med fladdrande bilder lite här och var i lokalen. Inte gjort för någon med synproblem inte. Inte gjort för någon utan synproblem över 60 års ålder heller, skulle jag vilja påstå...

Jaja, till sist blev det min tur och: NEJ, jag blev inte mycket klokare där heller. Inte nog med att man ska fundera över VILKEN telefon man ska ha, man ska även fundera över OM och framför allt VILKET abonnemang man eventuellt ska ha. Åh, hjälp mig! Jag gick därifrån med ett annonsblad och ännu mer snurr i huvudet än vanligt... 

Så bestämde jag mig: Jag skulle skaffa en av Telias billigaste och - för mig - bästa lösningar: Jag skulle skaffa deras Samsung Galaxy Mini med ett års surf på köpet. Det kunde jag koppla ihop med mitt befintliga kontantkort. Sagt och gjort. Hied (skånska för otålig) som jag var, rusade jag ner till Teliabutiken i nästa regnoväder (igår lördag, alltså) och fick efter en längre stunds köande mycket god hjälp av en fantastiskt trevlig och otroligt serviceminded ung kille, som förstod mina önskemål, mina krav och svarade vettigt på mina kanske dumma(?) frågor. Kom ut från butiken med en VIT telefon och en iver att genast komma igång. 

Hem och packa upp, koppla ihop, ladda, lägga in lösenord med mera.

Idag har jag laddat ner några så kallade "appar": "Worfeud", "Facebook" och "Angry Birds". Genast fick kompisarna visa mig hur man spelar Wordfeud och jag håller nu på att spela mot två av dem. Tyvärr vill inte 3G-nätet och efter en timmes väntan lägger jag nu ner för idag. 

Sms går INTE att förstora texten på. Wordfeud går INTE att förstora texten på (ja, inte nämnvärt i alla fall). Ska man se hela spelplanen blir det till att spela med förstoringsglas... Jag som trodde att det var bara till att peta med fingrarna och förstora skärmen. Icke sa Nicke. Ibland går det, ja, men långt ifrån alltid. Tja, nu har jag betalt surf för ett år framåt, så jag kan prova mig fram om detta över huvud taget är något för mig. Då kan jag byta upp mig om ett år och kanske finner jag till och med anledning att skaffa ett abonnemang? Nu blir nästa steg att skaffa en bluetoothslinga så att jag kan lyssna i telefonen via T-slingan i mina Höron. Längtar SÅ efter att lyssna på radio igen, det var flera år sen jag kunde höra radio... Kanske kommer jag i framtiden till och med att kunna genomföra ett telefonsamtal med någon som jag inte känner så väl? =) ***

***Tekniken finns förvisso på mitt jobb, med FM-lösning och något som heter Comfort Audio's Digisystem, men det är arbetshjälpmedel och det är minsann inget jag kan få för hemmabruk... 

.

Gott Nytt År med hörselskydd!!!

Var på spinning igår. Det var ett 75-minuters pass, instruktören var taggad till max och fick oss motionärer att trampa så svetten dröp och krävde två badlakan. Två liter vatten halsades i stora klunkar.


So far - so good!


Men - och detta är illa - jag tyckte ljudet var ovanligt högt. Jag sänkte ljudet på både hörapparaten och på CI:t till botten. Jag brukar i princip ALDRIG behöva sänka ljudet på CI:t, så det måste ha varit en VÄLDIGT hög ljudnivå. Det dummaste är, att jag precis när passet började, vände mig mot "Örat", den där grejen som ofta sitter på väggen för att varna för ljudnivån, och kunde konstatera att den inte alls lyste. Tittade ner mot golvet och tyckte mig se att adaptern satt lite snett i vägguttaget, men av någon outgrundlig och idiotisk anledning hoppade jag inte av cykeln och tryckte in sladden. (Jag gjorde det när passet var slut, men då var det så dags...)

Bilden kommer från ljudagenten.com "Örat" är till vänster i bild. 

OM jag nu hade gjort det från början, så hade instruktören blivit uppmärksam på att hon hade ALLDELES FÖR HÖG VOLYM och skruvat ner den. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med att jag skruvade bort det mesta av ljudet i mina Höron. Nästa gång ska jag 1) Säga till 2) Ta av hörapparaterna och 3) Sätta in hörselproppar för att skydda min hörsel.

För vad som hände var nämligen detta: Jag vaknade vid midnatt av ett öronbedövande ljud i rummet, som om det stod tre bilar och brummade i mitt sovrum. Jag försökte stoppa fingrarna i öronen, jag la mig med vänster öra (där ljudet hördes mest) mot kudden, jag försökte med allt. Till sist förstod jag att jag fått den mest djävulska tinnitus på länge och jag höll på att få fullständigt spel. Tårarna kröp fram och jag tänkte att "går inte detta över så får de spärra in mig på psyket". Jag lyckades trots allt sova någon timme i taget, men väcktes gång på gång av oljudet. 


Naturligtvis försov jag mig också. Väckarklockans surrande (vibrerande) under kudden lyckades inte överrösta det brummande som tinnitusen åstadkom. Vaknade med ett ryck kl 8:15, och skulle vara på jobb 8:30. Som tur är, har jag inte så långt till jobb, så efter en snabb kattatvätt och tandborstning var jag på jobb bara ett par minuter försenad.


Idag har ljudet lugnat ner sig lite, men fortfarande hör jag ett brummande i huvudet. Spinningpasset jag hade tänkt gå på imorgon förmiddag är avbokat. Nu måste jag vara extra rädd om mina öron.


Så med dessa ord vill jag passa på att varna alla som ska ut och fira nyår imorgon. Var rädda om er hörsel! Ta med - och TA PÅ - öronskydd när ni ska ut och kolla fyrverkerier eller när ni ska ut på dansställen och krogar! Naturligtvis gäller detta även ni som är på gym och förstås alla ni ungdomar med Ipods och annat med lurar i öronen hela dagar. Snälla, snälla ni - var försiktiga! Det ska så lite till för att det ska gå åt skogen och att ha tinnitus är ett rent helvete som tyvärr alltför ofta leder till ett livslångt lidande!!!


.

En extra varm God Jul-hälsning!

I förmiddags (lille julafton) gick jag ner mot stan för de sista julinköpen. Jag lyssnade på fåglarna som kvittrade som besatta. Kanske inte så märkligt, med tanke på att vi här nere i Skåne har tio grader varmt dagen innan julafton... Folk hittar fortfarande kantareller i skogarna och både träd, vide och krokus blommar på sina ställen!  


Rätt som det var hörde jag "God Jul!". Hoppsan, vad var det för en fågel? En förrymd papegoja eller beostare, kanske??? 


Jag började snurra runt på huvudet och fann till sist en äldre man som leende tog av sig hatten och hälsade på mig. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett denne man. "Tack! God jul!" sa jag till honom också. Sen bara log jag. Leendet sitter faktiskt kvar ännu, för DÄR och DÅ infann sig äntligen julkänslan trots duggregn och alla de där plusgraderna. 


GOD JUL!!! 








.

Färdtjänst tillfälligt beviljad!

För info 1: Här nere i Skåne handläggs färdtjänsten av Skånetrafiken.
För info 2: Det som står i kursivt här nedan, stod dock INTE med i brevet!
Saxat ur brev från Skånetrafiken, daterat 2011-12-15:


"Tina har beviljats tillstånd till färdtjänst enligt 7 och 9 §§ Lag (1197:736) om färdtjänst, Sånt här med paragrafer och siffror är kul, det får mig att känna mig viktig ;-) som ett komplement till den allmänna kollektivtrafiken. 



Färdtjänsttillståndet gäller from 2011-12-15 till och med 2012-06-30. Sen då? Vad händer då? Kommer jag då att bli helt frisk och få fullgod syn och hörsel? Tack tack, detta har jag drömt om i hela mitt liv! Var det så enkelt?" 


I kuvertet fanns ett litet käckt häfte med diverse telefonnummer dit man ska ringa för att boka resa. 
Vänta nu, hur har de tänkt här? Får man inte skicka sms? Finns det kanske någon mailadress? Kan man skicka sms till ett 0771-nummer??? Eller är det bara folk med god hörsel som får lov att boka färdtjänstbil? Finns det någon mailadress? HJÄLP!


Självklart medges att jag blev väldigt GLAD över att ansökan beviljades!!! Naturligtvis önskar jag att jag inte alls behövde färdtjänst men: Frihet, Liberté, Independece, Unabhängigkeit! Sen fick jag också en mycket bra förklaring till varför den är tidsbegränsad. De vill nämligen träffa mig personligen och diskutera hur det ska fungera framöver, när jag fått utvärdera färdtjänsten en tid. För att jag inte skulle behöva vänta längre på att få ansökan beviljad, blev den alltså beviljad under en prövotid först. Och det var ju gentilt av dem! Det ska faktiskt bli riktigt trevligt att få träffa dem personligen. Kan vara kul för dem också att få komma ut från kontoret och träffa lite olika varianter på "brukare". Inte alla som behöver färdtjänst är 85plus... 


Saxat ur Skånetrafikens hemsida:

Att resa med funktionsnedsättning

Skånetrafikens mål är att resenärer med funktionsnedsättning ska kunna använda kollektivtrafiken med samma bekvämlighet och på samma vilkor som andra resenärer.

Handikappanpassning av våra hållplatser, stationer, fordon och information är därför något vi satsar mycket på.
Symbolen visar vägenAllt eftersom vår trafik blir anpassad för resenärer med funktionshinder visar vi rullstolssymbolen och symbolen för syn-skadade i våra tidtabeller.

Symbolerna anger vilka linjer, hållplatser och stationer som är tillgängliga.


Reseplaneraren för dig med rörelsehinder
I reseplaneraren kan du söka efter resor som är anpassade för personer med rörelsehinder. Välj "utökad sökning" och klicka i rutan "rörelsehinder" bredvid rullstolssymbolen.

Läs mer om genom att följa länkarna här till höger.

Det framgår att man gör mycket för att underlätta för folk med rörelsehinder och för synskadade. Till vilken grupp hör hörselskadade? Eller för den delen, till vilken grupp hör syn- OCH hörselskadade? Det känns som om man har glömt något här?


Nu återstår bara frågan HUR jag ska lyckas boka min första resa utan att kunna ringa??? 


("Moment 22" igen... Tycker ni att jag tjatar om det?)


.

Kan fälv!

Så långt det går vill man använda de sinnen man har och göra det man kan - själv - eller hur?! Även om man bara hör mummel försöker man få det till ord - man pusslar och gissar i det längsta så det står härliga till. Likadant med synen. Det som går att urskilja försöker man få till någonting verkligt. För egen del sätter i första hand mörkret mig i sådana gissningssituationer. Om det så ska ta all must, kraft och energi ur en med allt detta gissande, så slutar man inte försöka använda det man har. 

Träffade för några år sen en underbar kvinna. Hon hade genom födelseskador haft svårt med både syn och hörsel i hela sitt liv. De sista åren var hennes syn väldigt dålig och till sist försvann den helt för henne. När hon berättade detta, sa hon något som jag funderat på om och om igen, men som för mig först långt senare blivit förståeligt: Hon sa att "det var en lättnad för henne den dagen hennes syn försvann helt, eftersom hon nu inte längre behövde lägga energi på att försöka gissa vad det var hon (inte) såg. Nu kunde hon helt lita till känsel, lukt och koncentrera sig på att försöka höra istället." 

Idag kan jag som sagt förstå hur hon menade, eftersom jag vet att det tar väldigt mycket energi att gissa hela tiden. Själv kan jag tex välja att blunda när jag dansar i en mörk lokal, för där ser jag ändå inget och allt snurrande och alla blinkande lampor gör inte den saken bättre. 

Men jag vill ju helst klara allt själv! Och för att kunna det, måste jag acceptera och använda min käpp och mina **Höron. Höronen är det förstås lättare med, utan dem är jag i stort sett tvärdöv. Ja, förutom i morse klockan SJU när grävarbetarna på gatan började jobba. Försökte i det längsta att sova, men det smög sig. DET mullret hörde jag! Och ovanpå allt, när de väl fått upp mig och jag satt med mitt morgonkaffe, då tystnade de! Jag är säker på att de tog sin förmiddagsfika och satt och skrattade hånfullt åt alla sjusovare de lyckats väcka. Morr...
**Höron = Ett CI och en hörapparat.

Var nere på stan för någon månad sen, det började bli kväll och käppen hade jag framme. Solen höll på att gå ner och jag ville skynda ner till havet för att se det sista av en vacker solnedgång. Stannade vid ett övergångsställe för rött ljus, när någon plötsligt tog armen ganska hårt om mig och började dra mig bakåt. Jag hörde att denna någon sa nåt, men VEM i hela friden var det? Var det någon jag kände? Vad sa personen i fråga? Jag blev först ganska rädd. Helt överrumplad och nästan lite förskräckt vände jag mig mot det hållet och fick klart för mig att en kvinna och hennes väninna stod där och hade tydligen oroat sig för att jag stod så nära gatan. "Det kommer stora bussar och de kör jättefort och akta dig, kom lite längre hit, det ser så farligt ut!" "Tack så mycket, det var snällt av er, men jo alltså jag har förvisso käpp, men jag är inte helt blind och jag känner ju markeringarna i stenläggningen här", försökte jag. "Oh, ja men vi blev så oroliga för dig!" De hade tydligen först pratat med mig, men det hade jag uppenbarligen inte hört genom trafikbruset... (Men jag kan fälv!) Jag vet, kvinnorna var väldigt snälla och de ville ju inte bevittna någon trafikolycka.  


En annan gång, närmare bestämt för två veckor sen, kom jag ut på gatan en morgon och fann gatan full med diverse grävjobbare. Hålet de grävt var större än stort och jag tänkte trixa mig över till trottoaren på andra sidan när jag blev ifattsprungen av en andfådd grävgubbe: "Ooo, akta dig, där ligger stora plåtar där. Akta dig, där är ett stort hål. Ska jag hjälpa dig? Kom här!" Jag som haft full koncentration på var jag skulle sätta mina fötter och att undvika att hamna i det stora hålet blev lite förvirrad. Plötsligt skulle jag lägga min uppmärksamhet på att höra också. "Stör mig inte nu när jag har fullt upp här!", ville jag säga. Då anslöt grävgubbe nummer två: "Vi håller på här och... Vänta här så ska jag hjälpa dig. Kan du se nåt?" Någonstans i periferin fick jag en glimt av grävgubbe nummer tre och då började det kännas löjligt, alltihop. (Jag kan fälv!!!) "Ja, jo, jag kan se lite, jag har tunnelseende. Det verkar vara en gång där, kan jag gå där?", sa jag och pekade mot en liten gångbro de hade satt ut. Det fick jag. Jag vet, de var jättegulliga, de ville mig ju faktiskt bara väl... Tänk om jag trillat i hålet, då hade det ju varit en person mindre att väcka i morse? ;-) 


För ett tag sen blev jag remitterad till akuten efter att ha haft migrän som vägrade ge med sig efter fyra dagar, trots flertalet doser Imigran (migränmedicin). Jag käppade mig fram till luckan med kisande ögon och såg nog väldigt dålig ut också. När jag har migrän eller om något annat inte är bra, då ser jag sämre också. (Nej, jag gör nog inte det egentligen, men det yttrar sig så, eftersom jag då inte orkar kompensera det minsta.) Tjejen bakom luckan sa något om "gå till vänster, sen går du - äh vänta ska jag hjälpa dig", sa hon då, klev ut ur buren och lät mig hålla henne under armen. Jag märkte att hon var höggravid och vaggade fram, men här fanns inte minsta "Kan fälv!" i mig och jag skämdes inte det minsta för att ta emot någon hjälp. Jag bara gjorde det och jag var samtidigt ytterst tacksam!


Nej, det kan verkligen inte vara lätt för andra att förstå NÄR jag "Kan fälv!" och när jag önskar hjälp. Men - och detta gäller nog ALLA personer med någon slags funktionshinder - fråga gärna, så kan han, hon eller jag tacka JA eller NEJ beroende på dagsformen. 








.